”Ve dig, du land …” Om barnsliga drömmar

Det är valår och opinionssverige börjar förbereda sig för strid. Jag har tänkt att jag ska skriva en serie inlägg på bloggen under det närmaste halvåret med olika teologiska reflektioner över politiska frågor. Min första tanke var storslagen och gick ut på att skapa ett forum för en idédebatt bland kristna skribenter om olika idéer som behöver diskuteras, men ni vet … tiden. Det får bli en halvmesyr i stället som är mer verklighetsanpassad.

Det här inlägget ska handla om vilken typ av liv som beskrivs som eftersträvansvärt i vår kultur och vad det säger om oss.

Vad ska du bli när du blir stor?

Utöver att vara predikant är jag också gymnasielärare, vilket gör att jag får en viss insikt i villkoren för ytterligare en yrkeskategori. Det skrivs en del, särskilt i facktidningarna, om den rådande och den förväntade lärarbristen, och den är ganska allvarlig. I sensomras publicerade Skolvärlden en artikel där de uppmärksammade problemet, och man kan konstatera att det bara kommer att bli svårare att få tag i utbildade och behöriga lärare.

Idag (8/2 2018) släppte Arbetsförmedlingen en rapport där de beskriver vilka yrkesgrupper som det kommer att råda brist på inom fem år och vilka yrkesgrupper som det kommer att finnas ett överflöd av arbetskraft på. Det är en aning intressant att jämföra ”bristyrkena” som kräver högskoleutbildning med ”överskottsyrkena” som kräver högskoleutbildning.

Bland de tio bristyrkena som listas hör sju av dem till skolan och sjukvården. Bland de tio överskottsyrkena råder inte samma enhetlighet, men det handlar om ekonomi, marknadsföring, journalism och artist.

Vilka är vår tids hjältar?

Vad har status?

Jag menar inte att moralisera över människors val, men jag undrar vad som händer med ett land där det är mer eftersträvansvärt att vara finansanalytiker eller artist än lärare eller sjuksköterska. Den här frågan handlar inte om enskilda människors val utan om vad som framställs som ett attraktivt liv i kulturen som helhet. Det har väl alltid varit attraktiv att vara rik och känd, men jag undrar om inte vår längtan späs på mer än någonsin idag.

De senaste årtiondena har vi sett en digital revolution svepa över världen och ett enormt ekonomiskt kapital är knutet till teknikutvecklingen. Några av samtidens största stjärnor är de manliga genierna som leder denna utveckling – tänk t.ex. på Bill Gates, Steve Jobs, Mark Zuckerberg, Daniel Ek, Larry Page och Elon Musk, för att bara nämna några. Dessa människor ses på olika sätt som en typ av frälsare med lösningar på världens problem (så t.ex. det intressanta porträttet av Elon Musk i helgens SvD).

Tillsammans med dessa entreprenörer måste artister och skådespelare lyftas fram. Talangshower är en viktig del av vår kultur och många drömmer om att bli upptäckta och bli en del av den exklusiva gruppen. Genom sociala medier finns möjligheten att skapa sin egen framgång och genom kulturen omkring filmindustrin matas vår längtan efter att få vara en del av den glamorösa världen. Jag tänker att rapparen 50 Cents filmdebut ”Get Rich or Die Tryin'” uttrycker någonting centralt om vår kultur.

Jag menar nu inte att du är beredd att gå över lik för att bli rik och känd, men jag tror att din målbild för livet (liksom min!) är starkt påverkad av den kultur jag har tecknat ovan. Djupt i hjärtat hos var och en av oss finns en längtan efter att bli sedd och bekräftad och framgångskulturen, som man kan kalla ovanstående bild för, talar direkt till denna längtan.

Hur står sig bristyrkena?

Bristyrkena som beskrivs i Arbetsförmedlingens rapport är ganska långt ifrån framgångskulturen och talar knappast till vårt bekräftelsebehov. Men de är absolut grundläggande för samhällsbygget. Utan kunniga, engagerade och rakryggade lärare kommer samhället att falla samman. Klyftorna kommer att öka när de välutbildade kan fylla i skolans luckor genom privat läxhjälp eller eget engagemang, medan de sämre bemedlade får nöja sig med en undermålig utbildning. Utan empatiska, trygga och duktiga sjuksköterskor och läkare kommer det att vara ett helvete att bli sjuk i Sverige.

Men vare sig läraryrket eller vårdyrkena är särskilt glamorösa. Man måste sätta sina egna behov åt sidan för att koncentrera sig på eleven eller patienten. Ofta måste man fatta många och ganska svåra beslut på kort tid, och man måste finnas tillgänglig för att försvara och förklara sitt handlande inför elever och föräldrar (i skolan) och inför patienter och anhöriga (i vården). Det kräver sin mognad.

Barnets begär och den vuxnes vishet

I Shakespeares pjäs Rickard III meddelas det att kung Edward är död och att hans son Rickard ska ta över efter honom, varpå en karaktär svarar: ”Woe to the land that’s governed by a child.” Orden är hämtade från Predikaren kapitel tio:

Ve dig, du land vars kung är ett barn och där furstarna festar redan på morgonen!

Jag tänker att orden har bäring på vår tid. En kultur som stirrar sig blind på framgång, rikedom och kändisskap är som en människa som aldrig växer ur tonårstidens egocentriska bekräftelsebehov. Problemet är större än enskilda individers val. Min poäng är inte att det nödvändigtvis är fel att vilja bli artist eller gå in i tech-industrin eller finansvärlden eller att göra karriär. Min poäng är att en kultur vars hjältar är framgångsmänniskor är en kultur ”vars kung är ett barn”.

Den mogna människan sätter sig själv åt sidan, och om man inte har lärt sig det tidigare i livet lär man sig det när man får sitt första barn. Då, om någonsin, blir det uppenbart att man måste prioritera bort sig själv för en annan människas behov – men varför ska vi göra det på samhällsnivå?

Mitt liv är mitt och mitt liv är kort. Varför ska jag inte kämpa för att, som 50 Cent, ”get rich or die tryin'”? Vad som krävs är en ny berättelse eller målbild som vi kan orientera oss mot och som kan fostra karaktärsdrag i oss som hjälper oss att förverkliga målet. I väst har kristendomen tillhandahållit målbilden och motiverat oss att sätta oss själva åt sidan för att vinna någonting större efter döden, men med de religiösa berättelsernas död under de senaste hundrafemtio åren saknar vi den typen av övergripande berättelse (en så kallad meta-narrativ). Marknaden och populärkulturen har ersatt den, och dessa krafter vet inte av den självförnekelse som hör vuxenvärlden till (även om det givetvis finns många psykologiskt vuxna människor inom dessa sammanhang). Därav problemet.

State of the union – Sverige i februari 2018

När vi närmar oss valkampanjerna är det därför intressant att fundera över vilka målbilder och berättelser som kommer att förmedlas. Skola och sjukvård kommer att figurera i debatten, men vilka skäl för att prioritera yrkesgrupperna kommer att kommuniceras? Om vi lyssnar på de olika partiernas kampanjer, berättelser, önskelistor med mera och försökte klä dessa ord i kött och blod och skapa människor av dem som kunde bilda en familj – hur skulle den familjen se ut och hurudana skulle människorna vara?

Jag har inte svaren på frågorna, men det ska bli intressant att reflektera över dem under de kommande månaderna. Jag hoppas att vi inte kommer att stå där med ett barn som kung, utan att barnet mognar och börjar bli vuxet.