Rädsla är en märkvärdig känsla. Å ena sidan (när den är rationell) skyddar den oss vid faror, å andra sidan (när den är irrationell) begränsar den våra liv och hotar andra. Rädsla griper såväl Sverige som Europa i den nuvarande politiska krisen.
Den narcissistiska rädslan
Jag läser för närvarande filosofen Martha Nussbaum’s bok The New Religious Intolerance: Overcoming Fear in an Anxious Age. Boken är ett inlägg i debatten om religionsfrihet och vad det innebär att respektera människors rätt till religion. Nussbaum tar avstamp i händelser i Europa, där många länder har tagit ställning mot muslimers rätt att utöva sin religion på lika villkor (boken kom 2012), och gör i bokens första kapitel jämförelser med antisemitiska strömningar i början av 1900-talet. Då drevs antisemitismen av rädsla för judiska konspirationer och ett potentiellt maktövertagande av judars fientliga, men väl dolda, avsikter. Idag drivs rädslan av muslimers annorlundahet och teorier om muslimska maktövertaganden i väst m.m. Därför har flera länder i Europa varit mycket restriktiva i att tillåta religiöst motiverad klädsel eller byggandet av minareter. Nussbaum skriver om hur rädsla ofta bygger på verkliga hot, men om inte rädslan kompletteras av sunda principer om jämlik respekt, sunda argument och en nyfiken och sympatisk nyfikenhet, så riskerar vi att bli förtryckande mot minoriteter. Rädslan är nämligen narcissistisk, d.v.s. bara upptagen av det egna jaget.
Det rädda Europa
Jag tänker på rädsla, när jag tänker på utvecklingen i europeisk politik. Europa har länge berömt sig av att vara en fyrbåk för demokrati och mänskliga rättigheter, och vi har varit stolta över hur väl vår union fungerar. Krisen vi just nu upplever är den största globala krisen som sätter vår union på prov, och då sluter vi oss inom oss själva. Nu har till och med Sverige dragit hårt i handbromsen, och dörrarna till Europa stängs för världens flyktingar. Det är en skam.
EU-länderna har omkring 500 miljoner invånare. Om vi skulle ta emot 5 miljoner flyktingar skulle det motsvara 1 % befolkningsökning (hittills i år har det kommit ca 750 000, alltså 0,15 % av EU’s befolkning). Om EU’s 28 medlemsländer hade kunnat visa mod, medmänsklighet och verklig respekt för människolivet så hade det inte varit svårt att portionera ut dessa människor, men när alla stänger sina gränser blir situationen ohanterlig för de få länder som vill agera.
Jag kan inte förstå vad som får Europa att sluta sig. Eller jo, givetvis finns det risker med öppna gränser. Det kan alltid slinka med terrorister, och när vi är fler som ska dela på välfärden så påverkar det såklart den sammanlagda potten, men visst hade man kunnat bemöta sådana problem om bara viljan hade funnits? I stället verkar Europas ledare vara mer måna om att putsa på sina fasader än att skita ner händerna för att rädda människors liv. Aldrig förr har jag upplevt Hungerspelen’s beskrivning av huvudstaden och ytterprovinserna som en så träffande beskrivning av vår nuvarande belägenhet.
Den krackelerade självbilden
Jag kommer att fira jul med kluvna känslor i år. Höstens händelser har satt så stark belysning på min egen priviligierade situation. På Domssöndagen läste vi Jesus säga: ”Allt vad ni inte har gjort för en av dessa minsta, det har ni inte heller gjort för mig.” Att Europa kan sluta sig så, inför människors nöd – det är en djup skam, och det kommer att bli svårt att försvara inför Herren på domens dag. Theodor Kallifatides satte ord på det absurda när han skrev: ”Jag förstår inte riktigt hur den flyktingtragedi vi bevittnar debatteras som ett större problem för oss än för alla som genomlever den.”
Europa måste hitta tillbaka till sitt ursprung, och inse att det finns viktigare saker i livet än att skydda sig mot alla tänkbara faror. Jag vet om att vi löper risken att utsättas för terrorister, men vad flyr egentligen människor från? Dygder som mod och rättvisa kräver att man sätter sin rädsla åt sidan för att se en annan människas lidande och avhjälpa det. Europas hantering av situationen är vare sig dygdig eller modig. Den påminner mer om reaktionen hos en människa som saknar civilkurage.
Kallelsen till mod
Rädsla griper om Europa. Vi är rädda för terrorism och för människor med onda avsikter. Det finns skäl för den rädslan, men vi får inte låta den styra oss. Och den får absolut inte leta sig in i kyrkan. Det finns viktigare saker än att ge efter för rädsla – t.ex. mänskligt liv och värdighet. Jesus säger till oss att inte vara rädda för dem som kan skada kroppen men inte själen, och gång på gång hälsar Jesus sina vänner med frasen: Var inte rädd. Det finns ingen anledning för kyrkan att låta rädslan definiera henne den här gången heller.
Aposteln Johannes skriver träffande om rädsla och kärlek och domens dag: ”Det finns ingen rädsla i kärleken, utan den fullkomliga kärleken driver ut rädslan, för rädsla hör samman med straff.” Tänk om kyrkan och Europa – och USA för den delen … – kunde fyllas av kärlek som ger kraft till mod, i stället för rädsla som förlamar.
Kommentera