Krig och fred, del 1 – om krigets etik

Ty undervisning skall gå ut från Sion, Herrens ord från Jerusalem. Han skall döma mellan hednafolken och skipa rätt åt många folk. Då skall de smida sina svärd till plogbillar och sina spjut till vingårdsknivar. Folken skall inte mer lyfta svärd mot varandra och inte mer träna sig för krig. Kom, ni av Jakobs släkt, låt oss vandra i Herrens ljus. (Jesaja 2: 3 – 5)

Orden från profeten Jesaja är underbara att läsa i tider av terrorism och våldsvågor. I tidningen Dagen skrev Joel Halldorf nyligen en ledare om ”Pacifism i terrorns tid”. Det är sällan jag stöter på texter som argumenterar för pacifism och som samtidigt är välformulerade, men Joel skriver (så gott som) alltid tankeväckande och utmanande – så också den här gången.

I två inlägg kommer jag att behandla frågan om pacifism kontra rättfärdigt krig. Den första bloggposten behandlar krig i filosofisk bemärkelse, och särskilt frågan om huruvida krig kan vara filosofiskt rättfärdigat. Den andra bloggposten behandlar Gud, den kristne och kriget.

”War and Peace” Konst av jasonedmiston.com

Pro pacifism

Joel argumenterar för att ”pacifismen är den enda realistiska hållningen. Det starkaste argumentet i texten är att människan inte kan kontrollera våld och att våld föder våld: ”Att bekämpa våld med våld är att hälla bensin på elden. Galningar kommer alltid att finnas, men vi kan i alla fall låta bli att skapa en miljö där de kan få folkligt genomslag.” Denna poäng plockas upp litet senare i texten där frågan om krigsföring via drönare tas upp, och med hänvisning till Edward Snowden påtalar Joel hur oerhört hög andel civila som drabbas vid drönarattacker: ”det [råder] inget tvivel om att drönarprogrammet skapar fler terrorister än det dödar.” Dessutom är det ytterst svårt att påvisa ett fall där man har inlett krig på rättfärdiga grunder utan dolda motiv etc, och detta talar emot krig på ett generellt plan och inte bara vissa enstaka krig. Slutsatsen är därför att det inte är pacifisten som är naiv, utan den som förespråkar krig.

Vad är det vi pratar om? Tre teorier om krigets etik.

Inom den filosofiska diskussionen skiljer man i princip mellan tre teorier: Rättfärdigt krig, Pacifism och Realism. Enligt teorin om rättfärdigt krig, så är det rätt att gå in i ett krig givet att ett antal villkor är uppfyllda, samt att man följer ytterligare villkor för hur man beter sig i krig. Realismen är lite knepigare. En realist uttrycker stark skepsis inför att använda moraliska termer kring staters krigsföring, och menar snarare att det råder anarki i den internationella sfären så att man är rättfärdigad att använda lite vilka medel som helst när ett krig väl är inlett – målet är att vinna kriget och att försvara nationens intressen. Pacifismen har Joel redan beskrivit. Där tydliggörs också en viktig poäng ifråga om polisiärt våld: det kan ibland vara rättfärdigat för att skydda liv. Man måste alltså inte ta avstånd från allt våld, för att vara pacifist, men hävdar bestämt att våld i stor skala, d.v.s. krig, alltid är fel och orättfärdigat.

Mina reflektioner gäller pacifism och rättfärdigt krig – inte realism.

Är det alltid fel att gå i krig?

Jag vill göra två reflektioner i fråga om krig, som har bäring på pacifistens argument.

1) Krig kan vara självförsvar. Det finns en relativt ny aspekt av teorin om rättfärdigt krig som kallas för reduktiv individualism. Utifrån det synsättet är krig individuellt självförsvar i stor skala: om jag utsätts för dödligt våld är jag berättigad att använda proportionerligt våld för att försvara mitt liv; om tio personer utsätts för dödligt våld är de berättigade att använd prop. våld … om 1 000 personer utsätts för … om 1 000 000 personer utsätts för … och plötsligt är det krig. Alltså: om en person är berättigad att utöva våld för att försvara sitt liv, så är 1 000 000 människor berättigade att använda våld för att försvara sina liv; alltså finns det tillfällen då krig är berättigade. Ett modernt exempel skulle kunna vara Rysslands invasion av Ukraina.

Lägg märke till att interventioner kan rättfärdigas på samma sätt: om jag ser en människa som håller på att våldtas och misshandlas, så är jag berättigad att använda proportionerligt våld för att freda hennes liv och hälsa. … Om jag ser 1 000 000 människor vars liv och hälsa hotas av en fiende, så är jag berättigad att gå in med våld för att freda deras liv och hälsa (förutsatt att fler villkor enligt rättfärdigt krig är uppfyllda). Kriget i Syrien, eller folkmordet i Rwanda, kan vara sådana exempel. Det kan dock finnas anledningar till varför jag bör avhålla mig från att gripa in.

Det är här jag menar att pacifisten har fel. Givetvis kan man säga att jag inte är berättigad att använda våld för att mota undan personen som våldtar en annan, men de flesta av oss menar att det är fel att inte försöka freda den andres liv och hälsa. Men tänk om mitt ingripande i situationen triggar förövaren att utöva våld både mot mig, den våldtagne och dessutom mot fem personer som går förbi just då, medan bara den våldtagne skulle drabbas om jag tyst gick förbi. Borde jag då inte tyst gå förbi? Nej, menar jag, eftersom det alltid är fel att utöva våld mot oskyldiga. På liknande sätt skulle man då kunna säga om interventioner eller försvarskrig: i viss mån saknar det betydelse om det provocerar förbrytaren att en befolkning försvarar sig, eftersom den aggressive gör fel från början. Det är här i det här sammanhanget det blir svårt att begripa argumentet att man bör undvika våld eftersom det kan skapa terrorister. Givetvis kan all form av vålds- och myndighetsutövning skapa bitterhet och ytterligare konflikt, men vad är alternativet när brott begås? Däremot har jag inga problem med att acceptera kritiken mot drönarkrigen. De är besvärliga eftersom det inte är tydligt uttalat att man för krig, hur man för krig, mot vem man för krig, och på vilka grunder man för krig – eller hur man sätter sig i säkerhet undan krig.

I anslutning till detta menar jag att Joel’s svar på frågan om man inte bör skydda dem som hota(de)s av Hitler och IS är undermåligt. Han svarar:

Men detta är att rigga diskussionen på ett märkligt sätt. För först ställer kriget till med elände, sedan anklagas pacifisterna för att inte kunna reda upp i denna röra.

Det finns alltid ett subjekt som startar ett krig, och när väl konflikten är inledd är den verkligt viktiga frågan hur man skyddar oskyldigt liv. Även om USA’s invasion av Irak var orättfärdig så ger det fortfarande inte en grupp människor rätten att upprätta ett världsomspännande kalifat där man avrättar varje människa som inte erkänner kalifatet. Även om skuldfrågan efter Första Världskriget sköttes illa, så gav det givetvis inte Hitler någon rätt att starta sin krigsmarsch för Tredje Riket. Det är lätt för pacifisten att bunta samman alla former av krigsföring och inte ta hänsyn till skillnaden mellan försvarskrig, interventionskrig och aggressionskrig, men då begår man ett allvarligt misstag.

2) Vad innebär det att förespråka rättfärdigt krig? Joel värjer sig mot frågan om hur man borde behandla Hitler eller IS. De problemen är inte pacifistens ansvar eftersom det inte är pacifisten som har startat konflikterna. Pacifistens poäng är att inte hälla bensin på elden, eftersom vi inte kan kontrollera våldet. I stället bör man arbeta förebyggande genom ”utbildning, fattigdomsbekämpning, nedrustning”. Men man måste inte vara pacifist för att hålla med om att våld bör minimeras till förmån för andra medel. Den som håller sig till teorin om rättfärdigt krig hävdar inte mer än att det finns en gräns då det är rättfärdigt att svara med krig. Man kan länge diskutera principer, men just nu pågår ett krig i Syrien och frågan gäller hur man räddar så många liv som möjligt. Det är inte självklart att det hjälper om Röda Korset skickar ner lärare samt en plan på hur Al-Assad och IS kan påbörja sin nedrustning. Hur hanterar man egentligen människor, likt Al-Baghdadi, som inte lyssnar till rationella argument?

Att förespråka teorin om rättfärdigt krig innebär att ta ställning för att det finns tillfällen då människor/stater passerar en gräns bortom vilka vi har en moralisk skyldighet att stoppa dem – t.o.m. med dödligt våld. Det innebär dock inte att man därmed är tillåten att använda våld hur som helst. Till principerna för när det är rättfärdigt att inleda ett krig, finns också principer för vad som är rättfärdigt handlande i krig – däribland principer om att följa internationella lagar om vapen, och välvillig behandling av krigsfångar, m.m..

* * *

Därmed avslutar jag reflektionerna kring krigets rättfärdigande. Kom gärna med synpunkter och kommentarer! I den andra bloggposten ska jag ta upp frågan om Guds natur, och huruvida en kristen kan vara berättigad att gripa till vapen.