Föreställ dig att du för första gången ska berätta för en bekant om Roseniuskyrkan. Vad är Roseniuskyrkan?, frågar hen. Hur svarar du?
”Roseniuskyrkan ligger på Smala gränd 5”, vore ett svar. ”Vi är en förening…” är ett annat. Eller ”Vi tillhör Evangelisk-Luthersk mission”. Alla korrekta svar. Men är det vår byggnad, vår institutionella struktur, eller vår organisatoriska tillhörighet som är Roseniuskyrkan? Betyder det i så fall att Roseniuskyrkan inte längre skulle finnas, om vårt hus brann ner, om föreningen upplöstes eller om ELM gick i graven? Gud förbjude att något av detta skulle hända, men Gud förbjude också att vi förväxlar vad vi är med vilken byggnad vi träffas i eller hur vi organiserar oss.
Den sista delen i Tim Keller’s Center Church handlar om balansen mellan att vara en rörelse och en institution. Det har varit intressant för mig att se på oss själva genom detta ”raster”.
Rörelse. En rörelse har en inneboende drivkraft, en vision som förenar, samlar och drar människor mot ett gemensamt mål. Längs vägen offrar människor av sin tid, sina pengar och sitt engagemang för att bidra till visionens förverkligande. Man vill gärna ge och hjälpa till, inte för att man bryr sig om att vara i centrum, utan för att man blir glad när visionen uppnås – oavsett om det är jag eller någon annan som bidrar.
Institution. Det klingar inte lika positivt, eller hur? En institution är en mångfald av strukturer. Rättigheter, skyldigheter och ansvarsfördelning. I en institution finns skrivna policys och målsättningar, och i bästa fall gör institutionens enskilda beståndsdelar (individer, kommittéer etc.) vad som förväntas av dem, men där mina skyldigheter slutar förväntar jag mig att någon annan tar vid. En institution har en historia, har regler (oskrivna och skrivna) och sätt att göra saker (”så här har vi alltid gjort”). En byggnad är en institution, liksom en föreningsstruktur eller en paraplyorganisation.
Jag har medvetet utmålat rörelse och institution som motsatser. Poängen med det är att få oss att undersöka oss själva och se vilken av polerna vi står närmast i olika avseenden. En annan poäng med det är att se rörelse-elementet är omistligt. En rörelse som blir en instution kan stagnera och tappa den glöd och vision som gav den sin ursprungliga vitalitet – vi måste åtminstone våga fundera på om vi som en gren i en väckelserörelse från 1800-talet och i en kyrka med över 100 år på nacken fastnat i former och rutiner som inte bär det liv de ursprungligen utformades för att förmedla.
Men givetvis är rörelse och institution inte motsatser. Och att institution skulle vara av ondo är, när vi tänker efter, helt fel. En rörelse dör utan institutionella drag. En vision, t ex. fungerar bara om människor är överens om den – alltså behöver vi nog skriva ner den. Människor som offrar sin kraft behöver begränsningar för att inte bränna ut sig. En byggnad att samlas i är en stor förmån. Vi har ett teologiskt arv – den kristna tron i sig är ju förmedlad undervisning att förvalta och ge vidare; så det behövs bekännelseskrifter och andra reglerande element.
Balansen mellan rörelse och institution är rätt när kommittéer, rutiner, dokument, byggnad och allt annat är underordnat en gemensamt ägd vision, om vad rörelsen vill. Strukturen kan då härbärgera och rikta rörelsen mot ett mål och ge kraft, uthållighet, strategi och (mänskligt sett) framgång i strävan. Samtidigt måste vi ständigt vara vaksamma på var hjärtat finns, och vad som tar mest tid och kraft, så att inte något som började som ett hjälpmedel allt mer får rollen av ett självändamål. För i slutändan är kyrkan inte en byggnad, inte en arbetsfördelning, inte en historia, utan en gemenskap av troende på Jesus, kallade att bära nyheterna ut till hela världen.
Kommentera