Tyvärr blev det inte bevänt med att blogga om den kurs i etik jag läste under höstterminen, då tiden helt enkelt inte räckte till. Här vill jag dock i två delar, dela med mig av en liten uppsats jag skrivit och nu översatt till svenska. Den tar sin utgångspunkt i frågan: är det etiskt försvarbart att köpa hållbara produkter eller om det endast är ett sätt att rationalisera dyra vanor?
Min lilla tes är att en dyrare produkt är att föredra i de fall den sannolikt håller längre, i både ett dygdetiskt och konsekvensetiskt perspektiv.
Konsumtion och dygd
Vi börjar med att se hur köp av hållbara produkter bygger karaktär eller främjar dygd. I sin bok Being Consumed argumenterar William T. Cavanaugh för att det som driver konsumism inte är för starka band till våra produkter och ägodelar (eng. ”attachment”, som vi vanligen associerar materialism med), utan tvärtom frånvaron av sådana band (”detachment”). Konsumismen frodas i det konstanta otillfredsställelsen med det vi redan har och placerar tillfredsställelsen inte i att ha utan i att införskaffa. Jag tror att han har helt rätt. Vår konsumtionslystna kultur blomstrar därför att vi är kroniskt missnöjda med det vi redan äger.
Modern massproducering har uppnått ett fantastiskt utbud av billiga varor och den ökade tillgång till vad som en gång var lyxföremål har fått oss att likställa billigt med bra. Men det som är billigt har en (gömd) kostnad: förlusten av kvalitet och av belåtenhet. Vår förståelse av kvalitet behöver inkludera inte bara hållbarhet men också bra design. En dyrare produkt håller generellt längre på två sätt: den går inte sönder lika lätt, och åldras också bättre i sin formgivning. Ett exempel på detta är att jämföra en IKEA-möbel med en möbel snickrad i massivt trä. Den senare är mer hållbar, och både ser och känns mer genuin medan den billigare produkten ofta falnar ganska snabbt och tenderar (i min erfarenhet) att vara mycket mindre tilltalande i verkligheten jämför med i katalogen.
Vad har då detta med dygd att göra? Ta ordet ”investerad.” Verbet ”att investera” handlar om att använda en summa pengar för att göra ett köp. Men adjektivet att vara ”investerad” beskriver också ett mått av överlåtelse. Det finns en nära koppling mellan dessa betydelser. Ju mer pengar jag investerar i en produkt, desto mer personligt investerad (överlåten) tenderar jag att vara till att sköta om och förvalta den. Lätt fånget, lätt förgånget. Det som är billigt är lätt att kasta bort, medan det som är dyrt skapar ett långsiktig åtagande. Jag menar dessutom att vårt sätt att förvalta materiella föremål sitter samman med hur vi mer generellt rör oss i världen. Sociologer har pekat på vad man kallar för kommersialisering (commodification), dvs. när handlingsmönster som syns t ex. i konsumtionsstil ”spiller över” i hur vi hanterar våra relationer. Att betala mer för en produkt kan alltså i förlängningen bidra till att göra oss mer ansvarstagande och trofasta personer som förbinder sig att vårda och laga istället för att förkasta det som slits och faller sönder. I vissa produktkategorier märker man även att endast dyrare produkter förses med reservdelar för lagning och långsiktig användning.
Gud är aldrig en konsument, eftersom han är den sanne ägaren av hela den materiella världen (Ps 24:1), men som en ägare förefaller han att vara av den typen som lagar istället för att förkasta det som gått sönder. Han återlöser och återställer skapelsen istället för att lägga den på soptippen (se t ex. 1 Mos 9; Upp 21).
Vidare tror jag att färre, men i gengäld dyrare inköp flyttar tillbaka tillfredsställelsen från själva handlingen att köpa/införskaffa till att äga och sköta om, vilket i sin tur kan fostra den förnöjsamhet som är en biblisk dygd (1 Tim 6:6 och framåt). Dygdetiken försöker svara på frågan: vem bör jag sträva efter att vara? I egenskap av konsument föreslår jag att jag bör vara en konsument som, när jag köper ett föremål, överlåter mig att ta hand om det och försöker vara nöjd och tacksam över det, istället för att slänga bort det vid första upptäckt av något fel. I ljuset av allt detta tror jag att färre och dyrare köp kan vara en klok väg att gå.
Välkommen att kommentera mina tankar så långt, del 2 publiceras om några dagar.
Tack för ett intressant inlägg! Speciellt det där med att ens konsumtionsmönster spiller över i relationer är ju både anmärkningsvärt och något som man borde reflektera över. Hur ser det ut i mitt liv på den fronten?
Också väldigt intressant att vi konsumerar mer för att vi just gillar själva inköpet. Där kommer jag själv igen mig. Vem tycker inte det är kul att få hem ett paket på posten med något man beställt?
Det som skulle vara intressant att veta är om det finns någon studie på hur väl man tar hand om en sak/är nöjd med en sak enbart beroende på priset. Dvs om exakt samma vara kostar olika, ger det oss olika förhållningssätt till det? Jag tror det. Det finns ju exempelvis studier på där man ser att ett dyrare vin upplevs smaka bättre än om samma vin kostar mindre.
Om det är så att enbart priset (och inte det faktum att dyrare oftare är hållbarare) ger en stor effekt så är ju frågan hur man ska tänka över det. Ska man undvika att köpa den nya datorn på rean? Ska man använda prisjämföringssiter för att hitta det dyraste priset?
Tack för dina reflektioner!
Jag tror att relationen mellan pris och övriga attribut hos en produkt (kvalitet, attraktivitet etc.) är ganska elastisk, och det gäller nog även hos användaren. Dygden är ju inte lokaliserad i produkten utan i personen, och därför kan en dygdig person vara måttfull, trofast etc. till en billig produkt också, även om ständigt billiga produkter på sikt kanske urholkar respekten för hantverket och arbetet som ligger bakom. Och vad gäller datorn som reas ut – ofta är det väl en produkts prisbild snarare än faktiska pris som avgör hur investerad/överlåten jag är. Om jag lyckas köpa en dator på halva priset en gång har jag kanske kvar någon insikt om dess verkliga värde…?
Intressant läsning som fick mig att reflektera!