Äktenskap, gemenskap och Libris antologi – del 2

I mitt förra inlägg kommenterade jag de teologiska aspekterna av bokförlaget Libris två nya böcker om homosexualitet i frikyrkan, och gav perspektiv på varför en traditionell tolkning av Bibelns äktenskapssyn fortfarande är den mest trovärdiga.

Även om man kan acceptera mina argument med sitt intellekt, kan det vara desto svårare att acceptera dem emotionellt. Anton Lundholms berättelse (Välkommen in i min garderob) är på många sätt gripande. Den gav mig mycket att tänka på vad gäller hur vi själavårdar dem som brottas med sin sexualitet och hur vi förklarar Guds goda vilja för dem, även om vi inte kan råda dem att gå in i en homosexuell relation.

I det här inlägget vill jag reflektera över just dessa frågor och särskilt diskutera (den protestantiska) kyrkans upptagenhet med äktenskap, samt behovet av nära gemenskaper i kyrkan där man delar bostad, vardag och lärjungaskap. Återigen blir det en längre text, där jag först kommer att skriva utförligt om hur livets mening inte kan likställas med äktenskapet, och först mot slutet kommer jag till de praktiska tillämpningarna av mitt resonemang.

(2) Gemenskap

Människan är en relationell varelse. Vi behöver relationer för att vara hela, och de mest grundläggande relationerna i våra liv är oftast kopplade till familjen: till föräldrar, till syskon, till vår make/maka och till våra barn. Äktenskapet lyfts dessutom ofta fram som någonting centralt för livet i många kyrkor, och även om jag nu är gift kan jag känna igen mig i Anton Lundholms erfarenhet. Med anledning av att hans systrar gifte sig skriver han:

”Ja du, Anton”, säger hon [farmor]. ”Nu är det bara du kvar. Men du hittar säkert någon ska du se.”

 

Farmor är inte den enda som försöker ge mig liknande tröst och uppmuntran. Jag vet att de menar väl, men hur trösterika är deras ord egentligen? Och varför är det så viktigt för mina frikyrkliga vänner och släktingar att påpeka för mig att jag behöver hitta en kvinna att gifta mig med? […]

 

Mycket av det som sker under en frikyrklig bröllopsfest – telegram som läses upp, ord som sägs eller skrivs i programblad, bröllopstal som hålls – säger mellan raderna att äktenskapet är meningen med livet för en kristen. Att brudparet har hittat varandra beskrivs som kulmen för hela deras liv, det som allt annat har syftat fram till och bygger vidare på. Paret har genom sitt äktenskap blivit hela människor och deras liv ser äntligen ut som ett kristet liv ska se ut. Men tänk om meningen med livet och i-alla-sina-dagar-lycka inte finns tillgängligt för sådana som jag? (Lundholm, Välkommen in i min garderob! Libris, 2017, s. 143-145.)

Jag tror att vi är många inom kristenheten som kan känna igen sig i Lundholms beskrivning: äktenskapet görs lätt till meningen med livet och målet som allting syftar mot. Att åldras och vara singel ses lätt som ett tecken på att man är avvikande eller utanför eller fortfarande saknar någonting grundläggande i livet. Det är inte en biblisk tanke.

Äktenskapet är inte livets mening

Det är sant att äktenskapet och familjen var alldeles grundläggande under det gamla testamentets tid. Gud valde en familj till sitt folk, och det var genom delaktighet i den biologiska familjen som man var delaktig i Guds familj (1). Dessutom var det genom familjen man hade sitt sociala skyddsnät och sin trygghet när man blev gammal eller sjuk. Familjen var därför oerhört viktig.

I Nya testamentet händer dock någonting, och singelskap är inte ett andra klassens alternativ utan ett lovvärt sådant. Det är lätt att förbigå det mest uppenbara exemplet, men vår Herre Jesus var singel hela sitt liv och det finns ingenting i Skriften som tyder på att det skulle ha varit en brist i hans liv. Jesus sa dessutom vid ett tillfälle till sina lärjungar:

Alla kan inte ta emot det här ordet, utan bara de som har fått den gåvan: Det finns de som inte kan gifta sig för att de är födda sådana, och de som inte kan det för att människor har gjort dem sådana. Och det finns andra som väljer att inte gifta sig för himmelrikets skull. Den som kan förstå detta bör ta det till sig. (Matteus 19:11-12.)

Även aposteln Paulus var singel och han går till och med så långt att han skriver till församlingen i Korinth att singelskap är att föredra framför äktenskap (1 Korinthierbrevet 7). Även om Paulus kan låta hård är det viktigt att poängtera hur församlingarna hade ett särskilt ansvar för att försörja de kvinnor som hade fått statusen som änkor (1 Timotheosbrevet 4), och det finns inga förbud i Nya testamentet för kvinnor att försörja sig själva. (Se även Rodney Stark, The Triumph of Christianity. Harper Collins, 2012, s. 121-136.) När sedan klosterrörelsen växte fram under 300- och 400-talet fick kvinnor lika väl som män ansluta sig till klostren, vilket ännu tydligare gav kvinnorna en social ställning och en struktur för gemenskap och försörjning, utanför äktenskapet. (2) (Läs nu inte detta anakronistiskt och säg: ”Ska vi applådera Bibeln/kristendomen för att den då förordade något som är självklart idag?!” Kanske hade inte förändringen skett utan kyrkans positiva exempel.)

Idén om äktenskapet som livets mål och mening är alltså svår att rättfärdiga genom att gå till Bibeln och kyrkohistorien, och nu har jag bara kunnat göra en allt för snabb genomgång. Det är dock värt att lägga märke till att den romantiska kärleken har ersatt religionen i det sekulära Europa. Idag kan inte den sekulära människan tolka sitt liv i ljuset av en religiös berättelse – eftersom vi har gjort oss av med alla religiösa berättelser – och utan denna berättelse står jag ensam med ansvaret att skapa mig själv. I Guds frånvaro har romantiken trätt in och tagit Guds plats, och det är i kärleken som vi söker vårt rättfärdigande. Vi vänder oss till vår partner eller våra barn för att finna vårt raison d’être, vårt existensberättigande, och givetvis blir romantiken grundläggande ur ett sådant perspektiv. Jag tror att detta tänkande har sipprat in också i kyrkligheten och att vi därför omedvetet har gjort äktenskapet till en sorts avgud (mer om det nedan).

Vad är då livets mening?

Kort uttryckt är livets mening att bli lik Gud (3). I skapelsen sa Gud: ”Låt oss göra människor till vår avbild, till att vara lika oss”, (1 Mosebok 1:26) och den kallelsen har aldrig förändrats (4): ”Mina älskade, nu är vi Guds barn, och än är det inte uppenbarat vad vi ska bli. Men vi vet att när han uppenbaras ska vi bli lika honom, för då får vi se honom sådan han är.” (1 Johannesbrevet 3:2.)

Att bli lik Gud handlar inte om att bli mer ”andlig” och mindre ”mänsklig”, som Platon skulle tänka sig det. Nej, Gud själv har blivit människa och visat oss vad ett fullödigt mänskligt liv är, och det är ett fullt mänskligt liv. I stället handlar det om att bli lik Gud i hans egenskaper som skapare, förälder, älskande, vän, trofast, rationell, rättvis med mera, och djupast av allt: om att ge hela sitt hjärtas tro, kärlek och förtröstan till Gud.

Denna gudslikhet förfinas i ett äktenskap där två makar lever inför Guds ansikte och vill be om Guds hjälp att älska och tjäna varandra. Där avslöjas ens synd samtidigt som man får förlåtelse och hjälp att förbättras, och där får vi möjlighet att likna Gud i egenskap av föräldrar och livgivare. (Lägg märke till att äktenskapets mening inte handlar om att göra mig lycklig utan om att det är gott och någonting Gud vill välsigna!)

Äktenskapet är dock inte den enda gemenskapen där man kan bli allt mer lik Gud. Som människor är vi relationella varelser och behöver varandra för att växa och känna glädje i livet, men gemenskapen måste inte vara sexuell. (5) Det visar tydligt Jesus, Paulus och kyrkohistorien på.

Personligen har jag kommit att allt mer och mer tro att ett av de mest förödande resultaten av reformationen var att klostren stängdes. I många andra hänseenden valde reformatorerna att reformera de befintliga strukturerna, men i förhållande till klostren revolutionerade och avskaffade man. Det var alldeles utmärkt att Luther uppvärderade familjen och visade på den gudomliga kallelsen i familjelivet, men genom att stänga klostren avskaffade man den praktiska möjligheten för människan att visa på ett annat sätt att gestalta gudslikheten på. För kvinnorna vid den tiden återstod endast äktenskapet, medan de i den katolska kyrkan hade klostren som en reell möjlighet att förverkliga sin kallelse i. Jag tror inte att det var enbart av godo vare sig för kvinnorna eller för samhället.

Det sekulära Europa behöver klostren som profetiska vittnesbörd om att livet består av mer än makt, pengar och framgång. Herren Jesus hade inget hem och inga ägodelar – men han hade mycket nära vänner! – och i hans efterföljd har människor på olika sätt levt i kyskhet, fattigdom och lydnad, och därigenom förverkligat den kallelse som är densamma för oss alla: gudslikheten (6).

Äktenskapet, gemenskapen och Libris antologi

Detta resonemang leder mig till ett antal slutsatser i frågan om hur vi som kyrka kan möta utmaningen mot den klassiska äktenskapssynen, men också hur vi kan vägleda dem som brottas med sin sexualitet. Mot bakgrund av vad jag har skrivit i detta och det föregående inlägget skulle jag alltså inte kunna råda någon, som vill leva sitt liv under Guds vilja, att gå in i en homosexuell relation. Med det sagt finns det några andra saker som måste sägas:

Det första är att varje människa är kallad till och har möjlighet att likna Gud oberoende av sin sexuella dragning. Som jag var inne på i det förra inlägget finns det inte någon människa som har en fullkomlig och hel sexualitet. Kallelsen till gudslikhet gäller universellt för alla människor. Denna kallelse innebär att vi var och en har kamper att utkämpa i våra liv mot synd.

Det andra är att vissa är kallade till att förverkliga denna gudslikhet i en sexuell relation medan andra inte är det. Den som frivilligt eller ofrivilligt lever som singel lever alltså inte på något vis ett B-liv utan är lika mycket människa och Guds avbild som den som lever i en relation.

Det tredje är att de som inte är kallade till, eller av olika anledningar har möjlighet att, leva i en heterosexuell relation, likväl har behov för att leva i nära gemenskap med andra människor. Därför önskar jag att vi kunde få se allt fler evangeliska kommuniteter växa fram i den evangeliska kristenheten, där man delar vardagen tillsammans. I kommuniteterna skulle det kunna leva både gifta och singlar, men livet bör ta tydlig hjälp av klosterrörelsens erfarenheter av hur man organiserar livet i gemenskapen så att man inte begår misstag i onödan. Dessutom skulle jag personligen gärna se evangeliska kloster växa fram, som människor kunde söka sig till. Att leva i kloster behöver inte på något vis innebära att man drar sig undan världen, utan skulle mycket väl kunna fungera som för dominikanerna eller jesuiterna som lever i städer och är aktiva i världen, men som har vigt sina liv till en gemenskap.

Det fjärde är att vi behöver be Gud om hjälp att se hur hans vilja är det allra bästa för oss. Samtliga fyra slutsatser bygger på att man vill leva sitt liv i lydnad för Gud, men ännu mer så den sista slutsatsen. När jag tänker på mitt eget liv, och där jag upplever konflikter mellan min vilja och Guds vilja, handlar ofta min ovilja om att jag inte litar på att Guds avsikter för mig är de allra bästa. Men Gud lovar oss i Bibeln att han bara vill det allra bästa för oss.

Vi påminns särskilt om det i jul när vi firar att Gud blir människa. Det är en hårresande tanke att universums upphovsman begränsar sig till att bli ett litet skrikande spädbarn. Och varför? Inte för att hyllas och hedras, utan för att krossas och korsfästas – i vårt ställe. Det om något borde ge mig anledning att tro på att Guds avsikter är de allra bästa för mig.

Gud hjälpe oss alla att tro och lita på hans godhet.

Fotnoter

(1) Se t.ex. konflikten mellan Jesus och judarna i Johannes 8:31-59, samt Jacob Neusners ytterst intressanta bok A Rabbi Talks With Jesus, McGill-Queens UP, 2000, särskilt s. 53-72.

(2) Jag fortsätter att hänvisa till Larry Siedentops bok Inventing the individual, Belknap, 2014. Kapitel 7 i boken är särskilt relevant i det här avseendet.

(3) Inom den ortodoxa andligheten kallas denna vision för ”theosis” eller ”guddomliggörelse”, och jag tror att det finns större överlappning mellan ortodoxa och protestanter än vad det vid en första anblick kan se ut att finnas; för en introduktion se t.ex. Christoforos Stavropoulos, ”Partakers of Divine Nature”, s. 183-192 i: Clandenin (red.), Easter Orthodox Theology, Baker Academic, 2003).

(4) Se vidare t.ex. 3 Mosebok 11:45, Psaltaren 82:6, Matteus 5:48, 1 Petrus 1:15-16 & 2:9, 2 Petrus 1:4, o.s.v..

(5) Ordet ”medhjälpare” syftar inte bara på en äktenskapspartner utan används t.ex. också om hur Gud är Israels hjälpare m.m. vilket tyder på att människan inte nödvändigtvis behöver en romantisk partner, men likväl en vän att dela sitt liv med. André Jakobssons argument (”Evangelium för alla”, s. 158-162 i: Välkomna varandra! s. 155-168) för att skapelseberättelsen inte nödvändigtvis förordar heterosexualitet är inte övertygande; se bl.a. Gordon Wenhams kommentar i Genesis 1-15, WBC, Zondervan 1987, s. 67-72, och Raymond C Ortlund, Jr. ”Male-Female Equality and Male Headship” i: Grudem & Piper, Recovering Biblical Manhood and Womanhood, Crossway, 2012, s. 95-112.

(6) Den ortodoxe teologen Paul Evdokimov skriver ytterst tänkvärt om detta i artikeln ”Det invärtes klosterlivet” i: Evdokimov, Den dåraktiga gudskärleken, Artos, 2001, s. 101-120.