För några veckor sedan såg jag en tankeväckande rubrik i SvD: ”Sverige är världens svåraste land att få nya vänner i.” Texten är inte en personlig krönika utan återger ett forskningsresultat. InterNations, ett globalt nätverk för människor som frivilligt lever i ett annat land än sitt hemland (eng. ”expats”) har sammanställt en gigantisk rapport om hur det är att vara ny invånare i olika länder.
En av dimensionerna som redovisas kallas ”Ease of settling in,” alltså hur enkelt det är att komma till rätta eller göra sig hemma i landet. Där noteras att språk inte är ett stort problem i Sverige (plats 15 av 65), men att det står sämre till med vänligheten. När det gäller att få nyinflyttade människor att känna sig välkomna hamnar vi på plats 51, i vänlighet på plats 56, och – mest beklämmande – att faktiskt få nya vänner: plats 65 av 65.
När jag läser detta börjar jag genast undra: är vi dåliga på att erbjuda vänskap specifikt till människor som flyttar hit från andra länder, eller speglar det mer allmänt hur vi relaterar till varandra? Människor som flyttar till Stockholm från andra delar av Sverige, är det lätt för dem att få nya vänner?
Sverige har också flest ensamhushåll i världen. Är detta en del av bilden? Jag vill inte dra snabba eller förenklade slutsatser, men nog är det intressant och värt att fundera över hur det står till med vänskap och gemenskap i vårt land och vår stad.
Roseniuskyrkans vision innehåller orden ”Vi vill…vara ett andligt hem med hjärta för Stockholm.” Inget ensamhushåll alltså, och inte en plats där man bara får ett inledande välkomnande eller generell vänlighet (dessa är såklart viktiga i sig). Nej, vi vill något mer: att vara ett hem. Jag tror vi bör vara måna om och stolta över den biten av vår vision. Jag tror det finns ett behov av stark gemenskap och vänskap här i Stockholm och att vi som Roseniuskyrkan – både när vi ses på Smala gränd och när vi är utspridda över vår stad – kan göra mycket gott om vi är öppna för att ge verklig vänskap.
Kommentera