Tänk så olika man kan diskutera religiös tro. I tisdags morse slog jag upp DN Kultur och läste Aase Bergs långa artikel om Christer Sturmarks senaste bok ”Upplysning i det 21:a århundradet”. Idag scannade jag SvD på nätet och fann den här understreckaren av John Sjögren om sverigeaktuella teologen Sarah Coakley’s nya bok ”God, Sexuality and the Self”.
Bergs text är en märklig skapelse. Den ska utgå från Sturmarks bok, men behandlar i stort sett inte alls boken. Jag lär mig ingenting om Sturmarks idéer genom artikeln – däremot lär jag mig en hel del om Bergs tid som spåkvinna, och vilket förakt hon känner inför vad hon sysslade med vid den tiden. Som filosof uppskattar jag Sturmarks lojalitet till filosofiska principer och hade gärna sett en diskussion i artikeln om vad dessa principer leder till i förhållande till religion etc., men Berg ger inte någon som helst vägledning. Det var länge sedan jag läste en text som var så svartvit som hennes. Jag förstår att det skapar vissa utmaningar att diskutera ”religion” i största allmänhet, eftersom termen är så otroligt bred, men många av hennes uttryck är så plumpa att jag önskar att det hade funnits en redaktör som hade kunnat hålla skribenten på banan. Läs t.ex.:
Många människor tror det de vill tro. Skitsamma hur motbevisade de blir. Som ateist måste man däremot vara smart. Man måste kunna förklara sig.
Precis. För William av Ockham var ju inte särskilt smart. Eller Richard Swinburne. Och visst är det ateisten, i dagens Västerländska samhälle, som ständigt måste argumentera för sin rätt att tro att Gud inte existerar, till skillnad från den troende som bara kan leva vidare i sin bubbla lyckligt ovetandes om att det finns andra sätt att förhålla sig till verkligheten på! Eller ta det här ”argumentet”:
Gud är ett psykiskt behov hos folk som saknar inre föräldrar. Tidig symbios hindrar senare fasklamranden. Tillit föder tillit. Spädbarnet behöver ingen gud.
Jag menar, Aung San Suu Kyi verkar vara tämligen psykologiskt labil. Där har du ett klockrent exempel på en religiös människa som ”saknar inre föräldrar”. (Visst är Buddhismen ateistisk, men det betyder ju inte att den inte är en religion.) Och till sist:
Religion är i bästa fall en neuros, i värsta fall en psykos, och gudsbehov botas bäst med en kombination av vetenskapligt tänkande och psykologi.
Det vet ju alla att Isaac Newton var antitetisk till vetenskapligt tänkande, och att John Lennox inte vill kännas vid vetenskapliga principer. Eller Francis Collins, för den delen. Hur kunde jag ha missat det!
* * *
Det är kanske någon som reagerar på min raljans och menar att jag är väl orättvis mot Berg, men min poäng är just den att hennes text är precis så raljant mot religion. Jag är enig med henne, och många andra humanister, om att det finns många religiösa uttryck i världen som inte kan motsvara några sanningsvillkor och som därför inte bör tas på allvar i lagstiftande sammanhang el. dyl. men det går inte att behandla frågorna så ytligt som Berg gör. Antingen är Berg ledsamt okunnig om religionens diversitet eller också spelar hon dummare än vad hon är för att få fram en poäng som i själva verket har ytterst snäv tillämpning under sken av att ha bred tillämpning – jag vet inte vilket som är värst.
* * *
Så annorlunda det blir då att gå till Svenskan och läsa dagens understreckare. I en längre text tar sig Sjögren tid att förklara Coakley’s argument, att se det i ett större sammanhang och förklara på vilket sätt hennes argument passar in i en större teologisk debatt. Coakley’s bok handlar om sexualitet och kristen andlighet, men ingenstans i texten läser vi om Sjögrens sexuella revolution eller andra personliga erfarenheter, utan vi får ett nyktert och sakligt resonemang av bokens innehåll. Texten är inte raljant och inte skönmålande. Den är saklig. Den är trevlig. Den är nyanserad. Jag är lite klokare när jag lämnar läsningen och lite mer intresserad av att ta mig till samtalet i St Eugenia ikväll där Coakley samtalar med Ärkebiskop Jackelén.
Jag vet inte om Sjögren är kristen, jude, ateist eller någonting annat. Det framgår inte av texten, för fokus i texten ligger inte på Sjögren utan på boken han skriver om. Det var så jag fick lära mig under min utbildning att man skrev vetenskapliga texter. Tänk om Berg hade tillämpat samma principer.
* * *
Nu ska jag gå vidare med dagen och fortsätta mina förberedelser inför söndagens predikan.
Läste också recensionen av Sturmarks bok (då jag ska läsa delar av den och ge kritik) och fick också bilden av att skribenten tog avstamp i Sturmarks bok för att sedan segla bort i egna utläggningar. Hade jag gjort liknande i en bokrecension i skolan hade jag troligen fått skriva om.
Jag tycker det är synd att Sturmarks bok får en sådan dålig recension när den annars verkar vara gedigen och vettig (utifrån vad jag hört från en som läst den), till skillnad från Bergs text. Sen kommer ju Sturmark förvisso fram till en felaktig slutsats.