Jag läste en recensionsartikel i New York Review, för några veckor sedan, av filosofen Peter Singers senaste bok ”The most good you can do”.
Lite introduktion
Peter Singer är väl mest känd som en hårdnackad filosof som driver sin etik så långt att många ryggar tillbaka för slutsatserna. Singer är vad man kallar för utilitarist, d.v.s. den handling är rätt som skapar mest lycka/nytta (av latinets ”utilitas”), och i Singers tolkning av tesen är det inte lycka som ska maximeras utan preferenser, alltså typ önskningar. Utilitarismen är oerhört intuitiv och enkel att ta till sig (maximera nytta/lycka och undvik olycka), men man stöter snabbt på problem som ”vilken lycka”, ”vems lycka”, ”hur mäter man lycka”, ”kan en människas starka lycka väga ut tio människors halvdana lycka” o.s.v. Utilitarismens svagheter och styrkor har diskuterats inom filosofin sedan Jeremy Bentham och John Stuart Mill utvecklade idén för snart 200 år sedan.
Hur som helst, det är inte utilitarismen i sig som fångade mitt intresse utan en annan sak. I recensionsartikeln lyfter Gray fram några idéer i Singers etik, som han kallar för ”Effective Altruism”. Idén är att ägna sitt liv åt att göra så mycket gott som man kan, och att vara radikal i den uppgiften. Så målet är att ställa om sitt liv så att man ger bort så mycket som möjligt av sin inkomst, donerar delar av sin kropp (som man kan avvara utan fara för sitt liv) för att andra ska kunna leva, o.s.v. Singer står dessutom fortsatt fast vid sin övertygelse att vi gör fel gentemot varelser av andra arter när vi inte ger deras önskningar lika stor uppmärksamhet som människors önskningar.
Varför inte munk?
Jag har inte läst boken, men Gray lyfter fram några idéer som jag tyckte var intressanta. T.ex. lyfter han fram Singers idé om givande. Singer kom till slutsatsen, när han skrev en artikel så tidigt som -72, att vi borde ge bort stora delar av vår inkomst för att avhjälpa lidandet som kommer av svält och naturkatastrofer. Då gav Singer 10 % av sin inkomst, ”they are now “giving away about one-third of what we earn and aiming to get to half, but that still isn’t anywhere near the point of marginal utility”. Det där är intressant. Givande har alltid varit en del av kyrkans etiska undervisning, och tionde har varit ett viktigt riktmärke. Samma idé finns ju inom såväl judendom som islam. Singer kommer till slutsatsen från utilitaristiskt resonemang, men han hade egentligen kunnat nöja sig med att ta del av religiös etik.
Det är kul med Singer att han är så radikal i sina övertygelser. Även om givande är en viktig del av kyrkans etik, är det inte många som hävdar att vi bör ge bort åtminstone hälften av vad vi äger och här kommer vi till min fråga. Varför blir inte Singer munk? Munkarna lovar fattigdom och ägnar sitt liv åt att göra gott, och har gjort så i alla tider. Gray återger några exempel som Singer talar beundrande om:
Singer goes on to describe the lives of others who have taken up effective altruism. We learn of Julia Wise, who believes that “every dollar she spends is taken out of the hands of someone who needs it more than she does,” and who when considering buying a portion of ice cream “would constantly ask herself, ‘Do I need this ice cream as much as a woman living in poverty elsewhere in the world needs to get her child vaccinated?’” This “made grocery shopping a maddening experience,” until she and her husband decided how much they would give away, drew up a budget based on what was left, and Julia no longer had to scrimp on ice cream. Addressing Singer’s class, she confessed that “ice cream is really important to my happiness.” Similar reasoning led her to overcome her belief that it would be immoral to have children, which she strongly wished to do: she decided that if she could look forward to being a parent she would be “of more use to the world” than she would be “if she were ‘a broken-down altruist.’”
I teologin talar man inte bara om aktiva synder (alltså när jag gör aktivt fel) utan också om underlåtelse, d.v.s. när jag missar att göra det goda jag kan. Det låter som att Julia brottas med just den problematiken. Det hade varit intressant att se Singer gå i dialog med klostervisdomen …
Avslutning
Det här är bara något axplock som jag tyckte var tänkvärt. Jag kände igen mig i Julias brottningskamp, från när jag själv var yngre och djupt påverkad av ökenfäderna m.m. Den största skillnaden mellan Singers etik och den kristna etiken har givetvis att göra med fundamentet. Singer menar på allvar att vi inte bör göra skillnad mellan människor och djur, mellan vår familj och andra människor, och han menar att det inte finns någon logisk slutpunkt för hur mycket gott vi kan göra – vi är förpliktigade att göra så mycket gott som möjligt. Det är inte svårt att se hur den idén kan driva vilken människa som helst till vansinne.
Kristen etik om givande utgår från att Gud har sett sig själv till oss, helt och fullt, förbehållslöst (2 Korintherbrevet 8: 1 – 15). Dessutom är det från Gud som alla gåvor kommer, vilket innebär att jag inte kan hävda absolut äganderätt över mina tillgångar. Därför grundar sig den kristna uppmaningen till givande på tacksamhet över Guds godhet, särskilt manifesterad i Jesus Kristus, och omsorg om min nästa. Det är en mycket bättre utgångspunkt för att ställa om sitt liv än en abstrakt förmaning om att göra så mycket gott som möjligt.
Kommentera