För några veckor sedan gav bokförlaget Libris ut två böcker (en självbiografi Välkommen in i min garderob av Anton Lundholm, och en antologi Välkomna varandra! Bejakande perspektiv på homosexualitet i frikyrkan av Tomas Poletti Lundström (red.)) med det uttalade syftet att ändra frikyrkornas syn på äktenskap och sexualitet (”Libris vill väcka debatt …” Dagen, 2017-10-24).
På tidningen Dagens kultursidor publicerades sedan ett antal debattartiklar där ämnet diskuterades ur olika synvinklar. Mycket klokt har redan skrivits i frågan (Olof Edsinger skriver för Svenska Evangeliska Alliansen och ger referenser till vidare läsning), men här kommer ändå några reflektioner från mig i två rubriker och två inlägg: i det första inlägget diskuterar jag äktenskapet och i det andra inlägget diskuterar jag den kristna gemenskapen.
Innan jag börjar den teologiska diskussionen vill jag skriva någonting personligt till dig som läser detta. Oavsett vem du är och med vilka tankar, känslor och erfarenheter du läser detta inlägg, ska du veta att Gud älskar dig så oändligt mycket: ”Så älskade Gud världen att han utgav sin enfödde Son” (Johannes 3:16); ”Men Gud bevisar sin kärlek till oss genom att Kristus dog för oss medan vi ännu var syndare” (Romarbrevet 5:9). Du behöver över huvud taget inte tvivla på Guds kärlek oavsett vad dina känslor, din omgivning och dina tankar säger dig.
Men om Gud älskar oss så mycket vill han också vårt bästa, och vad Gud vill för oss är per definition det bästa för oss. Annars vore Gud inte god. Därför är det människans plikt och privilegium att först och främst söka efter Guds vilja för hennes liv – och inte hennes egen vilja. Min vilja måste alltid underordnas Guds vilja. Det låter skrämmande men är inte mer farligt än när mamma eller pappa säger till barnet: ”Lita på mig. Jag skyddar dig.” Jesus själv underordnade sig ju frivilligt Faderns vilja – ”Men inte som jag vill, utan som du vill” (Matteus 26:39) – och därför kan också vi förbehållslöst lita på Guds goda omsorg:
Vad ska vi nu säga om detta? Om Gud är för oss, vem kan då vara emot oss? Han som inte skonade sin egen Son utan utlämnade honom för oss alla, hur skulle han kunna annat än att också skänka oss allt med honom? (Romarbrevet 8:31-32.)
Med den inledningen vill jag nu närma mig Libris antologi och några teologiska reflektioner över läsningen.
(1) Äktenskap
Det som gör starkast intryck på mig vid läsningen är de personliga vittnesbörden från människor som har en uppriktig längtan efter att älska Gud, men som av olika anledningar går djupt sårade från församlingsgemenskapen. Det andra starka intrycket från läsningen är att mycket få av de personliga vittnesbörden går i närkamp med bibeltexter utan handlar om vad som känns rätt, eller om längtan efter att bli accepterad. Det tredje starka intrycket är att även de kapitel i antologin som är teologiska är så pass teologiskt grunda.
Vad gäller de personliga vittnesbörden har böckerna varit nyttiga att läsa. Det är uppenbart för var och en som kommer in i Roseniuskyrkan att vi står för en klassisk kristen äktenskapssyn: en livslång, monogam, heterosexuell relation som offentliggörs i en religiös vigselakt (jag återkommer till den teologiska motivationen litet längre ner). Jag funderar över hur det är att vara med i Roseniuskyrkan och vara osäker på sin sexualitet. Först och främst hoppas jag att den personen, liksom varje annan gudstjänstdeltagare, inte tvivlar på Guds kärlek till honom eller henne och Guds goda avsikter för denne. Sedan hoppas jag att personen skulle vilja visa mig förtroendet att komma och prata med mig så att vi får tala om saken.
Jag tänker att vi har en tendens att blåsa upp sexualiteten och göra den ojämförligt mycket större än allting annat. Det är lätt för oss att förlägga alla problem med sexualiteten till stadiet före äktenskapet: ”Kommer man bara dit är det lugnt”, kan man tänka. Den som har korsat gränsen och gått in i en sexuell relation vet om att det över huvud taget inte stämmer. Allting är inte lugnt bara för att man är gift. Man dras med samma skadade sexualitet – samma vilja till makt och dominans, till själviskhet och njutningslystnad – som före äktenskapet; man har bara fått en varelse av kött och blod att förhålla sig till i stället för en datorskärm eller sitt eget huvud.
Jag skulle alltså önska att man i Roseniuskyrkan inte fick för sig att en brottningskamp med sexualiteten är en större och mer omöjlig sak att prata om än någon annan brottningskamp. Dessutom hoppas jag att man ska känna sig trygg i vissheten om att det bakom varje vårdat (eller ovårdat) yttre i kyrkbänken sitter en syndare som är fullständigt beroende av Guds nåd för sitt liv. Vi är alltså alldeles lika i det att vi har våra brottningskamper, även om brottningskamperna kan se olika ut.
Vad gäller längtan efter bekräftelse skaver det desto mer i mig. Jag förstår längtan, men intrycket av författarnas argument är att de antingen ska bli accepterade av Gud helt och fullt, sådana de är, eller också är de fullständigt förkastade. Det är ett falskt dilemma. I Bibeln möter vi snarare ett ”både och-förhållande”: samtidigt som Gud älskar människan förbehållslöst, vill Gud förlåta varje människa hennes synder och åstadkomma en förändring i hennes liv.
Att vara älskad av Gud innebär därför inte ett villkorslöst bekräftande av hela mitt liv och allt jag vill och gör. Guds kärlek ska motivera mig till omvändelse till Gud och till Guds vilja för mitt liv, som Paulus skriver i Romarbrevet: ”Förstår du inte att Guds godhet vill föra dig till omvändelse?” (Kapitel 2:4.) Givetvis gör omvändelse ont, Paulus beskriver omvändelsen som en korsfästelse av jaget (Galaterbrevet 5:24), men det pekar tydligt på att Gud kan älska människan samtidigt som han dömer synden i henne.
Längtan efter bekräftelse räcker alltså inte för att leda till slutsatsen att kyrkan ska ändra äktenskapssyn. Det är anmärkningsvärt att så många teologer har så lite att säga om synd när det är ett så centralt begrepp i Skriften – Gud var ju tvungen att dö för hennes synders skull – och om hur vår personliga längtan är underordnad Guds Ord. Dessa reflektioner leder över till den tredje kommentaren:
Vad gäller de teologiska perspektiven är de anmärkningsvärt tunna. Ett par författare frågar sig om man verkligen kan låta sex av Bibelns alla tusen verser utgöra det enda ramverket för att exkludera trofasta homosexuella relationer, och ger sken av att det självklara svaret är ”nej”. Men om Guds Ord vid upprepade tillfällen förklarar något vara mot Guds vilja, så borde väl det vara nog för oss? Vi lär oss ju att ett nej är ett nej, redan första gången i mellanmänskliga relationer, och då är det väl rimligt att anta att detsamma gäller i förhållande till Gud?
Oaktat det argumentet bygger inte den klassiska äktenskapssynen på några enstaka verser utan på en djupare förståelse för Bibelns större berättelse. Låt mig, ytterst kortfattat, ta upp två kommentarer till stöd för den klassiska äktenskapssynen:
(1) Gud skapar människan till sin avbild och gör henne till man och kvinna. Dessa två förenar sedan Gud med varandra och ger dem i uppdrag att stödja och hjälpa varandra, att förenas med varandra, och att föröka sig. Denna berättelse är grundläggande för den klassiska äktenskapssynen och bygger på en heterosexuell relation – inte minst eftersom det är den relationen som är potentiellt fruktsam, men också eftersom olikheten verkar vara ett uttryck för Guds mångfald. När Jesus får frågan om skilsmässa i Matteus 19 hänvisar han till skapelseberättelsen och bekräftar giltigheten i en livslång överlåtelse mellan en man och en kvinna. Om denna centrala bibelpassage, som läses vid varje vigsel, säger antologins författare ingenting.
(2) Genom hela Bibeln används tematiken brud-brudgum för att beskriva relationen mellan Gud och Guds folk. Ibland används bilden för att lyfta fram den vackra föreningen mellan Gud och folket, ibland används den för att beskriva folkets otrohet. Hoseas bok är är det bästa exemplet på tematiken men Jesaja 61:10-11 är också tydligt. Även i Höga Visan är tematiken stark, men då är det människan som omtalar gudsrelationen som den mellan en man och en kvinna. I Nya testamentet använder Jesus själv bilden i t.ex. Matteus 22:1-14, och ett avsnitt i Uppenbarelseboken 21 gör kopplingen mer än tydlig. Det kanske starkaste exemplet är dock från Paulus i Efesierbrevet 5 där han uttryckligen menar att relationen mellan mannen och kvinnan i äktenskapet är en återspegling av Guds relation till sitt folk.
I hela Bibeln används alltså äktenskapet som en bild för Guds relation till sitt folk, den är genomgående heterosexuell, och Paulus skriver uttryckligen: ”Därför ska en man lämna sin far och sin mor och hålla sig till sin hustru, och de två ska bli ett kött. Denna hemlighet är stor – jag talar om Kristus och församlingen.” (Efesierbrevet 5:31-32.)
Att vilja hålla fast vid en klassisk förståelse av äktenskapet som en livslång, monogam, heterosexuell relation som offentliggörs i en religiös vigselakt, handlar alltså inte bara om att lyfta fram några enstaka verser som fördömer homosexuella relationer. Tvärtom handlar det om att hålla fast vid ett genomgående mönster i Skrfiten. Det är sant att trohet och överlåtelse är definierande karaktärsdrag som krävs för en god relation, och det är sant att också en homosexuell relation kan uppvisa dessa karaktärsdrag, men det gäller ju varje vänskapsrelation vare sig den är sexuell eller inte. Argumentet om trohet kan därför inte underminera den klassiska äktenskapsteologin.
Det är dessutom värt att påpeka ytterligare en sak: den heterosexuella relation bygger på att olikheter (av grekiskans ”heteros”, i det här fallet manligt och kvinnligt) förenas i en enhet, som är potentiellt fruktsam. Också det är en återspegling av Gud, som är tre personer (Fader, Son och Ande), med tre olika roller (Skapare, Frälsare, Livgivare) men en enda gudom, och som är fruktsam och skapande.
Det är dags att avsluta detta långa inlägg, och jag förstår om du fortfarande har många frågor kring vad jag har skrivit. Förhoppningsvis kommer jag att besvara några av dem i nästa inlägg, det om gemenskap, men låt mig redan nu upprepa ett per viktiga sanningar:
- Varje människa, straight som hbtq, är en syndare och fullständigt beroende av Guds nåd för sin frälsning.
- Varje människa blir barn hos Gud alldeles oförtjänt genom tron på Jesus som hennes frälsare – inte på grund av hennes sexualitet.
- Varje människa är kallad till omvändelse från det i hennes liv som strider mot Guds vilja.
- Varje människa är kallad att återspegla Gud genom sitt liv, och det kan göras på många olika sätt och i många typer av relationer, men aldrig på sätt som strider mot Bibelns undervisning.
Oavsett vem du är och hur ditt liv ser ut, ska du veta att Gud älskar dig förbehållslöst och vill det allra bästa för dig. Du och jag får be honom om hjälp att lägga våra liv i hans händer och lita på hans omsorg.
Klokt o själavårdande skrivet!