Krig och fred, del 2 – om den kristne och kriget

I det förra inlägget skrev jag om principer för krigets filosofi och förespråkade en teori om rättfärdigt krig före pacifism. I det här inlägget vill jag göra några reflektioner över den kristne och kriget.

Varje fråga som ska behandlas teologiskt måste ta sin utgångspunkt i vem Gud är, vad som är människans rätta respons på Guds person, och människans relation till Gud. Därför vill jag börja med att fråga:

Hurudan är Gud?

Jag vill lyfta fram tre av Guds egenskaper i den här diskussionen: Gud är helig, Gud är rättfärdig, och Gud är barmhärtig. Dessa tre egenskaper har bäring på frågan om den kristnes förhållande till kriget.

A) Helighet. Att Gud är helig betyder att han är avskild från allt ont och att han faktiskt hatar det onda. Gud avskyr det som är destruktivt och vill i stället fred och rättvisa. Detta uttrycks t.ex. i lagen som Mose tar emot (se t.ex. 5 Mosebok 6:10–25), i profeternas tillrättavisning av Israel (se t.ex. Jesaja 3) och i Guds dom över människans bortvändhet från Gud (Romarbrevet 1:18 ff).

B) Rättfärdighet. Att Gud är rättfärdig betyder att han inte låter det onda ha sin gång för alltid, utan att han sätter en gräns för hur långt det onda får fortgå. Psaltarpsalmerna är fulla av klagan över att Gud inte griper in och befriar sitt folk, och i Romarbrevet skriver Paulus att Gud bevisar sin rättfärdighet genom att inte straffa den syndare som håller sig till Jesus – eftersom han redan har straffat sig själv i syndares ställe (Romarbrevet 3:23–26). Både Guds helighet och rättfärdighet tydliggörs i det att Gud träder fram som en krigshjälte mot djävulen för att beröva djävulen dennes makt och befria människan (se t.ex. Kolosserbrevet 2:15, 1 Korinthierbrevet 15:23–27 och Jesaja 59:12–21).

C) Barmhärtighet. Att Gud är barmhärtig betyder att han är (mer än) villig att förlåta och skona varje syndare som flyr till honom i ödmjukhet och förtröstan på Guds godhet. Men lägg märke till att Gud är barmhärtig mot den syndare som vänder om från sin onda väg – inte den som hävdar att han aldrig ont har gjort. Bibeln flödar över av exempel på Guds barmhärtighet, och det yttersta beviset på Guds goda vilja är detta: Guds helighet och rättfärdighet kräver att han straffar det onda, men hans barmhärtighet driver honom att straffa sig själv – i de ondas ställe. Därigenom kan både Guds barmhärtighet och Guds rättfärdighet tillfredsställas på en och samma gång. Det är denna poäng Paulus gör i Romarbrevet 3.

Barmhärtigheten är ett utmärkande tecken på Gud, och ska också vara utmärkande för hans efterföljare. När Jesus, i Bergspredikan, säger: ”Var fullkomliga, såsom er Fader i himlen är fullkomlig” är det just detta han syftar på.

Vad betyder detta för oss? Kan en kristen ta till vapen?

Eftersom Gud uppmanar oss att vara barmhärtiga, och eftersom Jesus aldrig grep till vapen, är det lätt att komma till slutsatsen att den kristne aldrig bör ta till vapen. Det är dock inte självklart att den slutsatsen följer. Här är några skäl till varför inte.

A) Vi är inte Gud. Som allsmäktig och allgod Skapare har Gud befogenheter att besluta om våra liv på ett sätt som bristfälliga människor inte har. Jag förstår att det här låter befängt för den som inte tror på Gud, men Gud har rätten att bestämma över en oskyldig människas liv och död – dels av den enkla anledningen att Gud är Gud, men också eftersom Gud kan kompensera i efterlivet på ett sätt som vi aldrig kan göra. Gud kan därför välja att låta synder gå ostraffade en tid, medan vi inte har samma rätt.

B) Däremot har vi fått en rättskänsla. I stora drag vet vi vad som är rätt och fel, och vi vet om att det onda måste få en gräns. Paulus skriver om myndigheterna att de har fått Guds rättvisas svärd för att hålla det onda i schack (Romarbrevet 13:4–5). En kristen är kallad (förpliktigad!) att förlåta var och en som ber om förlåtelse för en orätt denne har begått, ja, hon är till och med kallad att förlåta dem som inte vill ha förlåtelse. Men, på grund av (A), har vi inte rätten att göra politisk filosofi av den kallelsen. Jag äger inte rätten att befria en våldtäktsman från straff. Jag äger inte rätten att befria Al-Assad från straff. Det gör bara Gud, och jag kan inte påminna mig någon vers i Bibeln där Gud påkallar upphävande av rättsinstanser. Tvärtom går ju profeterna ständigt tillrätta med Israel för att deras rättsinstanser är korrumperade, och rättsinstanser som inte straffar det onda förfelar de svaga och förtryckta. Därför:

C) Skilja mellan stat och kyrka. Därför måste vi skilja mellan statens uppgift och kyrkans uppgift. Lite tillspetsas skulle man kunna säga att staten ska uppenbara Guds rättfärdighet, och att kyrkan ska uppenbara Guds barmhärtighet. Gud går tillrätta med sitt folk för att deras rättsinstanser är korrumperade, och varje stat som inte straffar det ihärdigt onda är i sig självt ond. Det innebär att staten ibland måste använda våld för att freda sina medborgare. Det är därför polisen är berättigad att använda (dödligt) våld i extrema situationer, och ur detta följer rätten att ta till vapen i krig: det finns tillfällen då ett subjekt begår ett så stort övergrepp att det är rättfärdigat att tillgripa våld för att försvara sig eller att intervenera.

Att det är tillåtet/rättfärdigat, betyder dock inte att man alltid måste använda sig av den rätten och det betyder givetvis inte att krig är det första svaret på en aggression: en av principerna för rättfärdigt inträde i krig är just ”last resort”, alltså att krig är den sista utvägen.

D) Den kristne och vapen. Det är av denna anledningen en kristen har möjligheten att använda vapen i statens tjänst, även om hon aldrig kan äga den rätten som privatperson. (Givetvis är inte detta ett försvar av krig för nationalism eller profit eller åtskillnad mellan människor!) Det är aldrig ett lätt beslut att använda våld mot en annan människa. Det är aldrig roligt. Det är aldrig moraliskt enkelt. Däremot kan det vara moraliskt rättfärdigat när inga andra alternativ till självförsvar återstår. Då kan det vara det minst onda alternativet. Så har jag t.ex. svårt att se varför Polen inte skulle ha rätt att försvara sig när Nazi-Tyskland och Sovjet invaderade landet 1939, och varför inte en kristen polack skulle vara berättigad att delta i den striden. Det föreligger inga förbud i Bibeln för en kristen att bidra till att upprätthålla lag, ordning och rättvisa i ett land. Däremot måste varje enskild kristen ställa sig frågan huruvida hon tror att det är rättfärdigat att ta till vapen eller inte. Det kan inte utan vidare motiveras med lojalitet till staten, för den kristnes djupaste lojalitet ligger hos Gud, utan måste motiveras etiskt.

Avslutning

Kyrkan, däremot, är aldrig berättigad att ta upp vapen. Inte ens för att försvara sig själv. Jesus sa inför Pilatus att hans rike inte är av denna världen, ”Hade mitt rike varit av den här världen, skulle mina tjänare ha kämpat för att jag inte skulle utlämnas åt judarna,” (Johannes 18:36) och Paulus förklarar att en kristens fiende inte är en annan människa utan djävulen (Efesierbrevet 6:12). Någon skulle kunna invända att åtskillnaden mellan kyrka och stat är att göra en osund uppdelning mellan andligt och världsligt, och hävda att man inte kan hänga av sig sin kristna tro i vissa sammanhang. Det är sant, men det är inte vad jag påstår. Vad jag påstår är att en människa står i flera olika relationer, och att olika relationer kräva olika förhållningssätt. Således har jag en befogenhet i egenskap av förälder till mitt barn som jag inte äger som lärare till mina elever – även om mitt barn skulle finnas bland eleverna. Påståendet att jag äger en befogenhet som medborgare i en stat, som jag inte äger som medborgare i Guds rike, är inte konstigare än så.

Givetvis är Guds rike universellt och allomfattande, men det upphäver inte behovet av en rättsstat. Det är den åtskillnaden jag är ute efter. Och det är inte fel av en kristen att vara aktiv i rättsstaten och sträva efter att den ska ledas av så goda principer som någonsin är möjligt.

Kyrkan – gemenskapen av alla heliga, Guds folk – är dock inte en rättsstat eftersom Gud är hennes domare och den som skaffar henne rätt mot tillvarons djupaste fiender. Kyrkans uppgift är att gestalta barmhärtigheten och därigenom kalla människor till omvändelse till den ende sanne Guden – den ende som kan förlåta och frälsa.

I väntan på att han ska komma tillbaka och smida om vapen till plogbillar, ber och verkar vi för att undanröja incitament till att gripa till vapen; men vi får också vara beredda på att, när omständigheterna så kräver, kämpa för att rätten ska breda ut sig och försvaras.