Trofasthet i en kaotisk tid

Inlägget går även att lyssna på i Roseniuskyrkans podcast.

Den 8 januari – 12 februari har vi en spännande predikoserie i Roseniuskyrkan, med fem predikningar i Domarboken och en i Rut. Här och nu tänkte jag presentera Domarboken och förklara varför det är en bok väl värd att uppmärksamma, trots att den läses ganska lite (och predikas ännu mindre!).

Vad är detta: Bibeln eller Game of Thrones?

Den vanligaste effekten som Domarboken har på en modern läsare är nog att den chockerar. Vi möter våld av en typ och omfattning som kan vara genuint upprörande (särskilt om det tangerar ens personliga historia), antingen för att det inte förses med någon teologisk utvärdering, eller för att det i vissa fall beskrivs som Guds seger. För att förstå Domarboken rätt blir det avgörande att kunna skilja på Guds dramatiska ingripanden och Guds folks ofta meningslösa krig.

Två saker är värda att notera om vi finner Domarboken stötande. För det första: berättelser med grovt våld är en basvara i vår samtida populärkultur. Om vi finner dessa underhållande, ska vi inte sätta oss till doms över att Bibeln skildrar verklig kamp på liv och död, vars syfte inte är att underhålla utan förstå historien och historiens Gud. För det andra: ett av de mest konsekvent hyllade dragen i modern litteratur, film eller TV är när karaktärer inte är svartvita/platta utan nyanserade och komplexa. Om vi lockas av detta bör vi fascineras av Domarbokens karaktärer som är så långt ifrån svartvita vi kan komma. Visst finns det personer som beskrivs enbart positivt (den förste domaren, Otniel 3:7–11 jämför bakgrunden i 1:11–15) eller negativt (inte bara de kanaaneiska kungarna, utan allt mer också Guds folks ledare). Överlag är det ändå så att Domarbokens mest kända gestalter, till exempel Gideon, Jefta och Simson, är djupt komplicerade och problematiska personer som Gud ändå arbetar med och genom.

Av detta kan vi konstatera två saker. För det första att Domarboken är fantastiskt fascinerande litteratur. Jag hoppas att vår predikoserie kan hjälpa oss alla att få en djupare uppskattning för Bibelns berättelser som på samma gång sann historia och fascinerande litteratur! För det andra att Domarboken visar att Gud är verklighetens Gud. Bibeln är inte svartvit, precis som verkligheten inte är det. Och Gud arbetar inte med perfekta människor, för några sådana finns inte, bortsett från Jesus själv. Gud bryr sig om, och verkar genom, vanliga, verkliga, bristfälliga människor. Jag hoppas att vår predikoserie kan fungera som en spegel för oss som kyrka idag, mitt i våra svårigheter, men framför allt peka på Domarbokens och vår hjälte: Gud själv.

Var och när befinner vi oss?

Domarboken utspelar sig under seklerna fram till 1050 före Kristus, året då Israel får sin förste kung, Saul. Det här är övergången mellan brons- och järnåldern, en tid då såväl Egyptens och Hettiternas imperier gick igenom en nedgångstid och den främre orienten kom att delas upp i mindre riken ledda av kungar och hövdingar. Befolkningar krympte, internationell handel avtog, hantverk blev grövre. Makten var ”up for grabs”.

Vi är i Kanaans land, det land som Gud lovade Abraham hundratals år tidigare, men som skulle förbli i Kanaans folks händer tills deras synder ”nått sitt fulla mått” (1 Mos 15:16), och de var redo för Guds dom. Landet beskrivs som fruktbart, och den civilisation Israels barn mötte när de gick in i landet var imponerande (4 Mos 13:26–34) och attraktiv (5 Mos 6:10–12).

Den föregående boken, Josua, skildrar hur Gud håller sitt löfte om landet, så att Israels folk med Guds hjälp framgångsrikt kan inta det. När Domarboken börjar förstår vi samtidigt att det finns fickor av Kanaaneisk närvaro och makt, och att dessa kommer fungera som spjutspetsar in i Israels samhälle, med en ständig frestelse till att överge Herren och ta efter Kanaans seder och bruk (och gudar!).

Vad handlar Domarboken om?

Domarbokens centrala tema är kontrasten mellan Israels trolöshet mot Herren, vilket slungar deras samhälle ner i andligt, moraliskt, politiskt och socialt förfall, och å andra sidan Herrens trofasthet mot Israel, när han gång på gång griper in och räddar sitt folk, inte för att de förtjänar det, men för att de behöver det.

Domarboken har många färgstarka mänskliga karaktärer, men hjälten i boken är Gud själv. Detta illustreras av ironin att den sämsta av Israels domare – Simson – är mest känd, medan den bästa – Otniel – är någon som de flesta inte minns överhuvudtaget.

Det som driver boken framåt är en cykel som presenteras i bokens inledning (2:11–19). Vi kan se sju steg i cykeln, även om alla inte upprepas varje gång cykeln dyker upp:

1. Trolöshet mot HERREN – Israel börjar tillbe de omgivande folkens gudar.
2. HERREN låter folket få känna av konsekvenserna av sin trolöshet i form av förtryckare.
3. Israel ropar i sin nöd till Gud.
4. HERREN sänder en befriare, en ledare som kan hjälpa folket bekämpa sin fiende.
5. Gud ger befriaren övertag över fienden.
6. Landet har ro i ett antal år.
7. Befriaren dör – sedan upprepas cykeln.

När cykeln presenteras i kap 2 betonas dock att efter befriarens död blev folket ”ännu mer fördärvade än sina fäder” (2:19). Domarboken presenterar en nedåtgående spiral, där tillståndet i landet i alla avseenden går utför. Domarboken slutar inte lyckligt, utan i förvirring och (nästintill) förtvivlan.

Vad är en Domare?

Ordet ”domare” för tankarna till ett juridiskt uppdrag, men det hebreiska ordet domare/att döma kan också betyda ”att råda” eller att styra. Troligtvis är det detta som ligger bakom titeln, även om personerna kan ha haft en sekundär juridisk funktion, eller kanske kan ses som ett redskap för Guds dom.

Tolv personer lyfts fram som Israels befriare i Domarboken, men ironiskt nog kallas ingen av dem specifikt för domare. Det gör bara Gud (11:27)! Av dessa tolv domare möter vi hälften i längre berättelser, och hälften i väldigt kompakta sammanfattningar.

Domarna är Guds redskap, men de trubbiga, för att inte säga trasiga, redskap. De första domarna, Otniel, Ehud, Debora, är goda ledare. Gideon, en komplicerad och problematisk figur, fungerar som Domarbokens vändpunkt och efter honom följer allt mer vilsna personer (särskilt Jefta och Simson) som visserligen uppnår ett visst mått av framgång och seger för Guds folk, men utan den bestående ”ro” som beskrivs för sista gången i samband med Gideon (8:28).

Vi ska alltså inte tänka oss domarna som förebilder. Gud är hjälten.

Vad ska vi ha Domarboken till?

Jag har redan försökt lyfta fram några positiva aspekter av boken: att den är spännande och fascinerande ur ett rent litterärt perspektiv, och att det finns mycket tröst, uppmuntran och evangelium i att Gud förbarmar sig över sitt folk när de som minst förtjänar det.

Den mer specifika kopplingen mellan oss och Domarboken är att precis som Guds folk på domartiden kämpade med kanaanisering – att de inte kunde stå emot utmaningarna och frestelserna med att leva bland de omgivande folks avgudar, så kämpar vi, Guds folk i den senmoderna västvärlden med sekularisering. Vi ska inte inbilla oss att vi på egen hand kan emot utmaningarna och frestelserna med att leva bland avgudarna, särskilt som de på många sätt är mer subtila än Baal och Astarte som Israel sprang efter. Vi behöver undersöka på vilka sätt vi frestas att överge och glömma Herren, och vi behöver få höra om den Gud som är trofast i en tid av andligt och moraliskt kaos.

I Domarboken får vi läsa om trasiga människor som genom Guds hjälp blev redskap för befrielse och som kunde uppnå en tid av trygghet och vila på 40 eller 80 år, så länge domaren själv levde. Men när domaren dog, gick det alltid utför igen. I slutet av boken upprepas att Israels folk behöver en kung: en tydlig, stark och god ledare. När vi läser Domarboken, så pekar den på Jesus som vunnit oss en evig trygghet och vila, seger över avgudarna och över döden. Han är befriaren och kungen som vi behöver, så mycket mer än vad vi förtjänat, för den trofaste Guden bryter aldrig sitt förbund (2:1), även när hans folk gång på gång vänder sig bort. Domarboken kallar oss tillbaka till Herren, och påminner oss om att vi behöver stå emot frestelsen att följa de omgivande folkens gudar och låta våra liv bli vittnesbörd om den sanne Guden.