Jag fortsätter min sammanfattning av hösten och kommenterar nu i all korthet en av höstens stora debatter, nämligen den om försoningen.
Försoningen
Den första debatten rör den kristna synen på försoningen – alltså, vad händer egentligen på korset när Jesus dör? – och har särskilt tagit fart på grund av en bok som kyrkoledaren i Equmeniakyrkan Sofia Camnerin har skrivit. Jag väljer att inte kommentera Camnerins teologi utan tar i stället upp den teologiska frågan. Inom teologin brukar man tala om den objektiva och den subjektiva försoningsläran. Den subjektiva försoningsläran kom i blickfånget på 1870-talet då prästen Paul Peter Waldenström (som för övrigt tog över tidningen Pietisten efter C.O. Rosenius) började utveckla en annorlunda syn på vad försoningen innebär. Förenklat innebär denna syn på försoningen att Gud inte hade behov av Jesu död på korset för att kunna förlåta synder, utan att Jesu död är menat att väcka vår kärlek till Gud och därigenom kalla till omvändelse. Problemet mellan Gud och människa ligger alltså inte hos Gud utan hos människan. Det uppstod en konflikt inom EFS, som Waldenström tillhörde, på grund av den nya försoningsläran och 1878 grundade Waldenström Svenska Missionsförbundet tillsammans med E.J. Ekman. Det är alltså denna debatt som har blossat upp på nytt.
Den objektiva försoningsläran hävdar å andra sidan att konflikten mellan Gud och människa är ömsesidig. Det är sant att det föreligger ett djupt problem hos människan, synden, men det är inte så att Gud bara kan rycka på axlarna inför detta. Nej, Gud är helig, god och rättfärdig, och det innebär per definition att han reagerar på det som är ont – inklusive människans ondska. Gud som är så mycket mer kärleksfull än vi kan förstå måste döma synden om han ska vara trogen sitt eget väsen, och det är där problemet uppstår: då måste han ju döma oss! Den objektiva försoningsläran förklarar att Jesus, när han dör på korset, bär Guds rättmätiga vrede över synden och att han bär straffet i vårt ställe! Ser du skillnaden mellan de två perspektiven?
Hårklyveri och barnmisshandel?
Om man inte är så intresserade av teologiska diskussioner kan man tycka att det här bara är hårklyverier och av föga intresse annat än akademiskt, men det går inte att vifta undan frågan på det viset om man är mån om att söka sanningen. Här är det nämligen fråga om vad som är sant i fråga om Gud, människan och försoningen. Vi rör faktiskt vid kärnan i den kristna tron: varför behövde Jesus dö? Den frågan får vi inte lov att lättvändigt vifta undan!
En del vänder sig mot den objektiva försoningsläran för att man tycker att den är omoralisk: ”Usch så hemskt att tänka sig att Fadern skulle offra sin son för människornas skull. Det är kosmisk barnmisshandel!” men den invändningen avslöjar bara en alltför grund förståelse av vad Bibeln egentligen säger om försoningen. Luther ger en teologiskt god förklaring i sin gamla psalm ”Var man må nu väl glädja sig”:
Till ende Sonen sade han: / Jag måste mig förbarma. / Far ned uti det syndaland / och lös de fångar arma / från deras synd och stora nöd, / fräls dem ifrån en evig död / och låt dem med dig leva.
Sin Fader Sonen lydig var, / kom till mig här på jorden, / i mänskligheten uppenbar / är han min broder vorden. / Sin kärlek ville han bete / och frälste mig från allt det ve / som jag förskyllt att lida.
Försoningen är ingenting som Sonen tvingas till utan resultatet av ett rådslut inom den heliga Treenigheten som Sonen accepterar – av egen fri vilja. Det är kärlek över alla gränser!
Vidare läsning
Jag ska inte fördjupa mig i detta mer i den här bloggposten. Det har skrivits mycket i ärendet och jag väljer att hänvisa till Olof Edsingers utmärkta två blogginlägg där han diskuterar försoningsläran. Se här och här. Läs även EFK-pastorn Stefan Swärds blogg där han flitigt och initierat kommenterar debatten utifrån den objektiva försoningslärans ståndpunkt.
Kommentera