I helgen uppmärksammade jag att Tidningen Dagen har publicerat en artikel om hur unga i kyrkan uppfattar begreppet synd, och en av de intervjuade svarade som det står i rubriken till mitt blogginlägg: ”Synd är ett väldigt ålderdomligt uttryck.”
Det här är inte platsen för att recensera artikeln, utan jag råder dig att läsa den själv, men jag skulle vilja dela några reflektioner över frågeställningen: är begreppet ”synd” något som hör till historien, eller som bara handlar om etik, eller något vi behöver släta över för att kunna attrahera moderna människor?
Synd – en ovana
Jag tror att en vanlig, sekulär, svensk har en mycket vag uppfattning av vad synd är för något och att de uppfattningar personen bär på inte alltid stämmer så väl överens med den bibliska bilden. Det tror jag för övrigt dessutom stämmer mer eller mindre in på många kyrkvana människor. Därför är det viktigt att vi förklarar vad Bibeln menar med ”synd” när vi använder begreppet – för använda det, måste vi!
Men, varför måste vi det egentligen?
Vi måste använda begreppet synd eftersom Bibeln konsekvent gör det, och eftersom förklaringen, till varför Gud behövde bli människa och dö på ett kors, hör så nära samman med synden.
Att missa målet
I Bibeln är ett av orden för synd på hebreiska ”khata” och på grekiska ”hamartia”. (Se videon från The Bible Project.) Orden betyder ungefär ”att misslyckas” eller ”att missa målet”, och är egentligen inte en unikt religiös term. Aristoteles använde t.ex. (den grekiska varianten av) begreppet om huvudpersonens tragiska misstag i en grekisk tragedi. I judendom och kristendom används begreppet för att beskriva hur människan misslyckas med att leva upp till sin kallelse som Guds avbild.
Som Guds avbild är det menat att människan ska älska Gud och sin nästa över allt annat, och gärna bidra till att Gud blir ärad och människor får den respekt de förtjänar som Guds avbilder. Men Bibeln talar om hur det finns en kraft och en böjelse i varje människa, som gör att vi vare sig vill eller kan älska Gud och vår nästa av hela vårt hjärta. När jag ser med förakt på en annan människa; när jag väljer det lätta framför det rätta av bekvämlighet; när jag inte vill böja mig för Guds vilja; då missar jag målet för mitt liv och min mänsklighet. Jag syndar.
Att bryta ett förtroende
Men det är inte bara i förhållande till mig själv som jag misslyckas när jag syndar. Nej, ännu mer syndar jag mot Gud. Gud är den som har skapat hela världen och gjort den god, och överlämnat åt människan att styra världen efter Guds goda vilja. Men vi har brutit förtroendet och använt skapelsen för vår egen vinning; vi har brutit förtroendet och vänt oss mot Gud; vi har brutit relationen till Gud och satt oss själva i centrum för livet och världen. Vi har syndat.
Ett annat ord för synd i Bibeln är på hebreiska ”pesha” och på grekiska ”paraptoma”. (Se videon från The Bible Project.) Det betyder ungefär ”överträdelse” och handlar om att stå i ett sådant förhållande till någon annan så att vi ska kunna lita på varandra, men någon av oss sviker förtroendet.
Synd mot Gud
Det är uppenbart hur människor jämt och ständigt ”missar målet” eller ”bryter” det ”förtroende” som rimligtvis borde finnas mellan oss, men Bibeln talar om att synden djupast sett inte är mot oss själva eller andra människor, utan mot Gud.
Tänk på två syskon som har fått en dyr present av sina föräldrar, men de börjar bråka med varandra, slå på varandra och har sönder presenten. Nog har de gjort fel mot varandra, men de har också gjort fel mot mamma och pappa. Något liknande menar Bibeln att synden gör mot Gud. Gud vill oss väl, men vi har vänt oss mot Gud och litar inte på honom. Det är roten till allt ont i världen, och det här motståndet har gripit tag i alla människor i alla tider. Ingen är obesmittad av synden, och ingen människa har lyckats besegra synden.
Återupprättat förtroende
Bibeln berättar hur Gud blir människa för att, som människa, träffa målet i vårt ställe. Jesus är Gud som har blivit människa, och som inte i något avseende har ”khata”, missat målet för sin mänsklighet. Han har älskat Gud och sin nästa av hela sitt hjärta, och han har inte heller brutit något förtroende. I Jesus fanns ingen synd. Däremot dog han för våra synders skull, som profeten Jesaja förklarade flera hundra år tidigare:
Genom våld och dom blev han borttagen. Vem i hans släkte betänker att när han rycktes bort från de levandes land, blev han plågad på grund av mitt folks brott? […] Men all vår skuld lade Herren på honom. (53:8, 6)
Genom att försona synden utplånade Jesus döden och gjorde det möjligt för människan att få en hel och upprättad relation till Gud. Dessutom skapade Jesus möjligheten att läka det mänskliga hjärtat så att det inte längre är fientligt inställt till Gud utan gärna älskar och lyder honom.
Från synd till frälsning
Därför måste vi fortsätta prata om synd i kyrkan, för utan synden blir inte Jesus uppdrag begripligt. Och utan Jesus har vi ingen kristendom.
Däremot behöver förkunnare och skribenter anstränga sig för att förklara den bibliska betydelsen av begreppet och hjälpa människor förstå på vilket sätt Jesus är en frälsare för syndare.
Det är något djupt hoppfullt. Det är evangelium.
Kommenterade saken på min blogg utifrån katekesutvecklingsfrågorna om synden http://efsidag.blogspot.com/2018/09/katekesfragorna-72-80.html . Nu lägger jag in en länk hit där också ;o). Tack för din text, Daniel!