Läsningen ligger för tillfället nere i väntan på att veckorna ska återgå till det normala för mig och Martin. Förra veckan var vi på Johannelunds Teologiska Högskola för teologidagar om ”Att bygga församling”, och den här veckan är jag, Daniel, i Holland för konferens med Europeiska Evangeliska Alliansen (EEA) – en möjlighet jag har fått genom mitt vikariat i höst på Svenska Evangeliska Alliansen.
Försanthållanden och relationer
Det tredje kapitlet i Kellers bok fortsätter på samma tema som de föregående – nämligen vad evangeliet är och hur det påverkar allt. Keller uttrycker sig ungefär såhär, i en de av passager som jag särskilt fastnade för:
Även om evangelium är en uppsättning sanningar att tro och förstå, kan det inte förbli en mängd trosföreställningar om vi verkligen tror och förstår dem.
Det är sant att tron är ett försanthållande, men vi tillber inte trossatserna utan honom som trossatserna vittnar om: den levande, helige Guden som har uppenbarat sig i Jesus Kristus. Jag glömmer det så lätt, och då blir tron så lätt en själlös teori att komma ihåg och repetera. Men vår tro riktar sig ju mot en levande, varm, personlig Gud som kan och vill samverka med den här världen för att frälsa den!
Inkarnationen som modell
Detta ser vi allra tydligast i inkarnationen. Gud håller sig inte på avstånd från sin skapelse. Han nöjer sig inte med att ha kunskap om vårt hopplösa tillstånd men hans kärlek driver honom att bli som en av oss. Hans kärlek driver honom att bära vår synd, ta vårt straff och dö vår död. Tänk att Gud väljer att identifiera sig så med oss!
Eftersom nu barnen hade fått del av kött och blod, fick han på liknande sätt del av kött och blod, för att han genom sin död skulle göra den maktlös som hade döden i sitt våld, det vill säga djävulen, och befria alla dem som av fruktan för döden hade levt i slaveri hela sitt liv. (Heb. 2:14-15.)
När vi nu ser att Gud inte har hållt sig på avstånd från sin skapelse – trots all hennes synd och brist – utan, driven av gudomlig kärlek, engagerat sig i skapelsen för att frälsa den; hur ska då vi kunna sitta vid sidan av världen och se på hur den går mot undergång? Nej, vad Sverige behöver – vad Stockholm behöver! – är incarnational församlingar, d.v.s. församlingar som i alla avseenden är en del av det omgivande samhället men som samtidigt är radikalt annorlunda. Det finns ingen del av samhället som inte behöver Guds ljus och frälsning.
Att vara goda nyheter
Det är vårt uppgift som Guds folk att vara goda nyheter för de delarna av samhället. På EEA’s konferens talar vi om ”Europa: domedag eller under konstruktion?”. Om Guds folk kommer samman under bön och tillbedjan inför Kristus, den korsfäste och uppståndne, finns det gott hopp för Europa. Detsamma gäller Sverige.
Genom bön och arbete kan även Roseniuskyrkan få vara goda nyheter för Stockholm och sprida något av Guds ljus till omgivningen. I det arbetet har även du en viktig plats. Fråga Gud i bön hur han vill använda dina gåvor, din utbildning, dina kontakter, för att föra människor i Stockholm till ett möte med Herren Jesus. Låt Guds kärlek värma och driva dig till ett ”inkarnationalistiskt” arbete, där du både är en del av samhället och samtidigt radikalt annorlunda det: en del av, eftersom vi delar samma mänsklighet; annorlunda, eftersom vi har vårt medborgarskap i himlen.
Därifrån väntar vi vår Herre och Frälsare!
Underbar vision att vi förstår hur viktigt är Guds ord till oss alla och i samhället som är så törstig efter Gud och hans ord.
Låt oss vara flitiga i denna tid när många människor har ingen tro och inget hopp inför framtiden och många oroliga röster sprids överallt och har mycket negativ påverkan. Sverige behöver Gud och frälsning i Jesus blod. Tack med välsignelse, keijo söderälje