I lördags (29 mars) var det äntligen dags för vår dag om mission i Sverige, På nya platser, färdiga, gå. Det blev en inspirerande och rolig dag med undervisning, samtal, bön etc. En av sakerna jag särskilt tog med mig från dagen var mission som vår gemensamma sak. Vi började dagen med att få höra om hur mission flödar ur Guds hjärta, hans vilja att nå alla människor med sin räddningsaktion genom Jesus. Det är så klart A och O, att missionen är Guds. Men med det sagt; sättet som Gud har valt att utföra detta på involverar människor, och det involverar hela kyrkan, inte en grupp anställda proffs. Det kom upp till exempel i undervisningen om plantering av nya gemenskaper. Det är genom att en grupp (t ex. en familj) ”vanliga kristna” flyttar till en ny plats, eller avsiktligt satsar på sitt närområde som en nyplantering uppstår. Det är organiskt, växer fram ur en konkret livssituation, snarare än genom ett beslut från ovan, dvs. från styrelserummet eller riksexpeditionen. Detsamma framkom också i delen om ”Kristuslik gemenskap”. Här berörde Fredrik Smetana något som är en läxa för Roseniuskyrkan att fundera på: det är förhållandet mellan tillhörighet, tro och uppförande – på engelska belonging, believing, behaving. Jag har ofta hört begreppsparet belonging & believing i andra sammanhang, men är glad för att Fredrik satte fokus på ett sätt som kristna gemenskaper tyvärr ofta fungerar på. En ny person kommer till kyrkan. Outtalat utsätts personen för en sorts avskanning eller tester, för att se om personen uppför sig som de redan invigda, och om hen tror som redan invigda. När dessa tester är tillräckligt utförda kan personen få tillhöra gemenskapen, förutsatt att denne redan uppfyller våra krav eller anpassar sig. En Kristuslik gemenskap behöver fungera annorlunda – för Jesus var annorlunda. Han var ”syndares vän” eller med John Stotts ord; helig och världslig. Han umgicks urskiljningslöst och delade gång på gång gemenskap med de som ansågs ha dålig tro och dåligt uppförande. Han provocerade de religiösa genom att vara fullständigt tillgänglig. En gemenskap som vill likna Jesus behöver hitta sätt att möjliggöra belonging, så att nya personer får chansen att i en trygg gemenskap lära sig believing och behaving. Ordningen är viktig, liksom alla tre aspekterna är viktiga delar av livet som kristen. Det ställer oss verkligen inför en självrannsakande fråga: är människor välkomna till oss, oavsett tro och uppförande? Är vi beredda att bära obekvämligheten i att ta emot människor som ställer skeptiska frågor, bryter mot kristna normer (vare sig de är våra etiska övertygelser eller bara omedvetna seder) och som kräver att vi anpassar oss till dem, för att ge dem chansen att möta Jesus? Jag tror att en av våra största utmaningar i nuläget är att få människor inom hörhåll för evangelium – då får vi inte skrämma bort de som väl ger oss en chans, genom att först kolla om de platsar. Vägen dit går genom att inse att ingen av oss platsar i Guds rike genom vårt kristna uppförande – det är Jesus, och bara Jesus, som har gjort oss till medborgare i hans rike. Till sist märktes att de utmaningar vi står inför i våra försök att kommunicera kristen tro är gemensamma. Men det kommer jag till i nästa inlägg, där jag följer upp mitt seminarium ”Att kommunicera till sin kultur”.
Inspelningar från dagen finns nu att lyssna på!
Kommentera