I förra inlägget reflekterade jag över begreppet ’kyrka’ och att vi har goda skäl att låta ordet referera mer till människor än till en byggnad. Nu funderar jag över vad som blir följderna av en sådan tillämpning av ordet. Det hör samman med att jag gör olika förberedelser för tillfället och bl.a. har anledning att fördjupa mig i Första Petrusbrevet. ”Kyrka” har så mycket med ”familj” att göra, och ”familj” har med ”hem” att göra, och i Roseniuskyrkan talar vi om att vara ”ett andligt hem”. Hur kan det se ut?
Vem är jag?
När jag läser Bibeln, och huvudsakligen Nya testamentet, så är det bestående intrycket att de som är förenade med Kristus genom tron, utgör en ny sorts gemenskap. Alla andra attribut, identitetsmarkörer och tillhörigheter har blivit sekundära i förhållande till den nya identitet de har fått i Kristus. De troende är nu ”ett utvalt släkte, ett kungligt prästerskap, ett heligt folk, ett Guds eget folk för att förkunna hans härliga gärningar, han som har kallat er från mörkret till sitt underbara ljus. Ni som förr inte var ett folk är nu Guds folk …” (1 Petr. 2:9-10.) Och kännetecknet på det folket är att man lever i kärlek till varandra och till Kristus.
Bilden som framkommer i Nya testamentet är inte en uppdelning mellan olika identiteter, så att jag är en person på arbetet, en i hemmet och en i kyrkan. Nej, jag är en del av Guds folk varje dag i veckan, varje tid på dygnet. Ett liv. En identitet. Guds barn. I den bemärkelsen är vi ”kyrka” dagens alla timmar, veckans alla dagar. Det är ett fascinerande perspektiv. Mitt vardagsliv ger människor i min omgivning en föreställning om vad det är att vara Guds folk. Det är en av anledningarna till att Första Petrusbrevet är så fullt av uppmaningar till oss att uppföra oss väl bland de som inte tror: ”Uppför er väl bland hedningarna, så att de som anklagar er för att vara onda ser era goda gärningar och prisar Gud den dag han besöker dem. ” (2: 11)
Var familj!
Men, eftersom vi är förenade med Kristus och därmed med varandra genom tron på Kristus, så ser omgivningen också vad Guds familj är tänkt att vara när de ser vår gemenskap. (Är inte det en litet skrämmande tanke …?) Inte undra på att vi har så många uppmaningar till att älska varandra hängivet! Petrus skriver i kapitel 4:
Framför allt ska ni visa uthållig kärlek till varandra, för kärleken överskyler många synder. Var gästfria mot varandra utan att klaga. Tjäna varandra, var och en med den nådegåva han har fått, som goda förvaltare av Guds mångfaldiga nåd.
Tänk om det här på djupet kunde få flytta in i Roseniuskyrkan! Vi är redan nu goda vänner på många sätt, och samtidigt kan jag inte låta bli att fundera över vad den här staden gör med oss. Avstånden är stora och vardagen är stressig. Det är svårt att hinna umgås ordentligt och framför allt är det ovanligt att vi umgås hemma hos varandra. Jag tror inte det är en sak som är särskilt kännetecknande för just oss, utan ett generellt drag i Stockholm. Det är så mycket enklare att träffas över en lunch eller en öl efter jobbet, men så lär man inte känna varandra ordentligt. Så är man inte familj.
Jag vet om att mina reflektioner kommer att kännas ”mitt i prick” för vissa och helt ”off the mark” för andra, men tillåt mig fortsätta reflektera. Tänk om Roseniuskyrkan kunde utgöra en motkultur till Stockholm. Läs vad Petrus skriver i de citerade versarna ovan: älska, var gästfria, tjäna varandra. Paulus utmanar oss i Romarbrevet 12 och 13: ”Var innerligt tillgivna varandra i syskonkärlek. Överträffa varandra i ömsesidig aktning. … Var inte skyldiga någon något, utom i detta att älska varandra. Den som älskar sin nästa har uppfyllt lagen.”
Några drömmar:
Så, här är några drömmar för framtiden. Vi har redan kommit en bit på vägen, men vi har samtidigt mer att arbeta på:
- I Roseniuskyrkan bjuder vi hem varandra. Ofta. Vi delar varandras vardag. När vi planerar för nästa dags kvällsmat passar vi på att skicka ett sms till någon som vi inte har träffat på ett tag och bjuder hem denne (med barn?). Det blir bara falukorv, men det är gemenskapen som är poängen.
- I Roseniuskyrkan umgås vi över generationerna. De äldre är måna om att lära känna de yngre och att vara de förebilder som ålder och vishet ger mandat till, och yngre är måna om att lära känna de äldre.
- I Roseniuskyrkan hjälper vi varandra med det vi behöver. Vi lever så nära varandra att vi vet när någon behöver hjälp med barnpassning eller att handla eller att laga mat eller sköta trädgården.
- I Roseniuskyrkan överraskar vi varandra i hur vi visar omsorg. Vi tänker på saker för varandra som vi själva inte alltid tänker på.
- I Roseniuskyrkan är det naturligt att dela sin tro med varandra. När vi träffas hos varandra är det naturligt att dela våra svårigheter och glädjeämnen. Det är naturligt att läsa ett bibelord och att be tillsammans. Vi skickar sms och kort med uppmuntran ur Bibeln och livet och uppmuntrar varandra till helighet och förtröstan på Gud.
- I Roseniuskyrkan är det inte så stor skillnad egentligen mellan söndag förmiddag och tisdag kväll eller torsdag lunch. Alla dagar levs inför Guds ansikte under bön om Guds ledning, och vardagen är ett tillfälle till gudstjänst lika väl som söndagsgudstjänsten är ett tillfälle att rustas för vardagen.
- I allt detta står Jesus fram som Herre och Konung. Det är honom vi älskar i varandra och det är hans godhet och omsorg som är grunden för vår tjänst. Vi väntar och hoppas på den saliga dagen då han ska förnya jorden och låta oss vila i en stad där det inte längre finns någon sorg. Det är glädjen i det hoppet som motiverar allt vad vi gör.
– – –
Det här är bara några ofullständiga drömmar, men nog hade den gemenskapen dels varit oerhört tillfredsställande för egen del, och dels varit oerhört lockande för utomstående? Drömmer du också om att vår gemenskap ska få fördjupas ännu mer? Vänta då inte på att någon annan ska ta ett initiativ eller att saker bara ska förändras. Var förändringen!
Kommentera