Livet – inte minst arbetslivet – ställer oss inför olika värdekonflikter. En tjänsteperson på Migrationsverket får order att neka en familj uppehållstillstånd, trots att tjänstemannen är övertygad om familjens skyddsbehov; en polis beordras delta i det s.k. REVA-projektet; en präst ska viga ett par där prästen vet att äktenskapet inte är gott; en anställd kommer över information om korruption i organisationen och uppmanas att sopa undan spåren, o.s.v.
Alla har vi väl erfarenhet av en inre röst som bjuder oss att göra ett och att avstå från ett annat. Det är svårt att sätta fingret på vad denna röst är och varifrån den kommer, men vi anar att rösten hör nära samman med vilka vi djupast sett är som personer. ”Sviker jag detta, sviker jag mig själv”, skulle vi kunna säga och på djupaste allvar mena det: det finns vissa saker vi inte kan göra med mindre än att vi förråder vår djupaste identitet.
Lagen kan ju vara vidrig
I de olika exemplen ovan är det berättigat att tala om ”samvetets röst”, och vi kan förstå att vi inte bör ta värdekonflikterna lättsinnigt. För tjänstemannen på Migrationsverket räcker det inte med att säga: ”Jag är som tjänsteman förpliktigad att verkställa regeringens beslut.” Regeringens beslut, samhällets lag eller organisationens kultur, kan ju vara moraliskt vidrig, och vi hyllar med rätta personer som exempelvis Anders Kompass som slog larm om FN-soldaters sexuella övergrepp på barn trots att det ledde till svårigheter för honom.
Ett intresseväckande seminarium
Igår kväll var jag på ett seminarium som Tidningen Dagen och Svenska Evangeliska Alliansen samarrangerade. I centrum för samtalet stod boken ”Frihet till samvete” (Timbro, 2016) av Susanne Wigorts Yngvesson, och i panelen medverkade, förutom författaren, Stefan Gustavsson och Jenny Sonesson. Samtalet kom i hög grad att kretsa kring abort och aktiv dödshjälp och huruvida vårdpersonal ska ha rätten att avstå vissa arbetsuppgifter där deras samvete starkt talar emot deras medverkan. Det var några intressanta saker som kom fram i samtalen.
Det ena var att vi redan tillämpar samvetsfrihet i många yrkesgrupper, även om vi kanske inte kallar det för samvetsfrihet. Ofta löser man problemen enkelt och smidigt i den konkreta situationen. En polis kan t.ex. förflyttas inom organisationen ifall denne inte vill medverka vid ett visst fall o.s.v.
En annan intressant sak var när Stefan Gustavsson kommenterade hur man ska göra avgränsningar så att det inte uppstår kaos, om man skulle tillåta samvetsfrihet inom områden som de två ovan nämnda. Det är inte så märkvärdigt, sa han, att vi hela tiden kommer tillbaka till frågor om liv och död när det gäller samvetsfrihet. Även om frågor om klädsel och hur vi hälsar är viktiga, så finns det skäl för varför det inte främst är de sakerna vi talar om när vi talar om samvetsfrihet. Frågan bli mycket mer akut när vi kommer in på frågor om just liv och död, och det måste vi ta hänsyn till när vi diskuterar samvetsfrihet. Det kan alltså vara vägledande när vi reflekterar över inom vilka områden det kan vara aktuellt att tala om samvetsfrihet. Men dessutom måste vi fråga oss om uppgiften, som står i fokus, hör till den primära eller sekundära aspekten av yrket. Så, en lärare som önskar vara arbetsbefriad på fredagen (eller bara en viss tid på fredagen) för att kunna delta i fredagsbönen bryter inte på något sätt mot sin primära uppgift som lärare – det hela går att lösa praktiskt – men en vegetarian som vill arbeta på slakteri men inte ha att göra med djur, kommer i ett mycket mer bekymmersamt läge.
Samvetet och liberalismen
När jag lyssnade till samtalet var det en sak som slog mig. Den tredje panelisten, Sonesson, var starkt skeptisk till samvetsfrihet eftersom hon menar att det äventyrar patientsäkerheten. ”Vi kan inte alla gå omkring med en egen lag i bröstet som får oss att avstå från vissa uppgifter.” Inte ordagrant, men ungefär så uttrycke hon sig. Jag funderade lite på det där uttrycket.
’Lag’ heter på grekiska ’nomos’, och ’själv’ heter på grekiska ’auto’. Slår man ihop de två får man ordet ’autonomi’. Autonomi-begreppet ligger i hjärtat av den liberala politiska kulturen, och innebär kortfattat att människan är kapabel att av sig själv stifta moraliska lagar, genom sin inre goda vilja (följandes upplysningsfilosofen Kant; jag skulle behöva skriva ett separat inlägg om autonomi-begreppet för att förklara det, men jag för tillfället får nöja mig med alltför kortfattade kommentarer). Det betyder att människan inte nödvändigtvis måste lyssna till en auktoritet – prästen, Bibeln, familjefadern – för att få veta vad som är rätt och gott, utan hon kan använda sitt förnuft. Idén är inte alldeles långt ifrån Paulus tal om hur gudskunskap är uppenbar i naturen (Romarbrevet 1).
Det intressanta med de här reflektionerna är att autonomibegreppet bör ge oss skäl för att tro att varje människa har ett inre rum där hon kan göra moraliska överväganden, och där hon är förpliktigad att lyssna till dessa moraliska överväganden. Givetvis kan hon komma till fel slutsatser – därför måste moraliska överväganden alltid prövas mot olika instanser – men det underkänner inte det faktum att idén om människans autonomi rimligtvis bör leda till idén att detta inre rum måste skyddas av samhället. Åtminstone av varje samhälle som vill kalla sig liberalt, eftersom liberalismen så djupt genomsyras av idén om den autonoma människan.
Då kommer vi till en rätt så intressant paradox: hur kommer det sig att Sverige, som är ett så liberalt präglat land, är så skeptiskt inställt till att tala om ”samvetsfrihet” samtidigt som vi älskar att tala om människans autonomi? Begreppet har förvaltats och utvecklats i kristen tradition, men är ingalunda begränsat till den kristna traditionen. Nog borde det vara något för en liberal att uppmärksamma?
Avslutning
Inlägget har mynnat ut i ett längre filosofiskt resonemang, och då har jag inte ens hunnit närma mig frågan från ett teologiskt perspektiv. Det får anstå till ett senare inlägg.
För närvarande nöjer jag mig med att avsluta med den något provocerande slutsatsen: man kan inte både vara för idén om människans autonomi och samtidigt vara emot idén om människans rätt till samvetsfrihet. Autonomi-begreppet implicerar med nödvändighet idén om samvetsfrihet, men samvetsfrihet måste inte nödvändigtvis implicera autonomi-begreppet. Om detta kan vi fortsätta att resonera i framtiden.
Kommentera