Etik i en personlig värld

Som jag nämnde i mitt lilla uppstartsinlägg här om dagen, så studerar jag en kurs i etik denna termin.

Inledningen till kursen, innan vi kommer till huvudstoffet som är centrerat kring de 10 budorden, har på många sätt kretsat kring vilken skillnad det gör för etik att vi lever i en personlig värld. Den kristna tron och livsåskådningen börjar ju där, att världen har sitt upphov i en personlig Gud. Den yttersta grunden för tillvaron är inte materien eller någon av naturens krafter, inte heller ett allomfattande och odefinierbart enda (så som i österländsk panteism), utan ”Någon som tänker, talar, känner, älskar och handlar med ett syfte” (John Frame).

En opersonlig syn på världen tenderar alltid att reducera det personliga i människan. Våra tankar, idéer, önskningar och motiv är i slutändan inte i linje med tillvarons yttersta väsen utan något parentetiskt eller illusoriskt. Antingen finns det inget verkligt slutmål (såsom i västerländsk, ateistisk naturalism av olika slag), eller också består det av personlighetens upplösning och utplåning (såsom panteistisk religion, exempelvis hinduism eller buddhism).

Bibeln kommunicerar en annan världsbild. Det är Guds tanke och ord som både skapat och upprätthåller världen, och världens mål är ett tillstånd där allting relaterats rätt till hans tanke och ord och därmed åtnjuter full blomstring.

Tillbaka till etik: våra motiv, våra handlingar och deras konsekvenser (dessa är de tre dimensioner all etik behandlar) är inte fritt svävande fiktioner utan står i någon relation till Guds karaktär (våra motiv kan efterlikna eller kontrastera hans personlighet), bud (våra handlingar kan uppfylla eller bryta mot hans ord) och plan (konsekvenserna av våra handlingar kan föra Guds plan framåt eller stå emot hans syften).

Detta gör att etik i en kristen värld vår en mer levande och dynamisk karaktär. Att etikens resonansbotten är en levande person gör etik både mer krävande och mer hoppfullt på samma gång. Någon har en distinkt vilja, men kan också forma oss i enlighet med den. Någon håller oss ansvarig, men kan också förlåta. Någon har ett definitivt mål, men kan också leda oss mot det.

När jag trotsar mitt samvete och känner skuld, eller när jag går utöver min plikt och känner glädje över att ha gjort gott har jag med Gud att göra. Det finns en dialog, ett utbyte och en relation därför att tillvaron är laddad med Guds personlighet. Som alltings skapare är han inte bara en gubbe på ett moln, ett slags medspelare i en opersonlig (eller sekulär, om du så vill) värld, utan tillvarons grund. Universum har därför en moralisk textur, det finns moraliska fakta om vad som är gott och ont, rätt och fel, vad som bygger upp och vad som bryter ner.

Ju mer jag tänker på detta, desto mer spännande blir etik, eftersom det går så mycket djupare än opersonliga regler eller individuellt självförverkligande. Det handlar om ett samspel mellan oss och Gud, där vi får sträva efter att likna hans karaktär (helighet, kärlek etc.), efterleva hans ord och längta efter alltings fullbordan enligt hans vilja.