Den här värmen slår allt jag tidigare har varit med om. Jag kan inte påminna mig en sommar under min livstid då vi har haft strålande solsken, höga temperaturer och knappt något regn under närmare tre månader. Vad jag förstår av de artiklar jag läser, kan man inte med säkerhet fastställa att vädret har med människans påverkan på miljön att göra, men en sak kan vi med säkerhet säga: vi är alldeles beroende av Gud.
Skogsbränder rasar i Sverige. Foto: Maja Suslin/TT. Hämtad från: svd.se
Vädret är rätt extremt och i många avseenden tycker jag om det. Jag älskar solen och sommaren, men i takt med rapporter om de tilltagande bränderna och lantbrukarnas alltmer prekära situation blir jag också mer och mer orolig. Bränder som skenar och ligger utanför räddningspersonalens kontroll, är obehagliga. Att räddningspersonalen inte har tillräckliga resurser och att privatpersoner måste evakuera sina hem … det är smärtsamt. Men det som kanske har varit ännu lite mera gripande för mig har varit reportage om lantbrukare som står handfallna inför torkan.
Jag vet om att vi är beroende av vädret. Det är väl fler än jag som varje vinter säger/tänker lite cyniskt: en snöflinga på spåren och tågen ställs in. Men inför den här torkan blir vårt beroende så mycket starkare belyst.
Det moderna samhället är en märklig (och i många avseenden fantastisk) skapelse. Jag kommer inte att behöva svälta på grund av vädret. Maten kanske blir lite dyrare och kanske måste jag anpassa vad jag äter, men svälta kommer jag inte göra. Det går alltid att importera mat någon annanstans ifrån. Annorlunda hade det varit för 150 år sedan. Det är fantastiskt att vi har lyckats bemästra naturen på så många sätt, men det döljer också ett grundläggande faktum om den mänskliga existensen: vårt beroende av Gud.
För även om vi inte kommer att behöva svälta är det en katastrof jag läser om när jag läser intervjuer med lantbrukare. Att inte ha foder till djuren, att inte kunna så och skörda i tillnärmelsevis den mängd som behövs, att behöva använda vinterfoder mitt i sommaren, att kanske behöva nödslakta djur och riskera att inte få så mycket betalt … De problemen kommer man inte runt med import, och de påminner mig om hur sårbara vi trots allt är inför naturen.
Jag kan inte, och tänker inte, tillskriva vädret teologiska dimensioner (som att Gud vill säga oss något), men jag kan säga detta: livet ligger inte i våra händer – vi är alldeles beroende av Gud. Det är dårskap att sätta allt sitt hopp till människor och teknik. Det är djupast sett Gud som ger allt gott, och särskilt det som vi inte styr över. I Psaltaren 135 står det:
Allt vad Herren vill, det gör han i himlen och på jorden, i haven och i alla djup. Han låter moln stiga vid jordens ände, han sänder blixtar med regn och skickar ut vinden från sina förråd.
Och när Job klagar på Gud svarar Gud honom:
Vem öppnar rännor för regnflödet och banar väg för åskans blixt, för att sända regn över folktomma trakter, öknar där ingen människa finns, för att mätta ödsliga ödemarker och ge växt åt gräsets brodd? Har regnet någon far? Vem födde daggens droppar? (Kap. 38:25-28)
Det underförstådda svaret är givetvis att det är Gud som har den makten i sina händer, och att Job ingenting kan göra. Även Jesus intar ett liknande perspektiv i Bergspredikan när han säger om Fadern:
”Han låter sin sol gå upp över onda och goda och låter det regna över rättfärdiga och orättfärdiga.” (Matt. 5:45)
Om det ska komma något gott ur torkan och det lidande den medför hoppas jag att det blir detta: att vi inser att människans makt är stor, men trots allt begränsad, och att vi låter den insikten leda oss till omvändelse från vår självtillräcklighet så att vi vänder oss till Gud och erkänner vårt beroende av honom. Låt oss därefter ödmjukt och i förtröstan be om ett riktigt regnoväder.
Kommentera