Mitt liv i det förflutna

Det är inte ofta det kan sägas om mig, men just nu lever jag ganska mycket i det förflutna.

Man kan med fog anklaga vår tid, eller åtminstone våra yngre generationer för ett mått av historielöshet. Vi vet ganska lite varifrån vi kommer, och hur våra förfäder och föregångare kämpat för att ge oss de möjligheter vi har idag. Om man i allmänhet är historielös, är jag nog inget undantag. Men den senaste tiden börjar det ändras något.

För det första läser jag äntligen Mina drömmars stad, den första delen i Per-Anders Fogelströms romansvit om livet i Stockholm från 1860-talet och framåt. Att följa den unge Henning Nilsson från hans inflyttning till Stockholm är att gå varv efter varv genom årstiderna i staden, att promenera mellan Slussen och söders höjder och att omges av ett elände som man i vår tid och i vår del av världen inte har kategorier för att förstå. Hunger, törst, smuts, ständig fylla (eller baksmälla), sjukdomar och våld, ja våldtäkter. Och barnen! Mitt vardagsliv är ur många aspekter som hämtat ur dåtidens hov – vad vet jag om att gå hungrig eller att inte kunna hålla kylan ute? Om missväxt? Att läsa Mina drömmars stad är ett välkommet botemedel mot blinda fläckar som täcker allt utom den historiska och geografiska parentes som mitt relativa välstånd är i det större perspektivet.

Men poängen med att gå bakåt är såklart inte bara att frossa i livets svårigheter. Jag stötte nyligen på formuleringen att en av de största vinsterna med att läsa är att man blir mer empatisk, och jag tror det ligger mycket i det. Så är det i mötet med Henning i 1860-talets Stockholm, och också när historien kommer mig närmare, i en släktkrönika om min morfars föräldrar August och Celi i Vemmentorp i Södra Sverige. Att höra om hur namnet ”Sara” går i arv i generation efter generation i familjens nötboskap(!) är bara en av detaljerna som vittnar om ett helt annat sätt att leva, nära naturen, nära livet och döden.

Ett annat sätt som det förflutna gör sig påmint är i min inläsning av Roseniuskyrkans och ELM:s historia. Inget omfattande, men lite repetition och lite nytt inför vår medlemskurs och tema-eftermiddagen om ELM:s historia och framtid.

Att vara självkritisk är en förmåga som jag lärt mig att värdera, och förhoppningsvis också utöva, när det behövs. Men jag slås också av hur reflexmässigt min självkritiska sida kan växa och drabba min historia och mitt sammanhang. Lilla ELM med sina mossiga rutiner, vanor och figurer. Med sina småaktiga strider. Eller? Jag börjar mer  kunna se verkliga människor bakom de bekanta namnen. Människor som trodde på och kämpade för saker. Hjältar av olika mått. En historia att kunna förstå och förhålla sig till med kritisk distans, såklart, men också att emellanåt vara stolt över.

Ta till exempel en titt på Stockholms Stadsmissions film nedan. Borde man inte vara lite mer stolt vid 2:50 i filmen? Och fundera på hur man förvaltar en sådan historia?