Det är flera veckor nu som jag har tänkt skriva ett inlägg, men tiden har inte räckt till. Jag hade tänkt skriva någonting insiktsfullt om hur orolig omvärlden är just nu. I Turkiet dras demokratin åt sedan ett drygt år tillbaka. Polen går också mot osäkra demokratiska tider. Över Europa fortsätter främlingsfientlighet och olika former av extremism att breda ut sig – så också i Sverige. Nazisters närvaro i Almedalen är djupt oroväckande, och USA:s president … honom blir jag över huvud taget inte klok på.
Under valperioden och de första månaderna som följde på Trumps installation skakade jag på huvudet och tänkte att han är en pajas som saknar impulskontroll, men händelserna i Charlottesville har förändrat spelplanen. Nu vet jag inte längre om jag ska skaka på huvudet lite perplext eller om det faktiskt börjar bli tid att visa rädsla. Våld och hot om våld är ondskefullt oavsett om det kommer från den politiska högern, vänstern, eller vad det nu kan vara. Våld från motdemonstranter är aldrig rättfärdigat oavsett hur våldsamma demonstranternas åsikter än är. Men att han inte kunde ta tydligare avstånd från nazistiska och rasistiska demonstranter, av vilka dessutom en körde en bil rakt in i en folkmassa och dödade en och skadade över trettio … Att han tog emot beröm från en före detta högt uppsatt ledare inom Ku Klux Klan utan att känna behov av att distansera sig … Vad gör man med det beteendet?
Det var omkring de dagarna som jag predikade över Jesu ord om att vara liten för att kunna vara stor i Guds rike, och om att ta emot Jesus i ett litet barn. Jesus talar inte bara om att tycka om små barn och tycka att de är söta, utan han talar om att välkomna dem. Att välkomna människor i sina hem gjorde man om gästen stod på samma sociala nivå som man själv, eller på en högre nivå. Barnen saknade social status. Det var att sträcka sig nedåt i den sociala hierarkin och krävde en viss självuppoffring. Vi bör nog inte ta Jesus allt för bokstavligt så att hans ord bara handlar om att ta emot barn, utan mer generellt om att ”inte hålla oss för goda för att umgås med dem som är ringa” som Paulus uttrycker det i Romarbrevet 12. Jesus säger ju åt oss att den som är ledare ska vara tjänare. Här stöter vi på samma paradox som Luther inleder sin bok ”Om en kristen människas frihet” med:
- En kristen är en fri herre över allting och ingen underdånig.
- En kristen är allas tjänare och var man underdånig.
Det finns alltså en dubbelhet i kristenlivet. Gentemot Guds lag och krav har jag fått fullständig frihet. Att jag får vara barn hos Gud beror inte längre av hur väl jag lyckas hålla Guds bud, utan är någonting jag får lov att ta emot i tro på Jesus som har blivit min rättfärdighet inför Gud. Men gentemot min medmänniska ska jag uppträda som dennes slav och tjänare. Inte för att vinna frälsning, utan för att det är så Gud, den sanne Herren, har uppträtt gentemot oss och han har befallt oss att älska vår nästa som oss själva. ”Fri och oberoende av alla har jag gjort mig till allas tjänare för att vinna desto fler”, skriver Paulus i 1 Korinthierbrevet 9.
Därför är det ett djupt oroväckande tecken på en ledare, oavsett vem denne är, när denne tänker mer på sig själv än på andra, och när denne inte står upp för de som saknar social ställning. (Gud hjälpe oss alla!) Var och en av oss får pröva oss själva inför det ordet och fundera över hur Guds kärlek leder oss till att bemöta våra medmänniskor, och vi får be till Gud för världens ledare så att de får visa och ödmjuka hjärtan.
* * *
Sådant hade jag tänkt skriva en längre utläggning om men tiden räcker inte just nu. Arbetet i skolan har precis dragit igång ordentligt och i kyrkan laddar vi för att påbörja predikoserien på söndag (se länk). Nästa helg ska jag till Tranås för att vara med på en konferensdag och undervisa och snart kommer församlingshelgen, o.s.v., o.s.v.. Det är underbart när kalendern fylls och det finns många och roliga saker att göra! Emellan alla uppgifter finns det lite tid till att träna, umgås med Maria och att bara ligga på soffan och läsa en bok (sant, den tiden är litet mera knaper precis i uppstarten, men den finns där).
Nu måste jag göra mig redo för att gå till Frälsningsarmén Templet och hålla en andakt strax efter tio. Jag hoppas att vi ses i kyrkan på söndag!
Kommentera