Några reflektioner inför ”Awakening Europe”

Ett av årets allra största kristna event närmar sig. Till helgen om två veckor är det dags för ”Awakening Europe”, och jag vet om att många gör sig redo för att åka dit. Visionen för helgen är ”Disturb the normal”, och grundtanken bakom eventet är att Gud älskar Skandinavien och vill se en väckelse över norra Europa.

Det är svårt att säga emot idén att Gud älskar norra Sverige eller längtan efter väckelse, och ändå är jag tveksam till saker i teologin och uttryckssättet i vad som kommuniceras. Det här blogginlägget är avsett att föra ett kritiskt teologiskt resonemang om evenemanget.

Jag måste inledningsvis säga att det här blogginlägget är svårt att skriva. Det är uppenbart att arrangörerna drivs av en ärlig glöd och iver för att människor ska få lära känna Jesus, och jag känner många som kommer att åka dit. Dessutom känner jag, mer eller mindre, de svenska initiativtagarna till helgen och vet om att de är goda och ärliga kristna som jag gärna kallar för syskon i Kristus. Inför det här inlägget har jag träffat en av dem för att samtala, dryfta mina funderingar och höra dennes sida av saken.

Låt mig därför förklara vad jag inte vill med inlägget:

  •  Jag vill inte tala illa vare sig om människor eller om evenemanget.
  • Jag vill inte skapa splittring.
  • Jag vill inte påstå att jag har alla rätta svar på frågorna jag ställer eller att mitt sätt nödvändigtvis är det bästa.

Vad jag däremot vill göra är att lyfta fram någonting som jag anser vara problematiskt och som jag tror att vi bör vara försiktiga med. Jag förstår att de exempel jag ger nedan huvudsakligen kommer från de utländska arrangörerna, och därför är det huvudsakligen till dem som mina funderingar riktar sig och bara i mindre grad de svenska. Min tveksamhet är både teologisk och pastoral. Inlägget är långt, så ha tålamod, men det är nödvändigt om jag ska undvika schabloner och alltför grova generaliseringar.

Retoriken och den förlovade andlighetens skimmer

1. Vad är det som kommuniceras?

Det första som slår mig när jag läser om eventet är hur det presenteras. Själva titeln betyder ungefär ”Att väcka Europa”, och visionen kan översättas ”Stör det normala” eller kanske ”Stör det vardagliga”. På hemsidan finns en introduktionsvideo där de första 20 sekunderna visar kristna talare som säger: ”It’s time that we make a full commitment to Jesus Christ,” ”Let the revolution begin today – in Jesus’ name!” (Ungefär: ”Det är dags för oss att helt och fullt överlåta oss till Jesus Kristus”, och ”Låt revolutionen börja idag – i Jesu namn!”) I visionstexten på hemsidan står det bland annat:

Gud söker efter en person, en grupp av männniskor, ett hungrigt hjärta som är trött på livets dagliga vanlighet och inte längre står ut med att demoner tar deras familj och vänner bort från Gud. Gud letar efter någon som vill se Jesus ”Störa det normala” och förlösa en enorm våg av liv tillbaka till ditt land. (Min övers.)

På facebooksidan för Awakening Europe kan man läsa deras berättelse:

Det är vår djupa övertygelse att någonting fantastiskt håller på att hända i de Nordisk-Skandinaviska länderna. Flera månader före vårt event i Nuremberg upplevde vi att Herren la Stockholm i våra hjärtan. … Vi hade inte berättat för någon om vårt hjärta för Norden-Skandinavien, faktum är att vi helt enkelt väntade på att Herren skulle bekräfta det, och så fick vi helt oförutsett ett meddelande från en betrodd vän som sa ”Jag känner/upplever att Gud vill göra någonting i Sverige oh de omkringliggande länderna”. Detta chockade oss eftersom ingen visste om det. Därefter har den profetiska betydelsen/kraften för Stockholm varit överväldigande och bekräftelserna har varit ihållande. Jesus vill att en eld ska börja i det här området som aldrig slocknar, en eld som skapar ett nytt normalt i oss.

Vi vet att vad Gud frigör på stadion i oktober 2016, kommer att ha en oerhörd påverkan på Stockholm och de omkringliggande länderna. (Min övers.)

Det är alltså tydligt att (de amerikanska, antar jag) arrangörerna är övertygade om att helgen kommer att vara förvandlande för Stockholm, Skandinavien och alla som kommer dit, och att detta är profetiskt bekräftat.

2. Hur kan detta tolkas?

A. De snabba lösningarna

Jag vill starkt betona att jag ingalunda vill raljera över dessa visioner. Också jag delar en längtan efter att människor i Stockholm ska få lära känna Jesus. Vad jag vill ifrågasätta i den här punkten är sättet att kommunicera. Det är inte för mycket sagt att påstå att förväntningarna är oerhört höga på helgen, och att förväntningarna i hög grad bygger på ledarnas berättelse om visionen för eventet. Jag vare sig kan eller vill ifrågasätta någons kärlek till Stockholm och längtan efter människors frälsning, men vad är det man kommunicerar genom att bygga upp så stora förväntningar och förlägga svaret till en enskild helg? Min kritik är att det passar som hand i handske med vår kulturs behov av momentan tillfredsställelse.

Sättet som Awakening Europe kommunicerar visionen och målet för helgen talar direkt till vår tids upptagenhet med snabba lösningar på svåra problem. ”Vad Gud frigör på stadion … kommer att ha en oerhörd påverkan på Stockholm …” Hur vet arrangörerna det? Min kritik är att man snarare uppmuntrar människor att söka snabba svar och enkla lösningar på djupa frågor, än att leda dem in i en djupare tro på Jesus. Frågorna kan t.ex. vara: varför märker jag inte mer av Gud i mitt liv, var finns Gud när den första passionen har lagt sig, varför händer inte saker i mitt liv som det står om i Bibeln? Många längtar efter ”nytändning” i gudsrelationen och det hör till vår narcissistiska kulturs mest angelägna önskan att just jag är en utvald och speciell människa. Awakening Europes retorik spelar direkt på dessa känslor med sitt löfte om att Gud ska förändra Skandinavien under en helg och med den avslutande uppmaningen i introduktionsvideon: ”Vi inbjuder dig, vi behöver dig, till att vara en del av detta. För du är den (the one) som Gud kommer att ta den levande flamman av liv till en mörk värld med.” Jag är fullt medveten om att Jesus kallar sina lärjungar för världen ljus, men det är onödigt att spela på känslan av utvaldhet på det sätt man gör i introduktionsvideon.

B. Det andliga ledarskapet

Kanske ligger mitt djupaste problem i synen på andligt ledarskap. Eventet bygger på att Gud har väckt en längtan/känsla/idé/kallelse i vissa människor, som har svarat på kallelsen och nu bygger på den. Det gör att ledarna blir oerhört viktiga. Efter vad jag kan se bygger så mycket av retoriken på vilken glöd Gud har lagt ner i ledarna och hur mycket de delar Guds längtan för att Skandinavien ska väckas. Jag säger inte att deras eld inte är genuin. Jag har ingen anledning att betvivla det. Jag vill inte heller säga att deras längtan inte är från Gud. ”Ingen kan säga ‘Jesus är Herren’ annat än i kraft av den helige Ande,” skriver Paulus i 1 Kor 12:3, men vad som händer när man hela tiden talar om Guds röst i sitt hjärta är att man omedvetet manar människor att lita på Gud i människan.

Som motvikt tänker jag på vad Paulus skriver i 2 Kor 4:2: ”Vi har tagit avstånd från allt hemligt och skamligt och använder inga knep. Vi förfalskar inte Guds ord, utan lägger öppet fram sanningen och överlämnar oss inför Gud åt varje människas samvete.” Jag menar alltså att ett bättre tillvägagångssätt hade varit att inte tala så mycket om vilken längtan Gud har lagt ner i vissa människor utan mycket hellre fokusera på bibelord som talar om Guds längtan efter att människor ska komma till tro.

Den kristna ledarens absolut viktigaste uppgift är att leda människor till Gud. Rörelsen måste vara bort från ledaren och till Jesus. Oavsett avsikter blir resultatet av ett så starkt fokus på ledarnas uppenbarelser och tilltal, att för mycket hopp knyts till ledarna.

Jag förstår att du kan tycka att jag låter urbota petig och tråkig. Jag förstår också att arrangörerna troligtvis inte skulle hålla med mig om att retoriken riskerar knyta människor till ledarna, men i teologiska frågor är också de små nyanserna viktiga och den urskiljande frågan är inte i första hand vad avsändarna avser utan vad mottagarna uppfattar.

C. Vad blir frukten?

Jesus säger: ”På deras frukt skall ni känna igen dem.” (Matteus 7:13-22.) Vad menar Jesus med ”frukt”? Han talar om de karaktärsdrag som växer fram i en människa som lever i en frälsande tro på Jesus, men också på de gärningar denne utför och de konsekvenser som blir synliga av hennes gudsfruktan. Tiden är alltså en avgörande faktor. Vi får se vilken frukt helgen bär med sig i människors liv om 25 år. Tiden kommer att få utvisa halten av andlig sälta i Awakening Europe – liksom i mitt eget arbete. Likväl vill jag redan nu säga något om mina farhågor vad gäller frukten av Awakening Europe.

Jag hoppas, och ser det som min plikt att be för, att frukten ska bli god och bestående; att människor ska ledas till tro på Jesus och finna sin glädje i honom. En av de viktigaste faktorerna för att lyckas med det är möjligheten till uppföljning och kontinuitet, och det är någonting som talar till arrangemangets fördel. Ett trettiotal församlingar i Stockholmsområdet står bakom evenemanget vilket ger lokal förankring och möjlighet till lokal uppföljning. Det är mycket bra.

Vad som oroar mig mest är nog bilden av det kristna livet som förmedlas och vad det gör med människor. Denna fundering är pastoral och hänger nära samman med mitt arbete som predikant i Roseniuskyrkan. Jag är inne på det sjätte året och har fått lära mig mycket under åren. Den kanske viktigaste tanken som bär mig när jag förbereder predikan, väljer sånger till gudstjänsten, pratar med människor, lägger upp studieplaner för olika samlingar med mera, är: hur bidrar detta till att forma en tro som bär genom hela livet? Hur bidrar detta till att skapa och nära en tro som bär genom glädje och sorg; lidande och sjukdom; depression, arbetslöshet och ensamhet; genom arbetsliv och familjeliv och småbarnsår, och så vidare?

”Men Awakening Europe är ingen församling och gör inte anspråk på att vara det heller!” Nej, jag vet, men genom retoriken och vad man kommunicerar uttrycker man att det finns en djupare andlighet, en verkligare kristendom, än den som levs i de flesta vanliga församlingarna. Mitt inledande citat är symptomatiskt: ”Gud söker efter en person, en grupp av männniskor, ett hungrigt hjärta som är trött på livets dagliga vanlighet …” Vem är inte trött på ”livets dagliga vanlighet”? Vem önskar sig inte lite mer krydda? Men den andliga vägledningens vishet har alltid varit uthållighet och väntan. Är det någonting jag har lärt mig av Peter Halldorf så är det just uthållig väntan (se t.ex. boken Helig rot). Där finns möjligheten till fördjupning och mognad och kanske också en fördjupad kallelse. Awakening Europe leder oss bort från detta till sökandet efter momentana kickar.

Kanske har jag för svag tro, kanske har jag alldeles för låga tankar om Gud, men bilden av andlighet som Bibeln och erfarenheten ger mig är långt ifrån jätteevenemangen. Jag är mycket tveksam till hur hjälpsamt ett evenemang som detta är för att förbereda för och ta emot en väckelse. Jag är rädd för att det lockar människor till att tro att de gör en bestående insats genom att åka iväg en helg där de ”peppas” att vara radikala i vardagen, eller att de tror sig ”förlösa Guds rike” genom att gå på stan och be för människor som inte har sökt upp dem och bett om deras förbön. Jag är rädd för själsliga övergrepp när människor kommer fram och vill be för synliga sjukdomar och besvär utan att personerna har bett om det.

Jag är rädd för att evenemang som dessa bidrar till sekulariseringen eftersom de lovar så mycket och ger så mycket i stunden, men sedan kommer man hem och upptäcker att det är så oerhört svårt att föra denna eld och radikalitet vidare med sig i vardagen när livets göromål tränger sig på. Risken är överhängande att det i stället skapar en uppgivenhet inför den uteblivna känslan av gudsnärvaro, vilket riskerar leda till att man till slut ger upp hela projektet med kristen tro eftersom det inte gav vad det lovade. Risken är också överhängande att den känsla av utvaldhet som eventet lovade snart försvinner och man då inte har fått hjälp att hantera detta, utan i stället undrar vad man måste göra härnäst för att på nytt väcka liv i den levande flamman. Det riskerar bli ett konstant jagande bortåt, framåt, uppåt, för att finna Gud, när Gud i själva verket finns i den grå vardagens slit.

Som motvikt skulle jag kunna lyfta fram 1 Korinthierbrevet 7. Kapitlet handlar om äktenskap, men det bakomliggande problemet var att människor i församlingen hade mött Gud väldigt starkt och nu oroade andra kristna genom att uppmana dem att inte gifta sig eller genom att göra förändringar i sin sociala status. Paulus visar dem bort från detta behov att göra förändringar i de yttre omständigheterna och förklarar att det inte spelar någon roll om man är gift eller ogift, jude eller inte, slav eller fri – det som spelar roll är att man lyder Gud och tillhör Kristus. Den motvikten skulle vi behöva desto mer av i dagens kristenhet.

3. Avslutning

”Vad skulle du vilja göra i stället då, för att påskynda väckelsen?” Jag tror att vi behöver lära människor att se bort från de stora händelserna och de stora känslorna, till trofastheten i det lilla. Jag tror att det ligger något djupt sunt i Luthers kallelselära med dess uppvärdering av det vardagliga slitet som en gudstjänst för Gud. Jag tror att vi måste vara noga med att betona båda leden i det slitna uttrycket ”redan nu men ännu inte”: redan nu lever vi i Jesu seger över det onda, men ännu har inte den segern slagit ut i sin fulla kraft; därför måste vi vara försiktiga när vi möter människor med olika sår och sjukdomar, så att vi inte lägger sten på börda genom att ge dem falska förhoppningar om Guds ingripande i deras liv.

Därför vill jag långt mer ofta predika syndernas förlåtelse än de sjukas helande. Inte för att jag inte tror att Gud kan bota sjuka, utan för att jag har orubbliga löften om att Gud vill förlåta oss alla våra synder redan här och nu, men jag har inte samma löften om att Gud vill bota alla våra sjukdomar redan här i tiden. Därför vill jag hellre uppmana till fem minuters morgon- och aftonbön än till evangelisationssatsningar. Därför vill jag hellre uppmana människor att arbeta hårt och uthålligt med sin arbetsgivares bästa för ögonen, än att uppmana dem att ”leva helt för Gud” och så locka dem att ge upp sina arbeten för att bli kringresande evangelister. Men så vill jag också läsa 1 Petrus 3:13-17 för min församling och förklara att det är en kristens plikt att vittna om Jesus när människor frågar, och att vi då ska vara beredda att förklara varför också den andre behöver ta emot Jesus som sin Herre och Frälsare. Jag tror att detta ”torra” angreppssätt i längden bär mycket större frukt än de stora evenemangen, och jag är övertygad om att man efterhand kommer att upptäcka att det finns en kallelse och en sötma i den enkla vardagen.

Nu avslutar jag detta inlägg. Jag ber till Gud att Awakening Europe ska få bli till välsignelse för många. Så länge vi bygger på Kristus och på Guds Ord kan den helige Ande använda också det bristfälliga för att göra någonting stort. Jag hoppas att detta inlägg inte bidrar till sorg och split utan till fördjupad teologisk reflektion, och till fördjupad kärlek och trohet till Kristus. Kommentera gärna och dela dina reflektioner. Om jag har fel eller brister i min analys vill jag gärna korrigera det.

Endast Gud tillhör äran, i evighet.

Taggar: , , ,
Publicerad i (Helt vanliga) blogginlägg
20 kommentarer på “Några reflektioner inför ”Awakening Europe”
  1. Fredrik Hermansson skriver:

    Bra skrivet! Jag tycker du fångar upp många av de saker som kan tänkas negativt med kristna”stadium”-events så som detta. De orosmoment angående en icke djupgående kontinuitet i det kristna livet, samt skeptiskheten (är det ett ord?) till att människor skulle tro att de måste bli kringresande evangelister, är väldigt angeläget.

    Personligen har jag med mig en grupp människor från min nuvarande kyrka som skulle vilja vara med på eventet, men jag vill själv innan eventet betona just saker så som kontinuitet och vardagstro, samt tjänande i det lilla, för att hjälpa dem hitta en glöd som kan vara livet ut och inte en eld som brinner slut under en helg (plus efterföljande vecka eller något sådant).

    Min upplevelse av de ledares visioner och andra arrangörers tankar och funderingar inför helgen är dock skild från den bild du fått. Kanske är det så att de brister i att förmedla det de själva vill medföra med eventet, och kanske är det så att de ”hypear” lite för mycket själva eventet på bekostnad av att nämna den vardagliga hunger och bön efter väckelse de vill antända.
    För det är just det jag tror de vill göra: använda detta event till att antända en hunger, längtan, bön och strävan efter mer i vardagen av Gud. Den missnöjdhet de spelar på (” trött på livets dagliga vanlighet” som du översatte) är vad jag skulle tro inte en referens till ”ett liv i kraft av Guds ord och den Helige Ande” utan ett liv där man går till kyrkan men inte i hjärtat och i handling lever så som man skulle vilja leva i eftersträvan att sprida Guds rike. Det de gör är dock ett retoriskt utspel som kan bli väldigt fel och dra allas personliga vardagstro över en kam, och där håller jag fullständigt med dig om att det skulle kunna vara uttryckt på ett sätt som låter fördömande över kristnas ”bed och arbeta” vardag. Ändock tror jag att det i många många hjärtan i svensk kristenhet idag finns en längtan, även i mitt eget, efter att se Guds rike ännu mer spridas i just vardagen, och att man märker på sitt eget liv ibland att den standard som lärjungarna och apostlarna verkar sätta kanske inte fullständigt reflekteras i hur jag lever idag. Tron i vårt samhälle har blivit en väldigt privat sak. Att Gud skulle vilja använda mig ledd av den helige ande i vardagen har blivit något som låter fint på pappret (bibelns papper kanske) men i mitt vardagsliv kanske hämmas av min rädsla för vad människor ska tycka, och min ovilja att leva fullt överlåtet Gud. (OBS jag hävdar inte att man måste gå runt och känna massa saker)
    Det är även ibland en avsaknad av kärlek till Gud och mina medmänniskor som, om den skulle funnits där, annars hade fått mig att fullständigt radikalt älska varje människa jag möter.
    Inte för det sagt dock att vi vill ha en kristendom som begår själsligt övergrepp på folk. Ibland är det bästa att i kärlek älska någon genom att visa uppskattning, eller vänlighet eller vad som helst förutom just att be där och då högt för personen. Men fler gånger än vi är vana vid tror jag människor kan vara mottagliga för sådan bön.

    Personligen dock finns det fler grejer jag håller med om, och kanske några jag inte håller med om i denna text, men måste äta frukost nån gång och är rätt långsam på att skriva haha. Det jag ville göra var bara att förmedla att jag håller med till stor del men också tror att ledarnas intentioner (iofs har jag inte en klar bild av dem alla) är att utrusta till ett vardagsliv i överlåtenhet på den plats man är, i bön för Guds rikes spridning i Sverige idag, snarare än att de vill att det ska vara endast ett fett event. Men såklart, får vi hoppas och be att deras uttryckssätt och handlingar leder till just kontinuitet; inte en flamma som brinner starkt och sen slocknar, utan en antändning av den kol Gud gjort torr och redo under ens liv. Jag skulle vilja likna det vid att kanske vi kan vara kol som Gud förberett, eventet kan vara tändvätska, guds andes utgjutande den antändning som behövs, och att det sedan får bli en stark flamma som sprider sig in i djupet av våra kolbitar tills vi tillsammans är en riktigt stekhet glödhög haha. Ska glöden dit i första taget kanske flamman dock måste få vara där, stark och klar ett tag.

    Jesus vi ber om hjärtan som är redo för dig, inte bara torrt papper och kvistar utan bastant virke och kol som du kan få tända i Sverige och använda till ditt rike.

    • Daniel Ringdahl skriver:

      Jag och Fredrik fortsatte samtalet på Facebook. Ni bör kunna läsa vårt meningsutbyte på följande länk: https://www.facebook.com/daniel.ringdahl

      • ps. det går inte för mig att läsa! kanske är det bara dina vänner?

        • Daniel Ringdahl skriver:

          Kanske är det så. Här är samtalet:

          Daniel Ringdahl
          Hej Fredrik!
          Tack för dina tänkvärda kommentarer. Jag har verkligen inga skäl att betvivla arrangörernas intentioner. Där är du och jag överens. Vad jag kritiserar är hur de uttrycker dessa intentioner och vad jag tror att deras kommunikation skapar för förväntningar och föreställningar i människor.

          Jag tror att det är just synen på vad det innebär ”att se Guds rike ännu mer spridas i vardagen” där min teologi hamnar i konflikt med den teologi jag tycker mig märka i evenemang som dessa. Jag önskar också att Gud skulle märkas mer i min vardag men vad betyder egentligen det? Jag menar inte att märka ord eller förringa men jag har blivit allt mera undrande de senare åren: är det verkligen rimligt att jag jämför mig med Paulus och Petrus när jag tänker på mitt kristna liv? Apostlagärningarna återberättar kyrkans absolut mest framträdande personligheters arbete under ca 30 år, och då läser vi om ett antal under. Men, jag intar inte den positionen i Guds rike. Vi är alla viktiga men vi är inte Paulus. Det är mer rimligt att likna mig vid en omvänd slav i församlingen i Korinth eller dylikt, och då är frågan: hur gestaltade sig kristendomen för denne?

          Jag menar alltså att det är mer teologiskt riktigt att tagga ner våra jämförelser en aning, men betona att Gud går med oss varje dag i livet – oavsett hur mycket det märks. Gud är nära genom sin ande och sitt ord, och det är vår kallelse att samarbete med anden i vardagens grå bestyr. Då kan också en långvarig kärlek växa fram både till Gud och till människor.

          Allt gott!

          Fredrik Hermansson Tack själv! 😀
          Ja precis. Jag måste hålla med dig om att jag tycker att de uttrycker det klumpigt och kunde uttryckt det bättre.

          Hmm.. intressant! Jag har inte själv tänkt på detta sätt, men förstår och värdesätter logiken i ditt resonemang. Om vi inte kan förvänta oss att leva så som paulus och Petrus etc så tror jag dock att Jesus liv är ett exempel att leva efter, eller hur tänker du om hans ord om t.ex. (fritt citerat) ”större ting än jag ska ni få göra” – är hans uppmaning till endast åhörarna, apostlarna och de första lärjungarna i detta fall?
          Om det är Den Helige Ande som gör verket genom Apostlarna och lärjungarna, är det skillnad på vilket verk den helige ande vill göra genom oss och ville göra genom dem? Såklart är alla inte kallade att vara profeter, alla har vi olika uppgifter etc.

          Gud går med oss varje dag i livet, men det bör ju märkas? Inte att det nödvändigtvis måste märkas genom under och tecken, utan snarare i ett kärleksfullt överlåtet liv, är inte evangeliet ett evangelium i inte bara ord utan ande och kraft? Eller vad man nu säger.
          I övrigt håller jag fullständigt med angående vardagens bestyr etc.

          Obs jag ber om ursäkt för ofullständiga formuleringar.
          Detsamma!

          Daniel Ringdahl
          De exegeter jag har läst pekar bort från själva undren när Jesus talar om att vi ska göra större ting. Det är svårt att göra större ting än att uppväcka döda … Snarare talat Jesus om att få se människor komma till tro, skriver de.

          Jag vill överhuvudtaget komma bort från upptagenheten med under och tecken. Inte för att jag inte tror att det kan hända men för att fokus så lätt blir skevt. Paulus skriver i 1 Korinthierbrevet 12: Hos var och en uppträder Anden så att den blir till nytta. Om anden är mest till nytta genom under så kommer Gud att ge oss under, men det rubbar mina tankemönster något fruktansvärt när jag läser Jesus säga i Matteus sju att inte alla som säger herre herre eller har utfört under i hans namn ska bli igenkända av honom vid tidens slut.

          Jag håller däremot helt med dig om att tron måste ta sig uttryck i livet, också praktiskt. En tro utan gärningar är en död tro. Men det är något annat … Dessutom riskerar det att låsa så många människors samveten när förväntningarna inte infrias.

          Ja, mycket finns att säga både för och emot. Detta är ytterligare några reflektioner.

          Fredrik Hermansson
          Mycket intressant! ”De ord som jag talar till er, talar jag inte av mig själv. Fadern förblir i mig och gärningarna är hans verk. 11 Tro mig: jag är i Fadern och Fadern är i mig. Om ni inte kan tro det, så tro för gärningarnas skull.
          12Amen, amen säger jag er: Den som tror på mig skall utföra de gärningar som jag gör, och större än dessa skall han göra, ty jag går till Fadern.” – Med större gärningar menar de att han menade fler gärningar så att människor blir troende, eller att hela livet är en gärning och i sig är större gärning då än Jesu livsgärning? Hmm hela passagen är lite svårförståelig..

          Ja där håller jag också med dig. Dock finner jag det svårt att se utrymme för Gud att hela sjuka genom oss om man inte ber för det, osv. Man brukar tala om att vi har fått ta emot Jesu auktoritet att gå ut och be för sjuka osv, men om vi inte tänker använda den auktoriteten kommer inget hända.. eller jag ser det som min kallelse att eftersträva ett liv i likhet med Jesus i fråga om att be Guds rike ta plats i vardagen även genom att be för sjuka och gå i andens kraft och ledning. Dock tar jag inte det som att jag är misslyckad i denna kallelse om det jag ber om inte går i uppfyllelse. (Att göra det går emot all undervisning jag fått under mitt bibelskoleår btw.)

          Detta var bara ett par tankar till men jag tror jag kommer återkomma med fler inom någon dag.

  2. Jens Lunnergård skriver:

    Tack Daniel för en utmärkt teologisk analys. Din ordination att en daglig dos bön och andakt gör mer för Guds rike än stora kampanjer ställer jag upp på. Matt 6 33

  3. Owe Johansson skriver:

    Till detta är bara att säga: Amen! Halleluja!! Tack, Daniel!!

  4. Lars artman skriver:

    Tack Daniel!

  5. Neeej, MIssade samtalet. Skrev på det här utan att se alla de andras inlägg. Jag skrev såhär. Förlåt för allt jag skriver som någon annan skrivit – men jag orkar inte skriva om.

    Daniel! Tack för att du uttrycker dig ödmjukt och gör tydligt din intention. En frisk ingång när något ska problematiseras. En del tankar väcktes hos mig när jag läste texten. Jag vill ge mitt perspektiv. Ha nåd med mig om jag missar några av dina poänger eller pratar förbi. Jag tåls att talas med. Och du får tänka att jag hela tiden har en vänlig och varm ton. Sånt går lätt förlorat i text.

    När jag läser ditt inlägg tycket jag att den grundar sig i några antaganden/förförståelse som jag inte tycker är grundade vad som predikas i dessa sammanhang. Det vill säga – jag gör en annan tolkning utifrån den förförståelse jag har av sammanhanget (som jag varit en del av och tagit intryck av i drygt åtta år)

    Nu ska jag säga att det absolut finns språk och ord jag inte skulle använda själv alla gånger trots att jag numera har hört det/dem många gånger. En del av det rotad i en karismatiskt kristen kultur, men en del är bara ett mindre svenskt sätt att uttrycka sig. 🙂

    Det är också så att jag inte identifierar mig som en bärare av den evangelistiska tjänsten (alltså att jag inte bara evangeliserar som en del av missionsbefallningen utan att jag också utrustar andra att växa i den kallelsen eller utmanar andra att förvalta livet i enlighet med den befallningen). Däremot är just Ben Fitzgerald och Todd White utpräglade evangelister och deras hjärta slår hårt för de förlorade fåren, deras eviga väl och ve.

    Jag gissar att du Daniel bär på gåvor som gör att du snarare identifierar dig som herde och lärare? Jag hör i alla fall den utpräglade pastorala omsorgen i din utläggning. Och dina funderingar kring teologi och var de hittar täckning för sitt språk. Hursom, har vi människor som naturligt bär på andra gåvor och kallelser en naturlig benägenhet att se bristerna med evangelisternas sätt att tänka och fungera. Men, hur ska det gå för dem såras? De vars förväntningar inte infrias? Etc. Vi tänker på dem som mött någon på gatan, någon som kanske till och med är med om ett helande – och funderar – vad händer sedan då?

    Hursomhelst ser jag ett problem med att ställa dina egna hjärtefrågor i motsats till det som eventet står för. Kan vi inte ha både och? För många människor är det liv som utmålas en livsstil bort om event och rampljjus… Varför behöver du ens välja det ena eller andra?

    Evenemanget är ett komplement till allt det som sker i de församlingar som finns runt om i Stockholm, Sverige, Norden. Det ersätter inte de långsiktiga arbetet. Relationerna. Trogenheten att dag och dag leva på ett sätt som är värdigt evangeliet. Ingenstans vill initiativtagarna ersätta det ena med det andra. I samband med helgen inbjuds ledare för fördjupning och för att utrustas. De har också avsatt en dag för de som gått skolan, för att adressera situationer som vi står i. Innan eventet görs också en satsning med gatuevangelisation. Säkerligen görs fler saker i samband med eventet – som verkligen inte är menat att vara en show. Det är en inbjudan till att möta personen Jesus. Som givetvis inte alla tilltalas av i det här formatet – men för de som gör det – hur ovärdeligt är inte det? Dessutom kommer ett event aldrig kunna vara balanserat och inrymma det som ett församlingsliv innehåller över 365 dagar och en livstid. Men ett event med många tusentals samlade människor kan också bära saker som en enskild församling inte kan göra. Kan du tänka dig några värden?

    Om det nu är så att initiativtagarna har känt denna ledning från Pappa i himlen att dra igång eventet så borde väl också Han också stå bakom det och inte lämna dem i sticket bara för de skulle formulera sig yvigt eller om de skulle göra fel ibland? För Gud leder väl dig och håller sin han i det du gör trots att du inte är perfekt? Eller är frågan om det ens är från Gud överhuvudtaget?

    Hjärtat bakom eventet (förutom tron att det ska ha en påverkan i den andliga dimensionen och bära långsiktig frukt) är att sätta igång kristna. Att tvärtom – det är inte ledarna i fokus – det är ledarna som sätter igång oss som inte har samma erfarenhet av att evangelisera eller lyssna på Helig Andes ledning på stan. Vilket förstås bara är naturligt om man tror att Helig Ande talar till oss idag.

    Varför har de mandat att leda oss att göra det? Därför att de själva lever sådana liv som förvandlar människors liv – för att människor möter Jesus och hans kärlek genom dem. På små och stora sätt. På dramatiska och odramatiska sätt. Genom helanden och mirakler, men också genom vänlighet och integritet. Att lyssna på Todds och Bens livsberättelser ex. gör mig ödmjuk. Att se dem älska människor gör mig ödmjuk. Att se dem ta risker gör mig ödmjuk. Och föder en längtan i mig att leva autentiskt i min berättelse, i kärlek och som en risktagare. Kan säga samma sak för fler av talarna… Som du säger, du har intagit en position lokal i en församling – de har de först gjort också, men sedan också nationellt och globalt. Skillnaden är att de har långt mycket mer att svara för den dag de dör och ska dömas. Något jag tror de flesta av dessa ledare är ödmjuka inför efter att ha hört dem i olika sammanhang.

    Betoningen på Gud i människan kanske göra tydligare i deras snack för att de talar till ett land som betonat Gud i Bibeln, i Skriften? För att många idag inte är vana att höra Gud tala till oss på olika sätt? Eller för att många saknar språk för det… För ledarfigurerna i de här sammanhangen läser och studerar och lever i sin Bibel. Betonar Bibelns roll i det kristna livet. Hur Kristus är uppenbarad i Skriften.

    På samma sätt tror jag att det är lätt att göra tolkningen som du gör – att det skulle finnas en verkligare kristendom än den som levs i församlingarna. Jag tror att de vill svara både ja och nej. Inte att kristendomen är annorlunda, men att det finns olika uttryck för tron som går förlorade i vår svenska nutids-kyrkokultur. Kanske inte i eran – men jag kan berätta om saker jag saknat utrymme för i de sammanhang jag har växt upp i. Och om hur mycket det betytt när jag då och då fick smaka på det. När jag växt upp har jag sett väldigt lite av den kristna tro som samlar människor utanför kyrkans väggar, som bryr sig om de hemlösa eller udda, som spontant köper mat till personen före i kassakön för Heliga Ande manade till det, som reagerar på sjukdom med att be för helande (om personen ifråga vill det), som räknar med att evangeliet också ska ta sig i uttryck i kraft precis som på Bibelns tid, som förklarar och ser det heliga och kallade i att va konstnär eller någon som vänder burgare på Burger King, som inte bangar på att berätta om Jesus, som frågar Pappa vad han vill säga till någon man möter längs vägen… Skulle kunna ta upp många andra exempel. Men jag menar att det finns mer kristet liv att uttrycka, sådant vi gärna kapslat in i rädsla för att göra fel. För mig har det varit revolutionerande att se den kärlek som vissa människor bär på och hur de kommunicerar den. För precis som med allt annat blir det här fel om det blir ytterligare en sak vi lägger till listan ”att va en bra kristen”.

    Jag var ute med ett team i ett och samma trassliga låginkomstkvarter i Redding varje torsdag eftermiddag i åtta månader. Knackade på dörr. Lärde känna människor, fanns tillgänglig, ordnade en kvartersfest. Sedan finns det de som är med i församlingen som nu flyttat ditt för att bygga långsiktigt och ha grupper och samla människor i hemmen. Vi vara hemma hos en kvinna och hennes äldre mamma som ganska nyligt blivit kristna (genom en annan kyrka), som kom från missbruk och misshandel. Vi samtalade. Lyssnade. När det sitter och pratar upplever jag hur Gud är så glad i dem och hur de utstrålar Hans skönhet där de sitter. Jag känner att jag vill berätta det, men tvekar eftersom det är så ”plain” att säga. Och de är inte vana vid sånt heller. De andra i mitt team har intressanta fördjupande samtal och det klickar verkligen mellan dem och kvinnorna för att de har samma intresseområden. När deras samtal stannat av passar jag på att säga vad jag ser över dem. Det är enkla ord, men de rörs till tårar. De tackar glatt och vi samtalar vidare. När jag vi ska avsluta och gå hem säger den äldre kvinnan som satt i fotölj under en filt: Innan ni går vill jag bara berätta – när ni kom hade jag just funderat på att åka till sjukhuset för att hon hade feber, tung huvudvärk, svullenhet i alla körtlar… men hon berättar att i samma stund som jag sa det jag sa så försvann alla hennes symtom på sjukdom och hon kände sig frisk igen. Hon var så tacksam och glad. Hon kände sig så sedd av Pappa. Vi alla förundrades över Jesu kärlek. Och var glada tillsammans.

    I mitt jobb är jag i kontakt med en kvinna i svår smärta som kämpat med sjukdom i många år. Jag har redan bett för henne många gånger. Jag har sagt sånt jag upplever att Pappa vill att jag ska säga. Hon är inte frisk, hon har inte upplevt någon förändring i sitt tillstånd. Vi förundras över Guds kärlek. Vi är både ledsna och glada tillsammans.

    Tillför det ytterligare ett element av smärta att tro att helande är för idag? Ja. Både när ens egen sjukdom inte förbättras (jag räcker upp en hand!). Eller när man ser vänner dö (jag räcker upp en hand!). Särskilt samtidigt som andra blir friska från samma sjukdom. Har mitt liv blivit rikare för att jag omfamnat den här delen av det kristna livet, av Jesu person och gärning på ett annat sätt än förut? Ja.
    Borde jag låta bli att ta emot bön eller be för andra som vill för att helande inte alltid sker?
    Borde vi låta bli att be för människor vi inte känner, eller dela ord vi tror är från Gud för att det ibland blir fel? Ja, om vårt motiv är att samla poäng eller något annat som inte är rotat i kärlek. Annars inte! Men överallt där vi släpper in kärleken och öppnar upp för Gud kommer också möjligheten att bli sårad och besviken växa sig större. Jag tänker att den pastorala uppgiften är att hjälpa människor leva i den verkligheten. I det mysterium. Det är som att säga till folk att man inte ska gifta sig för att det är öppnar upp för skrämmande konsekvenser. Eller hålla sig undan församlingslivet och pastorer för att de kan göra dig besviken på alla sätt som de inte lever upp till dina förhoppningar. Menar inte att raljera – tycker verkligen bara att det är ett lika vanligt förekommande tema.

    Varför är det ett själslig övergrepp att få en fråga om man vill ha förbön? Eller att någon ger en hälsning från en Gud man kanske inte tror på? Det förekommer absolut situationer där vissa beter sig omoget eller okänsligt. Men kan inte sådana saker ske likväl i en församlingskontext? Vilka sociala sammanhang är vaccinerade från männsikor som beter sig plumt eller sårande? En gång när jag frågade en tjej på stan om jag fick be för henne blev hon skitförbannad: ”Jag är muslim, jag vill inte ha någon förbön!”. Var min fråga ett övergrepp?

    Jag missar helt motvikten 1 Kor 7. Hjälp mig förstå! På vilka sätt uppmanas vi att göra förändringar i vår sociala status? De här församlingssammanhangen upphöjer familj (i ordets breda bemärkelse) som vår första kallelse efter att älska och lyda Gud då. Du kommer aldrig höra någon av dem predika något annat än att först älska sin man/hustru och sina barn. Det är något av det du skulle höra mest av. Det vanliga. Hemmet, jobbet, tron i vardagen där du lever. Självklart kallas vissa till det kringresande livet… men att det skulle vara något ideal som vi uppmanas till.. Det tycker jag är helt taget ur luften! Hårt arbete, lojalitet, integritet, tjänande, kunna serva andras visioner även om de skiljer sig från ens eget ideal, bli korrigerad av Gud och andra människor… det är några av de kvaliteter jag sett och beundrat i församlings-strömmen som de här evangelisterna kommer ifrån.

    Ett konsekvens av upphöjande av ett ”torrt” angreppssätt är att människor som har känslighet för och uppfattar mycket av den andliga verkligheten – på ett sätt som inte fallit mig naturligt – tröttnar på kyrkan som inte kan bemöta det eller härbärgera den andligheten och de gåvorna – de dras iställlet till New Age och blir insyltade. Tills förhoppningsvis Jesus kliver in i deras liv och de möter kristna som bjuder in dem i sammanhang till den ”andlighet” som hör livet med Jesus till. Jag känner flera och har utöver det hört otaliga berättelser.

    Och varför fem minuters morgon och aftonbön när du kan uppmuntra dem till att be hela dagen – mitt i? Men såklart… bättre det än inget. 🙂 Och stilla stunder tror jag är livsnödvändigt. MEN JA, INGA evangelisationssatsningar ALLS utan bön.

    Ska avrunda… inser bara att jag tycket det är så spännande att prata med oliktänkande. Jag diskuterar extremt sällan. Jag brukar oftast lyssna – och så blir det inte tid för så mycket annat!

    Jag är säker på att jag kanske kommer höra en och en annan sak på Europe Awakening som får mig att rygga tillbaks lite. Något jag kommer sortera bort. Kanske tycka det betonas fel här och där. Till och med att något som sker på scenen känns grunt eller ovarsamt. Sånt kan hända. På samma sätt som jag ser brister i de sammanhang jag jobbar i nu (EFS/SVK) eller som jag ser brister med det sammanhang som du tjänar i. Däremot är det ingen anledning för mig att inte åka dit. Jag tycker att man har större rätt att offentligt problematisera saker man känner och själv står i, det man omsluter med ömhet.

    Annars, hurra för vardagen med Jesus! Hurra för festerna med Jesus! Hur för det långsiktiga, det trogna, det närvarande mitt i allt – hurra för historiska händelser och samlingar till Guds ära!

    • Daniel Ringdahl skriver:

      Hej Evelina!
      Tack för ditt svar och för dina reflektioner. Du ställer många viktiga frågor, och jag önskar att jag hade kunnat besvara dem alla, men jag måste nöja mig med några korta kommentarer.

      Jag kanske skulle ha uttryckt mig något annorlunda. Jag kan inte betvivla ledarnas uppriktighet eller deras gåvor. Jag förstår att utpräglade evangelister kan uttrycka sig på ett annat sätt än utpräglade lärare, o.s.v. Jag uppmärksammar dessutom i inlägget den lokala förankringen i Stockholm och förklarar att det talar starkt till evenemangets fördel. Jag tvivlar inte på att det kan komma mycket gott ut av helgen. Jag vill inte heller påstå att människor inte ska åka dit. Jag vill inte heller påstå att vi inte ska be för sjuka, eller att vi inte får fråga människor om att få be för dem. Det är inte det jag uttrycker i inlägget. Inte heller är jag det minsta tveksam till att helgen för dig, och många fler, kommer att bli just det du skriver: en fest och ett inslag som tillför andra värden än vad det reguljära församlingslivet kan ge.

      Nej, min tveksamhet gäller mycket mer hur människor uppfattar vad som kommuniceras, och särskilt de som inte har så mycket kunskap i kristen tro med sig. Jag förstår att vad du, som har tillbringat ett helt år i Redding, hör någonting annat än vad jag hör, och att en 17-åring som åker dit hör ytterligare någonting annat. I mitt inlägg är det snarare det jag försöker problematisera. Jag ser och förstår att man bjuder in ledare till en samling på fredagen. Det är mycket bra. Jag har sett om satsningarna på gatuevangelisation. Det är gott. Det finns mycket i arrangemanget som jag tror kan bli mycket bra, och jag försöker uppmärksamma det i mitt inlägg. Men det tar inte bort de aspekter som jag lyfter fram i mitt blogginlägg, särskilt vad gäller kommunikationen och synen på kristet liv som ges där. Kanske blir ett av de största bekymren tydligt i en mening du skriver: ”Varför har de mandat att leda oss att göra det? Därför att de själva lever sådana liv som förvandlar människors liv – för att människor möter Jesus och hans kärlek genom dem.” Jag förstår, och jag tror att jag också skulle bli väldigt berörd av deras berättelser, men jag har svårt för att se det teologiskt riktiga i att förlägga talares mandat till deras liv – jag tror att det säkraste för alla är när allt mandat tydligt hänförs till Skriften.

      Jag känner mig som en riktig glädjedödare och ogin person som inte bara klappar i händerna – särskilt som jag vet om att många människor brinner starkt för det här. Min avsikt är inte att slå ner modet på någon utan att kritiskt problematisera några delar som jag har reagerat på. Kanske är jag alldeles för petig. Kanske märker jag ord för mycket. Jag förstår hur petig jag låter i slutet av det förra stycket … Men det är inte oviktigt.

      Jag har inte avsett att bara ställa hjärtefrågor mot varandra och påstå att ”mina” skulle vara viktigare. Jag har försökt betona att jag delar deras längtan och hjärta. Vad jag problematiserar är teologin i deras sätt att kommunicera och i vad jag är rädd för att det skapar i dem som hör.

      Tack för dina kommentarer, Evelina. Jag förstår att det här inte är ett särskilt bra svar, men det är så långt jag kommer idag. Jag ber Gud och mina medmänniskor om förbarmande i fall jag kritiserar i onödan. Det är inte min avsikt.

      I Kristus,
      Daniel

  6. Ann-Catrine skriver:

    Tack Daniel för viktiga reflektioner. Den dagen när jag kom till tro på Jesus Kristus var det en predikan om hur Gud är med oss alla dagar och älskar oss oavsett vad vi presterar som fick mej att våga ta steget. Att inse att det inte berodde på mej utan att det finns en Gud som offrade sin egen son, Jesus Kristus, Han bar mina synder / misslyckanden, Han är en verklighet och som vi får lära känna genom Bibeln. Det finns en tro som är enkel, som håller när allt annat går sönder. Den tron förlorade jag en tid när jag mötte en karismatik där det betonades att det var vi kristna som ska göra under och tecken i Guds namn, det var väldigt upplevelse betonat.
    För mej har det blivit nödvändigt att släppa taget om prestation, att sluta söka vad Gud vill göra genom mej.
    Han är med oss alla dagar, och genom den Helige Ande, genom sitt Ord (bibeln) får vi leva varje dag i Hans vilja. Det är viktigt att lyda, och en lyhördhet för Herren kommer genom att lyssna när Han talar, och ofta genom att inte ha för bråttom. Genom stillhet och förtröstan blir vi starka. Han är den mest sunda och hela som finns. All fullhet bor i Honom.
    Det är vackert att få vara Hans barn, där finns vila och beskydd.

    • Daniel Ringdahl skriver:

      Hej Ann-Catrine,
      Tack för dina komentarer. Det är verkligen gott att få vara Guds barn av nåd!

      Vänliga hälsningar,
      Daniel

  7. Eva Severin skriver:

    Hej Daniel! Eftersom jag varit med om liknande manifestationer som komma skall och kan konstatera att inget speciellt har hänt har jag litet svårt att förstå din försiktighet,nästan som om du vill ursäkta dina tankar, som är så bra!!
    Har massor att säja om egna erfarenheter av bl.a falsk karismatik o allsköns villoläror som kommit till oss från Amerika,men kanske din försiktighet är en rätt hållning,inte vet jag? Men jag tror rätta platsen för väckelse är där två eller tre är församlade i mitt namn och att Jesus får göra var och en av oss helgjutna i Honom!

  8. Eva Severin skriver:

    Hej Daniel! Även jag har väl rätt att göra sin röst hörd? Då jag läste din artikel blev jag glatt överraskad men jag önskar så att du betonade dina tankar mycket mer,nu fick jag nästan en känsla av att du bad om ursäkt för dina tankar.
    Då jag kom tii s-holm/roseniusk/ -67 från ett mycket lutherskt hem blev jag varnad för den karismatiska VÄCKELSEN,vilket jag inte lydde utan fastnade i den till o från i nästan 50 år. Jag har varit med i flera manifestationer,festivaler som inte tycks ha haft någon större verkan. Människor tror att Gud hör bön bättreju flera man är och så försöker man forma en slags ENHET som redan finns om Gud får råda!
    En sak vet jag med säkerhet att stora ” ledare” från Amerika har vi haft mer än nog av som kommit hit med annorlunda trosläror o all sköns villoläror.
    Väckelse tror jag endast är möjlig om var och en av oss sjunker ned vid korset o ber om ett HELGJUTET verk i oss själva. Fester o kickar är inte mycket att ha! Så tror jag,Eva
    Blev litet hoppfull,tänkte att jag kanske kunde närma mej denna kyrka igen,men det är klart jag vill ju inte kämpa för att få ha min tro,inte tvingas omfatta det STORA LEDARE,har uppenbarat för deras inre,utan skriften allena måste få gälla
    Med vänlig hälsning Eva

    • Daniel Ringdahl skriver:

      Hej Eva!
      Tack för dina kommentarer. Jag menar inte att ursäkta mina tankar. Däremot vill jag vara mycket försiktig med hur jag uttrycker mig, särskilt när det gäller så här svåra frågor och när jag känner många som har funnit mycket gott i sammanhang där tron uttrycks mer i linje med arrangemanget.

      Vänliga hälsningar,
      Daniel

  9. Fredrik Hermansson skriver:

    Hej igen! Ville bara inflika vad gäller ledarskapet och fokuset på hur man vill leva att jag efter ett års erfarenhet av dessa ledare skulle säga att det de gör är att ”empower” (finns inget bra svenskt ord för det men typ hjälpa) folk att leva ut sin kallelse och tro på att det de gör är viktigt i den situation de är i. De säger inte åt alla att byta arbete eller gå o bli evangelister. För att citera Paul Manwaring, en av huvudtalarna (väldans bra kille/man) sa han i sin avslutningspredikan på BSSM i våras bl.a. Mycket om att ”Therese is not second class calling cause there are no second class christians” 😀

    • Daniel Ringdahl skriver:

      Hej igen Fredrik!
      Jag har tänkt att jag skulle svara något på ditt senaste inlägg, så tack för påminnelsen genom denna kommentar. Tack för kommentaren angående ”empowering”.

      Angående din förra kommentar, med hänvisning till Johannes 14: Jag mindes delvis fel. Jag har kollat Don Carsons kommentar till Johannesevangeliet och han skriver ungefär, inte ordagrant: ”De större gärningarna kan innefatta mer än bara kraftgärningar, men kan aldrig utesluta dem. Det är inte ‘fler’ gärningar eller ‘mer spektakulära’ gärningar som åsyftas, utan svaret måste sökas i Jesus argument ‘ty jag går till Fadern’. De gärningar som lärjungarna utför kommer att vara mycket tydligare eftersom de kan tolkas i ljuset av Jesu död och uppståndelse.” Ungefär.

      Missförstå mig inte. Jag menar inte att vi inte ska be för de sjuka. Bibeln uppmanar oss tydligt till det, och därför ska vi göra det och förvänta oss att Gud hör våra böner. Det jag är skeptisk till är när jag hör människor uttala tackböner för under som ännu inte har skett, eller uttrycka sig som om det var självklart att Gud kommer att bota.

      Allt gott, Daniel

  10. Peter skriver:

    Tack Daniel för en mycket betänksam analys. Jag tycker den var bra och nödvändig. Gillar att du betonar tålamod och Andens verk i det vardagliga.

    Du skriver att deras vision för helgen är: ”Disturb the normal”, och grundtanken bakom eventet är att Gud älskar Skandinavien och vill se en väckelse över norra Europa.

    Mycket riktigt är grundtankarna om Guds kärlek eller väckelse så självklara att de inte ens behöver bemötas. Frågan är hur Gud ämnar att göra detta och om detta kommer att hända vilket vi inte om vi inte är profeter. De spelar på att de vet och att så kan ske. Vilket givetvis ska prövas. Och jag tror att det kan göras genom att syna deras vision.

    Deras hela ansats är störa det normala som om det som sker nu är otillfredställande vardagligt. De är tydliga med att detta är deras vision. Att det övernaturliga har en överordnad roll över det som är normalt. Du är mycket riktigt inne på att det är någonting obalanserat här. Hela derasansats hänger på om deras Vision är sann/rätt/från Gud. Sann så till vida att Gud nu plötsligt tar till det extraordinära och det genom just detta nätverk av kristna. Här kan man fråga sig är om de dessa människor vi andra kristna i norra Europa skulle ha bjudit in om någon frågat oss? De flesta kristna jag känner bryr sig inte om detta event. Ingen av dessa talare finns inte heller på min julklappslista.

    Detta är fixeringen på allt det  sensationellt övernaturliga som sammafogar deras brinnande hjärtan i en gemensam vision.

    Frågorna är många:

    Är detta så Jesus i evangelierna och de apostoliska epistlarna lär oss?

    Har inte vi i Sverige, Norden eller norra Europa blivit väckta förr utan överdriven hype på det övernarliga?

    Kan Gud ge en väckelse som omvänder människor lokalt, i regioner eller länder utan denna fixering vid metafysiska element?

    Om evangeliet är sant kan det åtföljas av under och tecken. Evangeliet är botemedlet i första hand för synden. Förlåtelse utan gräns. Sekundärt för alla syndens tänkbara konsekvenser i allas våra liv. Det ondas närvaro här i världen.

    Intressant är också att de inte ”står ut med att demoner tar” oss bort från Gud. Demonologin i nya karismatiska rörelser är ofta obalanserad och onykter tills de nyktrar till något.

    Tror personligen att det är ett avgörande fel i deras vision. Den är onykter med Bibeln, särskilt NT som referensram och viss kännedom om att detta har vi hört förut och frukten höll inte.

    / Peter

  11. Eric Malm skriver:

    Tack Daniel för din analys
    Du skriver:” Därför vill jag långt mer ofta predika syndernas förlåtelse än de sjukas helande.”

    Hur mycket upptar evangelierna och apostlagärningarna och breven beskrivning av botande av sjuka? Ofta nämns det bara kortfattat. Det som framhålles är:” omvänd er och tro evangelium.” Jesus säger i Luk 24:46-47″:Det står skrivet att Messias skall lida och på tredje dagen uppstå från de döda och att omvändelse och syndernas förlåtelse skall predikas i hans namn för alla folk, med början i Jerusalem.” Denna uppmaning tog apostlarna till sig och gjorde som Jesus hade sagt.

  12. larjungeln skriver:

    Detta var så bra läsning!!!
    Tack för dina tankar.

    Skrivet med vishet, respekt och eftertanke.

  13. Mia skriver:

    Tack!

1 Pings/Trashbacks för "Några reflektioner inför ”Awakening Europe”"
  1. […] Daniel Ringdahl i Roseniuskyrkan i Stockholm analyserar eventet […]

Kommentera