Varför har vi inte fler evangelisationssatsningar?

I helgen som gick hade vi församlingsläger med Roseniuskyrkan. Det blev en fin helg då vi fick lära känna varandra bättre och fick tid till undervisning med mera. På lördagseftermiddagen kunde man delta i ett av flera seminarier och jag ledde ett samtal om Roseniuskyrkan utifrån förklaringen till vår vision. Det blev ett mycket givande samtal och en av frågorna som kom upp handlade om evangelisation.

I förklaringen till den första punkten, ”Jesus i centrum”, skriver vi:

 Drivna av Guds kärlek vill vi därför be och arbeta för att fler ska få höra och ta emot evangelium.

Och så lyftes frågan varför Roseniuskyrkan inte gör mer, eller varför det inte syns tydligare, att vi vill att fler ska komma till tro. Det är en mycket rimlig fråga, men det finns ett viktigt skäl till att vi inte ”gör mer”, som det kan vara värt att förklara.

Att nå utanför bubblan

Ganska omgående sedan jag och Martin hade börjat vårt arbete i kyrkan, hösten 2011, insåg vi att vi omöjligt kunde vara församlingens missionärer. Martin arbetade deltid i kyrkan och deltid på den kristna studentorganisationen Credo, och jag arbetade deltid i kyrkan och deltid ideellt för vår ungdomsorganisation samt att jag studerade deltid hemifrån. Vi träffade inte särskilt många människor utanför den kristna sfären. Däremot satt det ett antal människor i kyrkbänken varje söndag som levde i samhället och som hade ett antal kontakter med vanliga sekulära svenskar.

Därför tänkte vi att vår främsta uppgift måste vara att utrusta församlingen till att vara kyrkans missionärer. Paulus skriver i Efesierbrevet 4:

Och han gav några till apostlar, andra till profeter, andra till evangelister och andra till herdar och lärare, för att utrusta de heliga till att fullgöra sin tjänst att bygga upp Kristi kropp tills vi alla når fram till enheten i tron och i kunskapen om Guds Son, som en fullvuxen man med ett mått av mognad som motsvarar Kristi fullhet.

Just detta att ”utrusta de heliga” har varit viktig för mig personligen i arbetet med kyrkan, och den tanken har burit oss under de följande åren.

Församlingen som missionär(er)

Idag är vi mellan ca 70-90 vuxna på en söndagsgudstjänst. Låt säga att vi har i snitt 30 personer i vår omgivning – via arbete, barnens skola och aktiviteter, studier, grannskap, gym m.m. – som vi möter i veckan och kan växla ett ord djupare än ”hej” (jag tror att det är lågt räknat, men vi låter det vara så). Det innebär att Roseniuskyrkan i snitt möter 2 500 personer i veckan, varje vecka, och det finns en relation mellan Roseniuskyrkan och var och en av dessa 2 500 personer.

Livet levs i vardagen och vardagen är skapad av Gud. Därför måste vi uppmärksamma vardagen i kyrkan och utrusta varandra att ta vara på vardagen på ett meningsfullt sätt. Under de senaste sex åren har vi på olika sätt försökt göra det. VARDag är ett konkret exempel på hur vi arbetar med att ge hjälp att knyta samman vardagsliv och lärjungaskap. Vi har haft temadagar som har handlat om att vara en växande församling, att förvalta gåvor, att leva som kyrka i vardagen etc. (På ELM:s årskonferens i juni i år hade jag ett föredrag om detta. Här hittar du föredraget om du letar dig ner till söndag eftermiddag, ”Kortföredrag om Sverigemission”.) Dessutom är hemgrupperna viktiga eftersom de skapar en mötesplats i vardagen där vi i en mindre gemenskap får dela tron, vänskapen och bönen.

Dessutom har vi varit försiktiga med att starta aktiviteter som bokar upp vardagskvällarna. Någon vardagskväll i veckan klarar man av att ha uppbokad, men det måste finnas tid att odla relationer till sekulära vänner. Barnens fritidsaktiviteter, gymet, en kör, eller bara att bjuda hem en kollega. Allt sådant måste man ha tid för eftersom det är där vi har vårt missionsfält. Innanför kyrkans väggar kan vi inte missionera och vi kan inte sitta i kyrkan och slå vakt om det ena fåret när det finns 99 ofunna får utanför kyrkans väggar.

Gudstjänsten

Det viktigaste vi har gjort har troligtvis varit gudstjänsten. Gudstjänsten är navet för vårt liv. Utan gudstjänsten finns inte Roseniuskyrkan. Gudstjänsten är huvudsakligen till för församlingen, men det måste ändå vara möjligt och tänkbart att ta med sig en vän eller arbetskamrat till kyrkan. Därför har vi ansträngt oss för att tala som om det alltid sitter en ny människa i bänken, som aldrig förut har varit på en gudstjänst. Vi lyckas inte alltid, men man ska inte känna sig dum när man sitter på en gudstjänst i Roseniuskyrkan eller känna att man inte hör hemma eftersom alla andra verkar känna varandra sedan barnsben.

Det kändes lite konstigt att hälsa den välkommen som aldrig förut hade varit i Roseniuskyrkan, när samliga jag såg framför mig hade varit i Roseniuskyrkan längre än jag själv, men efter några år verkar det ha gett resultat. Idag, sex år senare, är det mer vanligt att jag ser ett nytt ansikte på en gudstjänst än att alla redan är kända.

Vi har inte sänkt trösklarna vad gäller liturgi, sånger eller innehåll i predikan. Det är klassisk kristen tro som förmedlas, men jag tror att ramarna för gudstjänsten är så pass ”förlåtande” att det inte stöter bort människor. Dessutom är det en strategiskt alldeles central punkt att huvudsakligen arbeta för att medlemmar ska ta med sig sina vänner: då finns det någon den nya kan fråga i efterhand.

Avslutning och fortsättning

Samtidigt finns det givetvis mycket kvar för oss att göra. Vi skulle behöva komma igång med en Alphakurs el dyl rätt så snart. Även om vi har en tydlig tanke med att inte dra igång en massa aktiviteter, måste det finnas en plan för hur vi ska ta hand om dem som faktiskt kommer nya till vår gemenskap och inte känner till kristen tro sedan tidigare. Dessutom behöver vi bli bättre på att få in människor i hemgrupper, o.s.v.

Det finns alltid mer att göra, men detta är några reflektioner över varför vi gör som vi gör i Roseniuskyrkan. Kommentera gärna och tyck till!