Nytt år – nya löften?

Det här med nyårslöften … Jag är en aning kluven till fenomenet. Eller rättare sagt, jag har egentligen aldrig känt något behov av att uppmärksamma det nya året med nya löften, men det hör ju till kulturen så kanske är det den yttre pressen som gör att jag ändå går och tänker på saken. Det här inlägget är ett personligt reflekterande inlägg, typ en krönika.

Löften contra föresatser

Jag är lite motsträvig gentemot nyårslöften eftersom jag inte litar på min karaktär att hålla dem. Det finns några saker jag tycker är tillräckligt roliga och intressanta för att våga lova (typ hur många böcker jag vill läsa i månaden, men sedan dör det), men i övrigt … ”Föresatser” är däremot någonting annat.

En föresats är snarare som en önskan inför det nya året, men som inte har pressen från ett löfte på sig. Det är en enklare sak att uttala än ett löfte, för föresatsen för inte med sig samma skam om man skulle misslyckas. Så, i år har jag föresatsen att börja lyssna på podcasts. (Om det är någon läsare som inte känner till konceptet är podcasts ungefär radioprogram producerade för och publicerade på webben, som man vanligtvis lyssnar på genom sin mobiltelefon.)

En föresats för det nya året: podcasts

Jag har undvikit podcasts tidigare dels eftersom jag tycker att jag saknar tid för att lyssna, dels för att jag inte vill använda promenadtid och dylikt till att lyssna på saker utan hellre hinna tänka mina tankar. Nåväl, nu tänkte jag prova bryta den muren för en tid. (Jag räknar med att allting går utför från och med nu: jag kommer att bli en ytlig, ihålig, uppmärksamhetskrävande människa.) Skälet till min helomvändelse är att podcast-medier är ett växande medium som drar många lyssnare, och framgångsrika poddare når och påverkar många människor. Så, jag tänker att det kunde vara lärorikt att följa några olika podcasts. Dessutom tror jag att det skulle kunna ge en rätt bra bild av vad som rör sig i samtiden (och därmed göra mig lite mer verklighetsförankrad).

Tim Keller har i olika sammanhang pratat om vad som har varit viktigt för hans tänkande genom åren, och då har han lyft fram vikten av att läsa brett. Jag försöker läsa någorlunda brett, men har inte riktigt tid eller ork att läsa veckotidningar och magasin. Jag tänker att podcasts åtminstone delvis skulle kunna fylla den funktionen.  Därför vill jag gärna lyssna på podcasts med diskussioner jag själv inte sympatiserar med. Om du har tips får du gärna kommentera! (Liv Strömqvist och Caroline Ringskog Ferrada-Noli hade ett mycket intressant samtal om skuld, förlåtelse och huruvida man kan/bör skilja mellan verk och person i sitt senaste avsnitt. På temat skuld och förlåtelse skrev jag och Daniel Engelbrekt i Insidan i decemer.)

En önskan inför det nya året: valet

Jag avslutar inlägget med ett helt annat tema. Det är 2018 och hela medie-Sverige börjar ladda för val. Jag kan tyvärr inte påstå att jag känner någon större glädje inför den stundande valrörelsen, utan mest likgiltighet. Det är ett jätteproblem. Riksdagsval hör till det högtidligaste demokratin kan ge, och den rörelse som leder fram till valet är egentligen ett utmärkt tillfälle för medborgaren att skapa sig en bild av vart landet är på väg, vart vi vill att det ska gå, samt försöka avgöra vilket parti och vilka människor som bäst kan leda landet i önskad riktning.

Mitt intryck är emellertid att den rikspolitiska debatten överhuvudtaget inte levererar.

Men oaktat hur tillståndet i de politiska partierna ser ut, och hur medierna kommer att sköta bevakningen, så är valet 2018 någonting viktigt och värt att uppmärksamma. Om det finns någonting jag önskar inför valrörelsen så är det ärlighet och integritet.

Historikern Michael Ignatieff har varit större delen av sitt liv på Harvard-universitetet i Boston, men 2005 lämnade han akademin för att ta över som ledare för Kanadas liberala parti och försöka föra partiet till en valseger. Det slutade med att liberalerna gjorde sitt sämsta val på mycket lång tid, och Ignatieff lämnade arbetet en aning stukad.

Några år senare gav han ut en bok, Fire and Ashes: Success and Failure in Politics (HUP, 2013), där akademikern Ignatieff reflekterade över vad politikern Ignatieff hade varit med om. Resultatet är enastående intressant. Särskilt kapitel 8 fastnade i mitt medvetande. Där skriver Ignatieff om hur ens politiska ”konkurrenter” har gått från att vara motståndare som ska övertygas, till att bli fiender som ska besegras. När det politiska samtalet går från debatt till ”krig” går någonting viktigt i demokratin förlorat, menar Ignatieff, och reflekterar över hur personargument och ”karaktärsmord” blir viktigare när politiken blir en sorts krig.

Vad har detta för bäring på det svenska riksdagsvalet då? Jo, även om vi inte kommer att se reklamfilmer från de olika politiska lägren som ljuger och svartmålar de andra (jag hoppas av hela mitt hjärta att vi slipper sådana idiotier), har de senaste årens tendenser varit åt krig snarare än debatt. Hur många debatter har inte handlat om att svartmåla varandra som fascister eller politiker som vill förstöra Sverige, när hela Sverige vet att inget av de etablerade partierna vare sig är intresserat av att förstöra Sverige eller har några likheter med Mussolini eller Franco?

I år hoppas jag att det politiska samtalet ska få vara just ett samtal, och att det ska utgå från samtalsregler som gäller i de flesta andra sammanhang: att vi förutsätter att den andre har goda intentioner; att den andre vill det bästa för sina medmänniskor och för landet, även om vi har olika idéer om hur man kommer dit; att vi håller oss till sanningen och inte glider på den; att vi diskuterar sakfrågor och argument och inte nedlåter oss till personargument, o.s.v. Det kräver en hel del integritet, man frestas nästan att säga ”dygd”, av en politiker att stå upp mot lockelsen att plocka billiga poäng för att i stället hålla sig till den torra och tråkiga sanningen, men det är just sådana människor vi behöver.

Jag har inget intresse av att representeras av politiker som vet hur man går genom rutan, som har många följer på sociala medier, som kan formulera sig slagkraftigt eller briljerar i debatter. Jag är intresserad av människor som inte lovar mer än de kan hålla; som har en sund integritet vilket innebär att de talar väl om andra och anstränger sig för att vara rättskaffens människor; som är kompetenta inom sina ansvarsområden, utan krav på att vara särskilt pedagogiska i sina framställningar, och som ser sitt politiska uppdrag som ett förvaltarskap eller tjänarskap av mitt och alla andra svenska medborgares förtroende.

Jag kommer att få anledning att återkomma till de här frågorna under de kommande månaderna. Två bibelverser, båda hämtade från Psaltaren, kommer jag att bära med mig:

Gud, ge kungen dina lagar, kungasonen din rättvisa ordning, så att han rättrådigt dömer ditt folk och låter dina betryckta få sin rätt. (Psaltaren 72:1-2)

Lita aldrig på mäktiga män, människor som ingen hjälp kan ge. De ger upp andan och blir jord igen, då går deras planer om intet. Lycklig den som har sitt stöd i Jakobs Gud och sätter sitt hopp till Herren, sin Gud. (Psaltaren 146:3-5.)