Ikväll (fredag 4 april, 2014) har filmen ”Noah” haft premiär på svenska biografer, och den hade premiär i USA förra helgen. Den här veckan har det varit mycket skriverier på bloggar, och i vissa kristna medier, om den bild av Gud och den bibliska berättelsen som ges i filmen. Flera av de recensenter jag har läst har varit oerhört kritiska och sagt att filmen inte har fler likheter med Bibeln än namnen på karaktärerna och att där förekommer mycket vatten (d.v.s. syndafloden). Hur bör man egentligen förhålla sig till en sådan film som kristen? Här följer några reflektioner om hur jag förhåller mig till kultur.
Kulturens Gud
Först av allt tror jag att kultur är någonting gott och att Gud kan glädja sig åt det, oavsett om det är film, musik, litteratur, teater, foto, konst, eller annat. Jag tror att vi måste använda kreativa förmågor för att kunna skapa konst och kreativa förmågor kan bara komma från Gud. Det var Gud som gav Adam och Eva i uppdrag att förvalta jorden och deras tidiga ättlingar blev boskapsskötare, musiker och hantverkare i järn och koppar. När israeliterna går genom öknen på väg till Kaanan uppdrar Gud åt Mose att finna människor som är skickliga till att hantera tyger m.m. för att göra tabernaklet och prästernas kläder vackra. Jag tror alltså att vi har anledning att säga att Gud är kulturens Gud, men som jag kommer att argumentera för i nästa stycke har vi en kallelse att urskilja vad som är sant, gott och rätt i det vi möter. Men med utgångspunkt i att Gud är kulturens Gud tror jag att vi har anledning att tacka Gud för vad vi ser, läser och känner. Den brittiske apologeten G.K. Chesterton uttryckte det fint:
You say grace before meals.
All right.
But I say grace before the play and the opera,
And grace before the concert and pantomime,
And grace before I open a book,
And grace before sketching, painting,
Swimming, fencing, boxing, walking, playing, dancing;
And grace before I dip the pen in the ink.
Att tänka kring kultur
Det kan vara bra att ha några kriterier att utgå från när vi funderar över vad vi ser och läser. Här är några kriterier, med kommentarer, som jag själv använder.
Sanning
Problemet med konst och kultur ligger alltså inte i själva saken utan i hur vi hanterar det, och det är ju här filmen Noah har fått kritik – inte för att det görs en film av berättelsen utan för att den avviker så mycket från den bibliska texten. Om detta finns det olika saker att säga. Det första och viktigaste är att vi ständigt måste vara medvetna kulturkonsumenter. Det är ett ofog att ta in film, podd, böcker, musik, m.m. utan att reflektera över vilket budskap jag får till mig. Paulus skriver i 2 Korinthierbrevet 10:
Ja, vi bryter ner tankebyggnader och allt högt som reser sig upp mot kunskapen om Gud. Och vi gör varje tanke till en lydig fånge hos Kristus …
Så är också vi kallade att vara uppmärksamma på vad vi läser, ser och hör, och kunna sätta det i förhållande till vår tro.
Vi skall inte längre vara barn och låta oss drivas omkring av alla lärovindar, inte vara lekbollar för människorna, som vill sprida villfarelse med sina bedrägliga påfund. (Efesierbrevet 4: 14)
Som Guds barn tror jag alltså att vi är kallade att sträva efter sanning. Därför är det bra att människor reagerar på en felaktig bild av Gud i filmen, och särskilt när filmbolaget Paramount har gått ut och sagt att filmen är sann mot bibelberättelsens värderingar.
Skönhet och gestaltning
Samtidigt kan jag personligen vara rätt så skeptisk till den oerhört alarmistiska retorik som har hörts från en del debattörer, för även om ”sanning” är ett (1) viktigt villkor när vi tänker kring kultur så är det inte det enda villkoret. När jag ser en film eller läser en bok är jag dessutom intresserad av hur avsändaren förmedlar sitt budskap och vilka känslor detta väcker. Så, även om jag inte kan se filmen för att bli uppbyggd, så tror jag att jag kan se den av andra anledningar. Jag har bara sett en film tidigare av Aronofsky, Black Swan, och den tyckte jag mycket om. Den är obehaglig, men ger oss ett väldigt komplicerat psykologiskt porträtt av en ung balettdansös som är psykiskt sjuk. Jag skulle kunna tänka mig att se Noah och fundera över hur Noah gestalas, varför han gestaltas på det sättet och hur det berör mig. Det kan trots allt inte ha varit enkelt för Noah att utföra det uppdrag han fick, även om jag tror att han var en ”rättfärdighetens förkunnare” och ”uppfylld av helig fruktan” som Nya Testamentet uttrycker det (2 Petrusbrevet 2: 5 och Hebréerbrevet 11: 7).
Förankring i verkligheten
Jag brukar tänka så, när jag tar till mig kultur, att jag gör det för att befästas i verkligheten – inte för att fly från den. Filmer, böcker och musik säger ofta väldigt mycket om tankar, känslor och ideologier som finns i nutiden och därför skulle jag gärna kunna se filmen och fundera över vad den säger om vår tid. Det här har kommit fram i recensionerna jag har läst: Det är uppenbart i Bibeln att synd djupast sett är ett brott mot Gud, men i Noah är den djupaste synden synd mot naturen. Det stämmer oerhört väl in på vår kultur som inte har förståelse för Guds dom men har desto mer ångest över framtida generationers dom över vår skövling av naturen och miljön. Det här är värt att reflektera över, för det kan ge oss tydliga ingångar till samtal om vår kristna tro med människor som har andra övertygelser. Ofta saknar våra grannar, arbetskamrater och andra vi möter kunskap om Bibeln, men de känner till filmer och litteratur. Om vi tar till oss kultur på ett medvetet sätt kan kulturen hjälpa oss att föra samtal om vad vi tror på. Personligen är jag väldigt förtjust i Harry Potter och har skrivit och föreläst en del om hur den bokserien djupast sett ger en bild av Jesus död och uppståndelse.
Slutsats: frimodig vaksamhet
Så för att sammanfatta vill jag uppmana oss till att vara frimodiga men vaksamma. Jag tror inte det är skäl nog att förkasta kultur på grund av att ett uttryck ger en falsk bild av Gud – vi kan ta till oss kulturen av andra anledningar. Däremot måste vi tänka efter varför vi vill ta till oss detta och vilket syfte det tjänar. Dessutom bör vi vara medvetna om att gränsen dras vid olika stadier för olika personer. Vissa av oss skulle må dåligt av att se en film som ger en falsk bild av Gud och då ska denne inte se filmen – ingen ska se ner på henne för det, eller tvärtom. Allt vi gör ska vi göra till Guds ära och för evangeliets skull oavsett om det gäller att ta till sig eller avstå från att ta till sig något kulturellt.
Min stora förebild vad gäller förhållandet till kultur är profeten Daniel i Gamla Testamentet. Han blev kidnappad till Babylonien i början av 600-talet f.Kr. och genomgick landets utbildning för att glömma sitt judiska arv och ta till sig den babyloniska världsbilden. Daniel genomgick utbildningen men slutade aldrig älska Gud och arbeta för hans rike. Tvärtom fick han bli till enorm välsignelse för såväl Babylonien som för Israel och han hade dessutom djupa insikter i Babylonisk kultur. Bob Fyall kommenterar varför Daniel valde att ta till sig utbildningen som var så tydligt anti-judisk:
Den praktiska betydelsen av detta är att vi behöver vara förtrogna med de kulturella och intellektuella attityderna i vår värld. Detta innebär studier av och förtrogenhet med många attityder och synsätt som är främmande för evangeliet. Det är inte bara möjligt utan nödvändigt om vi ska vara effektiva vittnen i vår kultur. Att praktisera spåkonst och trolldom var förbjudet för judarna (5 Mosebok 18: 10 – 12, 1 Samuelsboken 28: 3 ff.), men förståelsen av det och interaktionen med det var en helt annan sak. Att vara framgångsrika för Gud i Babylon innebar ett allvarligt menat försök att förstå Babylon.
Låt oss göra som Daniel och både älska Gud över allting och samtidigt sträva efter att förstå vår samtid och visa på Guds sanning och skönhet i Kristus.
Kommentera