Daniel har redan sammanfattat och förklarat kortfattat vad kontextualisering innebär utifrån Kellers inledande presentation av ämnet. Här följer mina reflektioner på kapitel 9 i Center Church. (Om du vill hänga med i läsningen av Center Church finns varje del att köpa som e-bok för en billig peng.)
Guds människoblivande är en sorts kontextualisering
Att kontextualisera är att kommunicera på ett sätt som är anpassat till mottagarens kultur, ålder, intressen etc. Bibeln är full av sådana exempel; t ex. hur Paulus under sina missionsresor utformade sitt budskap olika i mötet med Bibeltroende (Apg 13:13-43), den grekiska landsbygdens polyteister (en som tror på flera gudar) (Apg 14:6-16) och Atens välutbildade (Apg 17:16-34). Själva Jesus inkarnation är en sorts kontextualisering: Jesus gick in i ett särskilt sammanhang och lärde sig det språk och de sedvänjor som fanns i hans samtid och geografiska plats för att sedan använda dem i undervisning om Guds rike.
Att anpassa sig i kärlek
Min främsta aha-upplevelse var att kontextualisering eller kultur-anpassning ska ses som en kärlekshandling. Vår motivation till att använda nya och relevanta begrepp, illustrationer, musikstilar för att formulera kristen tro är inte egen preferens eller andras gillande utan att budskapet är för viktigt för att gå förlorat i det avstånd som skapas när våra åhörare inte kan identifiera sig med oss eller vad vi säger. Det är en kärlekshandling, eftersom man gör något för den andres skull.
Att skilja mellan ytterkanter och centrum
Kontextualisering innebär utmaningar både för vår urskillningsförmåga och vår kulturella stolthet. Vi måste lära oss att se vad Bibeln sätter upp som norm eller regel å ena sidan, och, å andra sidan, vad som är neutrala yttringar av kulturen i en viss tid, på en viss plats, i en viss social grupp och så vidare. När vi ser den skiljelinjen måste vi också vara beredda på att inte hålla fram vår egen kultur som på något sätt överlägsen. Det är så lätt att göra min personliga förkärlek för vissa ord, för vissa musikinstrument eller för en viss klädstil till en moralisk fråga. Därmed kritiserar vi den omgivande kulturen för hur den ser ut på ytan (när problemen ligger djupare), eller kristna som försöker gå den till mötes för att vara liberala när de i själva verket praktiserar bibliska befallningar och principer.
Kontextualisering är nyttigt eftersom det hindrar oss från att ständigt återvända till våra käpphästar. När vi vill locka andra att undersöka Jesus närmare (vare sig det är i offentlig förkunnelse eller i samtal med vänner), använder vi spontant de formuleringar och motiveringar som gjort starkast intryck på oss själva. Men Bibeln har en bredd av uttryck och även en bredd av motiveringar för att tro på Jesus. Om man enbart använder ”piskans” sätt att motivera (om du inte tror på Jesus står du under Guds dom) eller enbart använder ”moroten” (Jesus möter din djupaste längtan) blir förkunnelsen ensidig, även om båda vädjanden är sanna. Över tid måste vi försöka använda hela Bibelns bredd i sätt att motivera människor att tro.
Hur gör man då …?
Som så mycket annat är det här lättare sagt än gjort. Det blir lätt en samling generella självklarheter ”man måste tala så folk förstår”. Intressant blir det när vi gör det konkret. Vem pratar jag med just nu? Vilka sitter i kyrkan på söndag? Vad tror de på (hur kan jag använda en auktoritet som de tror på?), vad värdesätter de (är detta något jag kan bejaka eller inte)? Vilken musik gillar de (klassiskt/pop?), vilket språk talar de (formellt eller slang?) och så vidare, och så vidare.
Kontextualisering är inte lösningen på människors otro. Både talet om synd och om nåd kommer att provocera och kan inte förhandlas/anpassas bort. Men om jag för den skull låter allt möjligt kulturellt ”bråte” komma mellan mig och den jag talar till gör jag det alldeles för enkelt för mig. Vi tror ju faktiskt på en Gud som har gjort sig besväret att tala på människors vis, skratta och gråta med oss, gå i våra skor (de som var inne och som alla andra använde just då!).
Har du varit med om riktigt bra eller riktigt dåliga försök att anpassa sig, vara ”cool”, ”modern” etc? Vad har du lärt dig av dina eller andras erfarenheter?
Jaha du. Tänk att jag var med i Till Livs redaktionsråd i tre år och alltid svamlade om nåt som jag tyckte att vi skulle tänka på, och tänk att de andra fick vara SÅ tålmodiga när de skulle försöka lista ut vad jag menade – och så fanns det ett namn på det jag pratade om! Som när jag fick veta att det ledsna i musiken hette moll och det glada dur.
Kontextualisering alltså. Det tar jag med mig!
🙂 Inte så enkelt med ord ibland – det är precis därför kontextualisering behövs, och precis därför det är så svårt. Det är lätt att säga ”vi måste prata så folk förstår”, mycket svårare att konkretisera vad det betyder och sedan genomföra det. Ett steg i taget…