Sammanfattning av hösten, del 3

Och här är så den tredje och sista delen. Nu är det dags att blicka framåt!

Dopet

Den andra debatten blossade upp när det blev känt att pingstkyrkan Filadelfia var på väg att ändra reglerna för medlemskap så att även barndöpta kunde tas upp som fullvärdiga medlemmar. Eftersom pingströrelsen är så starka företrädare för vuxendopet, eller troendedopet som det också kallas, och eftersom det är en så stark teologisk identitetsfråga, är det inte konstigt att debatten har varit intensiv. Den blev inte lugnare av det faktum att pingstpastorn i Ängelholm, Mikael Karledal, deklarerade på sin blogg och i Dagen att han lämnar pingströrelsen eftersom han har kommit att omfatta barndopet före troendedopet. Återigen väljer jag att bara kommentera själva sakfrågan.

Vad handlar det om?

Om man ska generalisera kan man säga att dopfrågan handlar om detta: ”Vad är poängen med det kristna dopet? Är det att bekänna och markera sin tro på Gud, eller är det att ta emot något som Gud vill ge?” Om jag generaliserar gör baptisten en poäng av att dopet är en bekännelsehandling. Människan visar sitt ställningstagande genom att låta sig döpas. Dessutom förutsätter dopet att man tror på Gud för att det ska vara verksamt, och därför vill man vill man inte döpa barnet som inte själv kan ta ställning. Vidare kan man även säga att barnet inte behöver döpas eftersom Jesus sa: ”Låt barnen komma till mig och hindra dem inte. Guds rike tillhör sådana som dem.” Alltså kan Gud ta emot barnen utan dopet.

Vad är dopet?

Jag är tveksam till den synen på dopet och det av i huvudsak två anledningar. För det första menar jag att det är att missa vad som är dopets huvudsakliga syfte, och för det andra tror jag att man tar udden av Bibelns syn på människan.

1. Jag tror inte att dopets djupaste syfte är att ge människan tillfälle att bekänna sin tro. Jag tror istället att dopet är ett sakrament och ett nådemedel, det är alltså en handling som Gud har instiftat och varigenom han förmedlar sin nåd. Det är det som är den djupaste poängen med dopet. Det finns flera innehållsrika doptexter i Nya Testamentet som talar om dopet (se t.ex. Romarbrevet 6 eller Kolosserbrevet 2) och jag citerar utan Titus 3:

Men när Guds, vår Frälsares, godhet och kärlek till människorna uppenbarades, frälste han oss, inte för rättfärdiga gärningar som vi hade gjort, utan på grund av sin barmhärtighet, genom ett bad till ny födelse och förnyelse i den helige Ande, som han rikligt utgöt över oss genom Jesus Kristus, vår Frälsare. Detta skedde för att vi skulle stå rättfärdiga genom hans nåd och, som vårt hopp är, bli arvingar till det eviga livet.

Gud frälser, pånyttföder och förnyar genom dopet och det är alldeles oberoende av mitt ställningstagande. Genom dopet begravs min gamla människa som ligger i konflikt med Gud, och genom dopet uppstår en ny människa i mig som är skapad av Gud och som vill vad Gud vill. Gud förmedlar alltså sin nåd genom dopet och det är därför vi låter döpa oss. Bekännelsen är viktig men den kan vi avlägga på andra sätt. ”Men dopet är inte oavhängigt tron!”, skulle nog många svara. På det skulle jag svara: ”Både ja och nej.” Jag tror faktiskt att Gud kan göra något nytt i spädbarnet trots att barnet inte kan tro. Det tror jag mycket väl att Gud kan. Däremot kommer inte barnet att ha någon nytta av sitt dop om det inte får lära sig att leva i sitt dop, och där spelar föräldrar, församling och konfirmandundervisning en mycket viktig roll.

2. Det andra gäller synen på människan. Behöver det lilla barnet frälsas eller sitter det säkert bara på grund av att det är ett barn? Nej, jag tror faktiskt att Bibelns dystra berättelse är att hela mänskligheten, inklusive barnen, ligger fånge under Satan, synden och döden och behöver frälsas. Även det lilla barnet. Måhända har inte barnet ådragit sig personlig skuld under sina första månader, men det föds med ”den gamla människan” som är under Guds vrede, som Paulus talar om, och denna gamla människa behöver barnet befrias från. Det görs genom dopet.

Jag tror alltså att dopet är Guds gåva till oss som vi har att ta emot. Att visa vår bekännelse, trohet och tro kan  vi göra på andra sätt.

Ärkebiskopsvalet

Till slut. Det är väl få som har missat att Svenska Kyrkan kommer att få en ny ärkebiskop under 2014. Valet har diskuterats ännu flitigare än de två andra frågorna jag har kommenterat, och debatten har även förts i våra stora dagstidningar. Det väckte massiv kritik när kandidaterna, däribland ärkebiskop electa Antje Jackelén, inte gav ett entydigt svar på frågan huruvida Jesus ger en mer sann bild av Gud än Muhammed samt om Jesus är den enda vägen till Gud. Kandidaterna har med rätta fått kritik för att vara otydliga i sina svar, och samtidigt lämnar hela debatten en sur eftersmak – åtminstone hos mig. Givetvis måste man kunna kritisera, men debatten har blivit så polariserad. Om jag tillåter mig viss raljans, så har de konservativt kristna tävlat i vem som tydligast kan förklara att vår blivande ärkebiskop inte är kristen, medan de som har försvarat henne har tävlat om att svartmåla ”fundamentalisterna” och ”trospoliserna”. Det kan ju vara roliga strategier om man vill plocka poäng hos dem som redan tycker som jag, men om man faktiskt vill komma någonvart är strategin meningslös. Ingendera gruppen kommer att känna igen sig i sina motståndares beskrivningar och då kan man enkelt rikta uppmärksamheten mot felaktigheterna i deras beskrivningar istället för att bemöta sakfrågan, och så har man undvikit själva debatten. Jag hoppas att fokus kan vridas tillbaka till sakfrågan omgående och att vi kan få verkliga diskussioner om vår tros djupaste innehåll: Jesus Kristus. (Olof Edsinger skriver fint om Jesus unikhet i Dagen, idag 2014-01-07.)

Låt oss be och hoppas att Guds evangelium ska få stråla fram i vår kyrka även om vi ibland frestas att tappa modet. Gud är trots allt större – större än våra omständigheter och förståelsehorisonter.