Om att vara kyrka i storstaden

I början av maj fick jag och Martin besök av en grupp studenter från THS (Teologiska Högskolan Stockholm) som läser en kurs i storstadsteologi. Under kursens gång har de besökt ett flertal kyrkor, med väldigt olika karaktärer, och samtalat med representanterna om hur de är kyrka i sitt sammanhang. Dessutom har de reflekterat över sådant som inte sägs men ändå syns och signalerar någonting, som lokaler, gudstjänstrum, hemsidor, liturgi, med mera.

För vår del är det mycket stimulerande att få reflektera över varför vi gör som vi gör och få tillfälle att kritiskt granska oss själva. Vi läste själva en variant av den här kursen, våren 2012, när vi precis hade börjat i Roseniuskyrkan, och vi tror att erfarenheter från den kursen, tillsammans med läsningen av Timothy Keller’s bok Center Church, har fått betyda mycket för hur vi tänker kring vad det innebär att vara kyrka i storstaden.

Några saker har varit viktiga för oss i arbetet.

1. Att försöka överbrygga gapet mellan ”kristenliv” och ”vardagsliv”. Det är så lätt att jag tänker och beter mig på ett visst sätt i kyrkan som jag inte skulle göra i vardagen. Det är svårt att sätta fingret på vad jag menar, men det blir lite enklare om jag formulerar det så här: tänk dig att du en dag skulle se en kollega/granne/kurskamrat i kyrkbänken som vid tidigare tillfällen har ställt kritiska frågor till dig om din tro. Jag tror att du genast skulle delta i gudstjänsten med helt annan inställning och verkligen lyssna efter vad som sägs och hur det sägs och inte acceptera religiösa floskler. I vårt sätt att predika och kommunicera försöker vi (med betoning på ”försöker”) visa på hur Bibeln handlar om våra liv, våra problem, i vår tid. Därmed inte sagt att vi försöker göra allting så enkelt som möjligt. Vi vill bevara en rik liturgi eftersom vi tror att liturgin är en god gestaltning av gudstjänsten som människor av olika klasser, kulturer, generationer och språk kan delta i.
2. Att ta kyrkan till folket och inte folket till kyrkan. Formuleringen är lite tillspetsad, men poängen är att vi så lätt fokuserar på hur vi ska få människor utanför att komma innanför kyrkans väggar att vi helt glömmer bort hur vi ska få människorna i kyrkan att komma utanför kyrkans väggar, med bevarad stolthet över sin tro. Jag och Martin tänker att ”Roseniuskyrkan” inte i första hand syftar på byggnaden på Smala Gränd 5, utan på alla dem som bär vår vision och är medlemmar i vår gemenskap. Det innebär att Roseniuskyrkan är spridd över hela Stockholm sju dagar i veckan, femtiotvå veckor om året. Det är i vardagen som relationer måste byggas och tron delas, om det ska bli någon verklig tillväxt i församlingen.
3. Att visa hur evangelium svarar på människors verkliga frågor. Det är vår övertygelse att Gud är densamme genom alla tider, och att Gud har talat och fortsätter att tala genom Bibeln. Vi är dessutom övertygade om att människans problem är detsamma i alla tider, även om vi sätter lite olika ord på problemet. Djupast sett handlar problemet om rädsla för döden, fientlighet och misstrogenhet mot Gud, och en oförmåga att av hjärtat göra och vilja det som är verkligt gott. Den kristna tron besvarar dessa problem på ett oöverträffat sätt, men för att nutidsmänniskan ska få hjälp att se undret i evangelium behöver hon få hjälp att tolka sin nutid genom Bibelns stora berättelse. Det anstränger vi oss för att utveckla i vårt arbete.
4. En fjärde sak är någonting som vi har kommit att tänka på allt mer den senaste tiden. När vi började vår tjänst i Roseniuskyrkan lyfte vi fram kyrkans geografiska läge som en möjlighet och någonting vi ville förvalta. Vi ville att det på något sätt skulle märkas att vi är placerade mitt i city, och i några avseenden tror jag att vi har kommit en bra bit på vägen. Men det finns också vissa avigsidor med storstadsmiljön, och en av de viktigaste är att den ofta är segregerad – i Stockholm är det definitivt på det viset. Den kulturella, sociala och ekonomiska homogeniteten är stark i city, och ska man vara ärlig måste man säga att också Roseniuskyrkan är en tämligen homogen skara. Kyrkan ska inte bara spegla samhället utan också vara en motkultur, och det gäller inte bara vilka åsikter vi har. Det ska också märkas i vilka som är med i vår gemenskap. Det här är någonting vi kommer att behöva prata mer om den kommande tiden!

Det är några av de saker som jag och Martin går och tänker på så här i slutet av maj.