Är något ruttet i Sverige? – ett personligt inlägg

Jag arbetar deltid som gymnasielärare vid sidan av min tjänst i Roseniuskyrkan, och är oerhört lyckligt lottad som får ha två fasta arbeten som jag trivs med. På skolans lunchsamling i onsdags berättade jag någonting om vad julen handlar om, och jag utgick från Jesaja 9. Där står det:

Det folk som vandrar i mörkret skall se ett stort ljus, över dem som bor i dödsskuggans land skall ljuset stråla fram.
På eftermiddagen kom min rektor in till mitt rum och berättade att vi har en elev som har fått avslag på sin ansökan om uppehålls- och arbetstillstånd, och att eleven ska avvisas på juldagen.
Min elev har bott i Sverige med sin familj – mamma, pappa och två syskon – i 10 år. Familjen kom hit från Mongoliet och utgav sig för att vara turister men började söka arbete och sedan arbetstillstånd. Föräldrarna har arbetat under den här tiden, och pappan har idag en fast anställning. Barnen har gått i skolan i Sverige och min elev, som är den äldsta bland barnen, har gjort i stort sett hela sin skolgång i Sverige.
Som jag har förstått det är det särskilt den omständigheten att föräldrarna utgav sig för att vara turister när de kom till Sverige första gången, som talar emot dem. Beslutet har prövats flera gånger tidigare, men man har aldrig fått rätt. Nu ska beslutet verkställas.
Föräldrarna kan mycket väl ha gjort fel genom att inte följa gängse rutiner när de kom till Sverige (jag har inte kännedom om de ursprungliga skälen för deras flytt), men jag kan inte förstå på vilket sätt det skulle gynna världen att skicka tillbaka dem till Mongoliet. Föräldrarna har arbete här och verkar ha integrerats i samhället; föräldrarna har betalat skatt i Sverige; barnen har gått hela sin skolgång i Sverige och är integrerade i samhället. I Mongoliet är de främlingar. De är en tillgång för Sverige, men genom att utvisa dem slår man fem människors liv i spillror. Det är ruttet.
Förfarandet ger anledning till ett moralfilosofiskt intressant problem. Om jag ska förenkla bilden kan man säga att det finns tre övergripande teorier om moral: konsekvensetik, pliktetik och dygdetik. Konsekvensetiken handlar mycket enkelt om att den handling är rätt som ger bäst konsekvenser. Pliktetiken handlar om att det finns vissa regler/plikter som man inte får lov att bryta mot, t.ex. att ljuga, att döda, att stjäla. Dygdetiken handlar om att målet för etiken är att vägleda människan till att forma en god karaktär.
Domstolar måste vara ”pliktetiker”. Det betyder att det finns regler som man måste tillämpa utan att blanda in sina känslor. Det är självklart. Vi vill inte att domstolar ska döma beroende av hur starkt domaren känner för en enskild person, utan beroende av vad lagen säger. Därför är det självklart att asylärenden och frågor om uppehållstillstånd inte kan byggas på känslor av omsorg, utan på en bedömning av de skäl en person eller familj har för sin önskan om att få stanna. Samtidigt handlar lag och rätt om människor, och det måste finnas ett mått av dygdetiskt övervägande också i domstolsförfaranden.
Vi känner till det från vardagslivet. De flesta av oss vet att vi inte ska ljuga. Det är en god regel som vi bör följa. Men det finns tillfällen då det faktiskt är rätt att ljuga. Ditt barn kommer till dig och visar dig en teckning och säger: ”Visst är den fin?” Du kanske bara ser obegripliga streck, men givetvis är det rätta svaret: ”Den är jättefin älskling! Så duktig du är på att rita!” Vi gör ofta avväganden som dessa. Vi har som regel att inte slå andra människor, men i nödfall kan det faktiskt vara det rätta att göra (t.ex. för att avvärja en våldtäkt eller misshandel el dyl.). Notera emellertid att detta är undantagsfall. Vanligtvis bör vi låta rätten ha sin gång, vilket bl.a. innebär att vi tillkallar polis i första hand och sedan låter en domstol avgöra straffpåföljden. Så bör det generellt sett vara också i asylärenden. Men kanske inte alltid?
Mitt intryck av Migrationsverkets avslag i just det här fallet är att man har behandlat familjen som om en förälder skulle säga till barnet som visar en teckning: ”Vad är det där för någonting? Jag ser att du har ritat streck men det liknar ju ingenting. Den här har jag ingen användnig för!” (Jag ska inte ens börja reflektera över vad jag läser om Migrationsverkets hantering av människor som söker asyl i Sverige på grund av att de har konverterat till kristendomen och riskerar att bli dödade i sitt hemland.)
Det är klart att det är lite klyschigt att reagera när det kommer till en människa jag själv känner, men det påverkar inte den eventuella giltigheten i mitt resonemang. Jag skriver inte att Migrationsverket bör ge varje sökande uppehållstillstånd och jag skriver inte att vi bör trotsa domstolsbeslut (åtminstone inte utan synnerligen goda skäl). Däremot skriver jag att också en domstol bör kunna tillämpa en praktisk vishet under särskilda omständigheter, som låter domstolen se till individen snarare än lagens bokstav. Kanske är min elevs situation ett exempel på en sådan omständighet.
Det blir ingen glad jul för min skola, och framför allt inte för eleven och dennes familj. Jag kan bara be om och hoppas på att Guds ljus ska lysa fram också för dem, trots omständigheterna. Det får gärna du också be om.
Taggar: , , ,
Publicerad i (Helt vanliga) blogginlägg

Kommentera