Idag är det fettisdagen, den sista dagen före fastan. En dag för semlor och annan fet mat innan fastetidens enkelhet. Semlan är inte bara något av det bästa man kan göra med en vetedeg, utan också en väg in i att förstå meningen med att fasta.
En välgjord semla är söt och len och i mitt fall kommer en semla sällan ensam. Men har du tänkt på hur du mår sådär 45 minuter post-semla? Sockerkicken är över och dåsigheten har satt in. Sinne och tanke blir oskarpa. Detta är en bild av hur ”för mycket av det goda” fungerar. Idel njutning avtrubbar. Den ekonomiska ”lagen om avtagande avkastning” gäller också för njutning: den andra eller tredje semlan är inte lika god som den första. Mättnad utan en upplevelse av hunger är varken nyttig eller njutbar.
Fasta är därför en andlig övning som hela människan mår bra av, både kroppen och själen. Det är en motkulturell handling i en kultur av ”mer” och ”nu.” Att avstå något man har möjlighet att gripa, något i sig gott kommer inte naturligt och känns inte (bara) bra. Men fastans avståndstagande skärper sinnet och tanken. Det är ett slags gym för själen, ett hjälpmedel mot slapphet. Genom att uppmärksamma vår saknad, hunger och längtan efter det vi avstår, lär vi oss både att bättre uppskatta det goda vi har, samtidigt som vi påminns om att söka Gud som ger oss allt det goda. Den som ger en gåva är alltid större än gåvan själv; så är också Gud godare och mer värd än mat, dryck och allt annat som våra kroppar och hjärtan njuter av. ”Smaka och se att Herren är god!” (Ps 34:9)
Fasta är alltså att frivilligt avstå från något gott, för att skapa utrymme för något ännu bättre. Allt Gud har skapat är gott, men vi har en inneboende tendens att upphöja goda saker så att de i själva verket får ett osunt grepp om oss. Mat och dryck är Guds goda gåvor för vår hunger och törst, men vi blir lätt beroende av dem på ett sätt som inte möter våra behov utan ska försöka tillfredsställa våra begär. När det händer äter vi för mycket, dricker vi för mycket. På samma sätt kan prylar, media-konsumtion och mycket annat få en oproportionerlig plats i våra hjärtan, så att vi tror att vi inte kan leva utan dem. I fastan får vi chansen att inse att det kan vi visst.
Fasta är inte fråga om lag utan en frivillig övning. Man fastar inte för att imponera på Gud eller människor, utan för att skapa utrymme i hjärtat och dygnet för reflektion, bön, bibelläsning och annat som erkänner att vårt behov av Gud är viktigare än våra andra behov. I fastan möter vi Jesus själv, som fastade och sedan besegrade djävulens frestelser (Luk 4), och vars hela liv på jorden kännetecknas av ett självuppoffrande avståndstagande. Han avstod himlens härlighet för att gå i döden för oss (Fil 2:5-11). Fastan är därför också en övning i förmågan att älska, eftersom all kärlek innebär självuppoffring.
Man kan fasta på olika sätt: äta enklare eller avstå en viss måltid varje dag. Kanske avstå från alkohol eller sötsaker, att köpa saker eller att titta på tv-serier eller sociala medier. Matfastan har en särskild ställning av tradition och i kraft av att mat är ett grundläggande fysiskt behov. Men för vissa kan även andra saker vara en stor och lämplig utmaning att avstå ifrån.
Man kan fasta i olika längd. Den första kristna fastan omfattade troligtvis början av påskveckan (”stilla veckan”). Det bibliska talet 40, efter längden på Moses och Jesu fasta kom så småningom att bli tradition. Ett annat alternativ är en viss dag varje vecka, eller endast askonsdagen (fastans första dag, direkt efter fettisdagen). Gemensamt för alla kristna traditioner är att söndagen är undantagen; söndagen firar vi Jesu uppståndelse, det är en festdag, inte en fastedag!
Också Fastan som helhet leder till festen. Påskens fest som består i att Jesus besegrat synden och döden genom sin död och uppståndelse. Och här uttrycker kyrkoåret Guds nåd: oavsett hur mycket eller väl du fastar, får du vara med på festen!
Kommentera