Långtråkighetens nåd?

Svenska Dagbladet har startat en ny artikelserie som de kallar ”Långtråkighetens lov”. Jag minns fortfarande hur jag, som barn, kunde säga till mamma och pappa: ”Jag har tråkigt”, och fick det urtråkiga svaret tillbaka: ”Så skönt!” Jag blev alltid lika arg.

I den första delen intervjuar Svenskan filosofen Lars Svendsen som talar om olika typer av tråkighet och vad de beror på. I Västvärlden har vi de senaste århundraden fått mer tid över och då fått mer tid för tråkighet. Den tråkigheten glider långsamt över i en existentiell leda – ungefär vad man brukar kalla för melankoli.

Att bota ledan?

Vi kan lämna det teoretiska (läs artikeln om du vill veta mer). Jag tänker på de här raderna i artikeln:

–Vi vill snabbt vidare och söker hela tiden nya förströelser. Allt för att slippa ha tråkigt, slippa tänka.

Svendsen ger oss en uppmaning. Se på dagens extrema underhållningsindustri och informationsflöde, se på alla skärmar, all teknik, all stimuli och försök därefter att se bortom allt detta. Där upptäcker du en missbrukare.

–Vi är ständigt på jakt efter nästa fix. Jag är inte annorlunda än någon annan. Har jag några tomma minuter plockar jag fram min telefon eller min surfplatta direkt.

Jag känner igen mig. Gör du också det? När du får två minuter över i väntan på bussen, eller i matkön, eller på att din partner ska komma ut från toaletten. Visst är det mobilen som åker fram? Vad gör det egentligen med vår utveckling som människor? När det aldrig är tyst omkring oss. När jag alltid har ett projekt. När jag alltid är sysselsatt.

I tråkigheten öppnas en dörr

Jag tänker på profeten Elia. Han kom till berget Horeb och skulle möta Gud. Det kom en storm, en jordbävning och en eld. Starka naturfenomen. Men Gud var inte i något av dem.

Och så kom det en susning. Då tystnade tillvaron. Och Elia lyssnade.

Ofta är det i tystnaden och stillheten som Gud vill söka oss. Precis som det krävs lugn och ro för att jag och Maria ska kunna ha ett vettigt samtal med varandra, krävs det lugn och ro för att jag och Gud ska kunna tala med varandra. Inte så att det är omöjligt att prata med Gud eller Maria i storstadsvimlet, men tystnaden behövs.

Vad skulle hända om vi använde nästa glipa tråkighet till att be en enkel bön, och upprepa den?: ”Herre Jesus Kristus, Guds Son, förbarma dig över mig syndare.” eller: ”Gud, kom till min räddning. Herre, skynda till min hjälp.” Våga ta emot tiden!

”Gud, kom till min räddning. Herre, skynda till min hjälp.”