Uttrycket ”andlig klarsyn” kan ju klinga en aning märkligt i mångas öron. Det finns en söndag, i kyrkoårets kalender, som ägnas åt det ämnet men eftersom den söndagen brukar infalla i juli eller början på augusti är det många av oss som missar undervisningen på grund av sommarresor. Det är olyckligt, för andlig klarsyn hör till något av det viktigaste vi behöver utveckla i den kristna gemenskapen.
Vad är andlig klarsyn?
Men vad är det då för någonting? Ja, om vi delar upp ordet i sina beståndsdelar förstår vi ganska snart innebörden: det handlar om att se klart i andliga frågor. OK, men vad innebär det? Här får vi ta hjälp av Bibeln och vad Bibeln har att säga om att se klart. Jesus säger till oss i Matteus 7:
På deras frukt ska ni känna igen dem. Plockar man kanske druvor på törnen eller fikon på tistlar? Så bär varje gott träd bra frukt, men ett uselt träd bär dålig frukt. … På deras frukt skall ni alltså känna igen dem. Inte alla som säger ’Herre, herre’ till mig skall komma in i himmelriket, utan bara de som gör min himmelske faders vilja.
Apostlen Johannes skriver i sitt första brev:
Mina kära, sätt inte tro till alla andar utan pröva om de kommer från Gud, ty många falska profeter har gått ut i världen. Så kan ni se vilken ande som är Guds: varje ande som erkänner att Jesus Kristus har kommit i mänsklig gestalt är från Gud, men den ande som förnekar Jesus är inte från Gud.
Och jag skulle kunna lyfta fram ännu fler verser som talar om andlig klarsyn. Kriteriet som Jesus och Johannes ställer fram är alltså relationen till Jesus och till Guds vilja. Vad är då Guds vilja? Jesus uttrycker den i välkända ord i Johannes 3:
Så älskade Gud världen att han gav den sin ende son, för att de som tror på honom inte skall gå under utan ha evigt liv. Ty Gud sände inte sin son till världen för att döma världen utan för att världen skulle räddas genom honom.
Hur ska världen räddas?
Messias skall lida och uppstå från de döda på tredje dagen, och syndernas förlåtelse genom omvändelse skall förkunnas i hans namn för alla folk … (Lukas 24)
Alltså genom Guds ords predikan om syndernas förlåtelse och omvändelse från synd till tro på Jesus, Guds Son, vår frälsare.
Teologisk vision
Det är i det här sammanhanget som jag har läst två texter nyligen, som har väckt mitt intresse. Den första är en text av teologen Joel Halldorf i tidningen Dagen för en vecka sedan, ”Utan teologi går vi vilse i samtiden”. I artikeln efterlyser Joel den teologiska analysen på samtidens frågor från våra samfunds ledare. Halldorf blickar bakåt i historien och påminner om hur kyrkoledare som t.ex. Lewi Pethrus gav ut många böcker i vilka han kombinerade sitt ledaransvar för ett samfund med en teologisk reflektion, och reflekterar över dagens ledare:
Detta bottnar inte minst i vad vi förväntar oss av våra ledare. Kravlistan är lång: de ska organisera, predika, administrera, vara offentliga och besöka lokala församlingar. Måste de dessutom skriva böcker?
Svaret är ”Ja”, enligt Halldorf. Skrivandet – eller, huvudsakligen den teologiska reflektionen och inte skrivandet per se – är nödvändigt för att kunna utöva andligt ledarskap. Här blir det en fråga för samfundens uppdragsgivare att i ord och handling visa att man premierar reflektionen, och därmed skapa utrymme för den i ledarnas tjänster. Jag tänker på vår egen organisation och vår mångåriga ledare Axel B Svensson. Samtidigt som han var ordinarie predikant i Roseniuskyrkan och ordförande i BV:s styrelse, skrev han flera böcker, diktsamlingar och sånger. Det är någonting att lära av för egen del.
Teologisk reflektion
Den andra artikeln jag läste är skriven av Sune Fahlgren i tidningen Sändaren, ”Hillsong och gamla vinsäckar”. I artikeln frågar Fahlgren hur det står till med den teologiska halten i nya rörelser som Hillsong och Bethel. Han ställer högst relevanta frågor om var rörelserna har sitt fokus och/eller vad det är som lockar deltagarna. Han petar på frågor som musikens, ledarskapets, scenografins och andlighetens roll i dessa gemenskaper, och funderar över vilken plats traditionella medel som bröd och vin, och tal om synd och omvändelse har. Hans avsikt är inte att döma ut någon rörelse, utan just själva analysen:
Som teolog noterar jag att dessa nypingstigakyrkor och rörelser inte talar om synd, utan mycket handlar om att bekräfta, bygga upp och inspirera som vilken sekulär mentor som helst. Även omvändelsefrågan är nedtonad. Kan det vara så att deras andliga framtoning i själva verket inte fokuserar på Gud utan på människan? I så fall är det som nu sker i dessa sammanhang en förlängning av sekulariseringen, och detta i en tid när det finns postsekulära tecken på andra håll i samhället som ställer gudsfrågan i centrum.
Det är en skarpsynt reflektion, som är värd att grunna en hel del på.
Avslutning
Så kan jag knyta samman det inledande stycket om andlig klarsyn, med innehållet i de två artiklarna. Båda efterlyser ledare som står rotade i Bibeln och den kristna kyrkans förståelse av Bibeln, för att därifrån kunna se på samtiden och fenomen i den. Jag vill minnas att det är John Stott (eller om det möjligen var Don Carson) som sa att på en pastors matbord borde såväl morgontidningen som Bibeln ligga uppslagen. Så vill jag själv fortsätta öva mig att allt bättre förstå min samtid, och samtidigt vara djupt rotad i Kristi kärlek för att se på världen med hans blick. Därtill hjälpe oss Gud allsmäktig.
Gud välsigne dig Daniel!