Krig och fred, del 2 – om den kristne och kriget

I det förra inlägget skrev jag om principer för krigets filosofi och förespråkade en teori om rättfärdigt krig före pacifism. I det här inlägget vill jag göra några reflektioner över den kristne och kriget.

Varje fråga som ska behandlas teologiskt måste ta sin utgångspunkt i vem Gud är, vad som är människans rätta respons på Guds person, och människans relation till Gud. Därför vill jag börja med att fråga:

Hurudan är Gud?

Jag vill lyfta fram tre av Guds egenskaper i den här diskussionen: Gud är helig, Gud är rättfärdig, och Gud är barmhärtig. Dessa tre egenskaper har bäring på frågan om den kristnes förhållande till kriget.

A) Helighet. Att Gud är helig betyder att han är avskild från allt ont och att han faktiskt hatar det onda. Gud avskyr det som är destruktivt och vill i stället fred och rättvisa. Detta uttrycks t.ex. i lagen som Mose tar emot (se t.ex. 5 Mosebok 6:10–25), i profeternas tillrättavisning av Israel (se t.ex. Jesaja 3) och i Guds dom över människans bortvändhet från Gud (Romarbrevet 1:18 ff).

B) Rättfärdighet. Att Gud är rättfärdig betyder att han inte låter det onda ha sin gång för alltid, utan att han sätter en gräns för hur långt det onda får fortgå. Psaltarpsalmerna är fulla av klagan över att Gud inte griper in och befriar sitt folk, och i Romarbrevet skriver Paulus att Gud bevisar sin rättfärdighet genom att inte straffa den syndare som håller sig till Jesus – eftersom han redan har straffat sig själv i syndares ställe (Romarbrevet 3:23–26). Både Guds helighet och rättfärdighet tydliggörs i det att Gud träder fram som en krigshjälte mot djävulen för att beröva djävulen dennes makt och befria människan (se t.ex. Kolosserbrevet 2:15, 1 Korinthierbrevet 15:23–27 och Jesaja 59:12–21).

C) Barmhärtighet. Att Gud är barmhärtig betyder att han är (mer än) villig att förlåta och skona varje syndare som flyr till honom i ödmjukhet och förtröstan på Guds godhet. Men lägg märke till att Gud är barmhärtig mot den syndare som vänder om från sin onda väg – inte den som hävdar att han aldrig ont har gjort. Bibeln flödar över av exempel på Guds barmhärtighet, och det yttersta beviset på Guds goda vilja är detta: Guds helighet och rättfärdighet kräver att han straffar det onda, men hans barmhärtighet driver honom att straffa sig själv – i de ondas ställe. Därigenom kan både Guds barmhärtighet och Guds rättfärdighet tillfredsställas på en och samma gång. Det är denna poäng Paulus gör i Romarbrevet 3.

Barmhärtigheten är ett utmärkande tecken på Gud, och ska också vara utmärkande för hans efterföljare. När Jesus, i Bergspredikan, säger: ”Var fullkomliga, såsom er Fader i himlen är fullkomlig” är det just detta han syftar på.

Vad betyder detta för oss? Kan en kristen ta till vapen?

Eftersom Gud uppmanar oss att vara barmhärtiga, och eftersom Jesus aldrig grep till vapen, är det lätt att komma till slutsatsen att den kristne aldrig bör ta till vapen. Det är dock inte självklart att den slutsatsen följer. Här är några skäl till varför inte.

A) Vi är inte Gud. Som allsmäktig och allgod Skapare har Gud befogenheter att besluta om våra liv på ett sätt som bristfälliga människor inte har. Jag förstår att det här låter befängt för den som inte tror på Gud, men Gud har rätten att bestämma över en oskyldig människas liv och död – dels av den enkla anledningen att Gud är Gud, men också eftersom Gud kan kompensera i efterlivet på ett sätt som vi aldrig kan göra. Gud kan därför välja att låta synder gå ostraffade en tid, medan vi inte har samma rätt.

B) Däremot har vi fått en rättskänsla. I stora drag vet vi vad som är rätt och fel, och vi vet om att det onda måste få en gräns. Paulus skriver om myndigheterna att de har fått Guds rättvisas svärd för att hålla det onda i schack (Romarbrevet 13:4–5). En kristen är kallad (förpliktigad!) att förlåta var och en som ber om förlåtelse för en orätt denne har begått, ja, hon är till och med kallad att förlåta dem som inte vill ha förlåtelse. Men, på grund av (A), har vi inte rätten att göra politisk filosofi av den kallelsen. Jag äger inte rätten att befria en våldtäktsman från straff. Jag äger inte rätten att befria Al-Assad från straff. Det gör bara Gud, och jag kan inte påminna mig någon vers i Bibeln där Gud påkallar upphävande av rättsinstanser. Tvärtom går ju profeterna ständigt tillrätta med Israel för att deras rättsinstanser är korrumperade, och rättsinstanser som inte straffar det onda förfelar de svaga och förtryckta. Därför:

C) Skilja mellan stat och kyrka. Därför måste vi skilja mellan statens uppgift och kyrkans uppgift. Lite tillspetsas skulle man kunna säga att staten ska uppenbara Guds rättfärdighet, och att kyrkan ska uppenbara Guds barmhärtighet. Gud går tillrätta med sitt folk för att deras rättsinstanser är korrumperade, och varje stat som inte straffar det ihärdigt onda är i sig självt ond. Det innebär att staten ibland måste använda våld för att freda sina medborgare. Det är därför polisen är berättigad att använda (dödligt) våld i extrema situationer, och ur detta följer rätten att ta till vapen i krig: det finns tillfällen då ett subjekt begår ett så stort övergrepp att det är rättfärdigat att tillgripa våld för att försvara sig eller att intervenera.

Att det är tillåtet/rättfärdigat, betyder dock inte att man alltid måste använda sig av den rätten och det betyder givetvis inte att krig är det första svaret på en aggression: en av principerna för rättfärdigt inträde i krig är just ”last resort”, alltså att krig är den sista utvägen.

D) Den kristne och vapen. Det är av denna anledningen en kristen har möjligheten att använda vapen i statens tjänst, även om hon aldrig kan äga den rätten som privatperson. (Givetvis är inte detta ett försvar av krig för nationalism eller profit eller åtskillnad mellan människor!) Det är aldrig ett lätt beslut att använda våld mot en annan människa. Det är aldrig roligt. Det är aldrig moraliskt enkelt. Däremot kan det vara moraliskt rättfärdigat när inga andra alternativ till självförsvar återstår. Då kan det vara det minst onda alternativet. Så har jag t.ex. svårt att se varför Polen inte skulle ha rätt att försvara sig när Nazi-Tyskland och Sovjet invaderade landet 1939, och varför inte en kristen polack skulle vara berättigad att delta i den striden. Det föreligger inga förbud i Bibeln för en kristen att bidra till att upprätthålla lag, ordning och rättvisa i ett land. Däremot måste varje enskild kristen ställa sig frågan huruvida hon tror att det är rättfärdigat att ta till vapen eller inte. Det kan inte utan vidare motiveras med lojalitet till staten, för den kristnes djupaste lojalitet ligger hos Gud, utan måste motiveras etiskt.

Avslutning

Kyrkan, däremot, är aldrig berättigad att ta upp vapen. Inte ens för att försvara sig själv. Jesus sa inför Pilatus att hans rike inte är av denna världen, ”Hade mitt rike varit av den här världen, skulle mina tjänare ha kämpat för att jag inte skulle utlämnas åt judarna,” (Johannes 18:36) och Paulus förklarar att en kristens fiende inte är en annan människa utan djävulen (Efesierbrevet 6:12). Någon skulle kunna invända att åtskillnaden mellan kyrka och stat är att göra en osund uppdelning mellan andligt och världsligt, och hävda att man inte kan hänga av sig sin kristna tro i vissa sammanhang. Det är sant, men det är inte vad jag påstår. Vad jag påstår är att en människa står i flera olika relationer, och att olika relationer kräva olika förhållningssätt. Således har jag en befogenhet i egenskap av förälder till mitt barn som jag inte äger som lärare till mina elever – även om mitt barn skulle finnas bland eleverna. Påståendet att jag äger en befogenhet som medborgare i en stat, som jag inte äger som medborgare i Guds rike, är inte konstigare än så.

Givetvis är Guds rike universellt och allomfattande, men det upphäver inte behovet av en rättsstat. Det är den åtskillnaden jag är ute efter. Och det är inte fel av en kristen att vara aktiv i rättsstaten och sträva efter att den ska ledas av så goda principer som någonsin är möjligt.

Kyrkan – gemenskapen av alla heliga, Guds folk – är dock inte en rättsstat eftersom Gud är hennes domare och den som skaffar henne rätt mot tillvarons djupaste fiender. Kyrkans uppgift är att gestalta barmhärtigheten och därigenom kalla människor till omvändelse till den ende sanne Guden – den ende som kan förlåta och frälsa.

I väntan på att han ska komma tillbaka och smida om vapen till plogbillar, ber och verkar vi för att undanröja incitament till att gripa till vapen; men vi får också vara beredda på att, när omständigheterna så kräver, kämpa för att rätten ska breda ut sig och försvaras.

Taggar: , , , ,
Publicerad i (Helt vanliga) blogginlägg, Hittat på internet
6 kommentarer på “Krig och fred, del 2 – om den kristne och kriget
  1. Johannes Lindh skriver:

    För att parafrasera dig själv: Daniel skriver (så gott som) alltid tankeväckande och utmanande – så också den här gången.
    Stötte på ytterligare en kommentar till Joels ledare, Bengt Rasmusson på Cruciform Phronensis. http://cruciformphronesis.se/blogg/vem-ar-vi

    Men denna tvåregementeslära alltså, jag blir inte riktigt klok på den. Finns det verkligen bibliskt stöd för någon sorts statens teologi? Möjligtvis i GT, ja, där trons folk utgör en sorts nation på gemensam religös bas. Även om man redan där är utelämnade åt främmande makter i långa perioder. Och i NT? Rom 13 ger knappast tillräckligt med stoff för att ge gudomligt stöd åt överheters härjningar, det antyder du ju själv i slutet av punkt D ovan.

    Tvåregementesläran tycker jag haltar betänkligt i ett pluralistiskt samhälle. Möjligtvis funkar den hos Israels folk och kanske i någon mån i de sedan hundratals år svunna enhetssamhällena. Men idag?

    • Daniel Ringdahl skriver:

      Hej Johannes!
      Jag har också en del tankearbete kvar innan jag kan säga att jag har förstått 2K-läran, men Rom 13:1-7 och 1 Petr 2:13-17 står där och jag måste förhålla mig till dem. Att förespråka en 2K-lära, i linje med vad jag har försökt skissera, förbinder ju ingalunda till att acceptera allt vad staten gör (överhetens härjningar). Staten är ju inte Gud, utan Guds tjänare. Jag tänker att det är just i det pluralistiska samhälle som 2K har sina poänger. Den hjälper oss att förstå varför det är helt OK att samarbeta med myndigheter, till och med arbeta i dem, men varför vi inte har skäl att försöka göra staten till en kyrka.

      Jag gissar att du inte skeptisk till all form av myndighetsutövning (beskattning, polis, domstol …)? Hur rättfärdigar du statens monopol på dessa verksamheter och statens intrång i den privata sfären? Vad skulle du vilja förespråka i dess ställe? 🙂

      //Daniel

  2. Johannes Lindh skriver:

    Tack för svar!

    Kanske menar jag pluralistisk värld när jag skriver pluralistiskt samhälle. Exempelvis vårt samhälle är ju förstås präglat av en stat med hyggligt goda intentioner och institutioner. Men det finns så många överheter som inte ens har det, där jag tycker det blir absurt att argumentera för en sorts sund lydnad gentemot överheten. Historiskt sett är stabila demokratier väldigt mycket ett undantag.

    När jag grunnar vidare och försöker formulera mina tankar utifrån din kommentar tänker jag nog två saker:
    1. I bästa fall är det ju som du skriver, att staten fungerar som en sorts Guds tjänare. Men det kan den väl göra utan att den fått sådan teologisk sanktion. (Ytterst få stater ser sig ju dessutom som det själva.) För risken, i ett samhälle som vårt där staten inte går rakt emot Guds vilja utan åtminstone delvis åt rätt håll, är ju att den kristne förleds att tro att överhetens maktutövning ligger i linje med Guds vilja. (Se ex SvKs kyrkomöte etc..) I praktiken tycker jag att 2K mest blir någon sorts frikort för såväl stat som enskilda kristna att inom vissa områden frångå Guds vilja.

    2. Återknyter till det jag skrev överst i detta inlägg. Är 2K endast applicerbar i samhällsbyggen som historiskt har någon sorts kristen grund, eller är den universell?
    Jag tänker att det blir absurt att till kristna i palestina, irak etc att hänvisa till 2K?

    Så det jag förespråkar är nog att försöka undvika att dela upp tillvaron öht, inkl deltagandet i samhällsbygget, i olika sfärer med olika villkor. Olika delar av tillvaron har olika syften ja, men de måste peka mot samma mål, livet med Gud. Och där uppfattar jag inte 2K till någon hjälp. Staten får för min del gärna stå för beskattning, polis, domstol etc, det tillhör människans sätt att organisera sig i den här världen, men är 2K nödvändig för det?

    Lite ostrukturerat i mitt huvud, förhoppningsvis går det jag skrivit att begripa. Oavsett är jag glad för möjligheten att få fundera och för samtalet! 🙂

    • Daniel Ringdahl skriver:

      Hej Johannes!

      Tack för ditt tänkvärda svar. Jag förstår din invändning ”att den kristne förleds att tro att överhetens maktutövning ligger i linje med Guds vilja”. Den risken finns givetvis, och det vore sorgligt om kyrkan plötsligt gick i en (orättfärdig) stats ledband. Givetvis kan en stat fungera som Guds tjänare utan teologisk sanktion, men det påstående jag vill göra är ju samma som Jesus inför Pilatus: ”Du skulle inte ha någon makt alls över mig om du inte hade fått den från ovan.” Alltså: oavsett om en människa erkänner sanktionen eller inte, så har de facto staten sin legitimitet i det att den har fått den från Gud. Men om den har fått makten, så äger den inte makten. Om den inte äger makten, utan förvaltar den, är också staten redovisningsskyldig inför Gud. Alltså kan hon inte göra vad som helst och fortfarande kräva teologisk legitimitet. Förstår du vad jag är ute efter?

      Angående den andra frågan, om 2K endast är tillämpbar i ett samhällsbygge med kristen grund, så är svaret tydligt ”Nej, den är universell” eftersom Gud är den som uppehåller hela skapelsen. Tänk på miljön i vilken Paulus och Petrus uppmanade till underordning. Det var gudlösa, ja till och med fientliga, statsmakter som de uppmanade de kristna att lyda och respektera – så länge den respekten inte kränkte kärleken till Gud. Den uppmaningen är dock inte svartvit, eller enkel, utan rymmer stort utrymme till reflektion över vad som ”kränker kärleken till Gud”.

      Din sista fråga tvingar mig att klia mig i huvudet … ”är 2K nödvändig för det?”. Det är en bra fråga … Jag tänker ett par saker. (1) Jag är tveksam till om det är statens uppgift att peka mot livet med Gud. Staten bör bygga på kristna värderingar (t.ex. alla människors jämlika värde och värdighet), men jag är rädd för att det riskerar dra åt totalitärt håll om staten har som uttryckligt mål att verka för en specifik religion. Jag skulle hellre vilja se staten hålla sig till sina ”världsliga” ändamål och låta trossamfunden stå för evangelisationen. (2) 2K är ett modell för att tydliggöra denna maktdelning, och förklara varför staten inte är ett hot mot individer med andra livsåskådningar, även i ett land med en kristen majoritet. Eller annorlunda uttryckt: ett sätt att tydliggöra att Guds rike inte är av denna världen, och därför inte ska byggas med värdslig lag. I den bemärkelsen tänker jag att 2K kan tjäna ett syfte.

      Frid!

  3. Johannes Lindh skriver:

    Ja, förstås. Den aspekten som Pilatus-exemplet belyser, har jag förbigått inser jag. Kanske är den också huvudpoängen. 🙂
    2K ovanifrån, dvs begränsar överhetens handlingsutrymme i det att den är ansvarig inför Gud, inte som ett frikort för vilka härjningar som helst. Förstås.

    Samtidigt vill jag nog ändå fortsätta insistera på att 2K sett underifrån, från den enskilde kristnes perspektiv, inte bara riskerar att göra att staten och Gud i en mening smälter ihop, utan att det faktiskt är en frukt vi ser i samhällen präglade av Luthersk teologi.

    Allt gott

    • Daniel Ringdahl skriver:

      Det sista har du givetvis en poäng i. Återstår för mig att formulera en hypotes som tar tillbörlig hänsyn till det problemet – återstår för dig att konstruera ett alternativ ;p

      Allt gott!

1 Pings/Trashbacks för "Krig och fred, del 2 – om den kristne och kriget"
  1. […] illdåd. Jag argumenterade för att teorin om rättfärdigt krig är bättre än pacifismen och att det finns tillfällen då det är rättfärdigat för en kristen att ta till vapen för att försvara sitt land och oskyldiga […]

Lämna ett svar till Daniel Ringdahl Avbryt svar