Helig världslighet

I söndags hade vi första delen (av två) i vår medlemskurs med drygt en handfull närvarande. Den första delen behandlade vår tro och vår vision, dvs. både vårt teologiska arv och vad vi ser som vägen framåt mot den kyrka vi vill bli och vara med i.

Ja, så tänker jag när jag läser vår vision. ”Den kyrkan vill jag verkligen vara med i!” Att ha Jesus i centrum, stå på Bibelns grund, vara ett andligt hem och ha ett hjärta för Stockholm – det är något gott, sant och vacker att sträva mot tillsammans. Har du läst hela visionsförklaringen? Inte? Gör det!

En sak jag är glada att vi fått med under punkten ”Hjärta för Stockholm” är följande formulering: ”Som kyrka i Stockholm vill vi, med Jesus som förebild, både identifiera oss med våra medmänniskor och samtidigt bevara vår identitet som medborgare i Guds rike.”

Jesus var på sätt och vis en mycket värdslig människa. Jaså, inte? Varför anklagade då de religiösa honom för att ta emot syndare och äta tillsammans med dem (Luk 15:2)? Men samtidigt som Jesus var mitt ibland människor, identifierade sig med dem, så kompromissade han inte med sin helighet. Han var Guds son, helt förankrad i sin identitet och föll aldrig för frestelsen att delta i synden i dem han levde bland. ”Helig världslighet” – John Stott har använt detta motsatspar för att poängera hur kyrkan bör vara. Genom Jesus är vi också Guds barn, och därför heliga. Men vi är sända till världen och vill därför vara världsliga – i världen – vänner också till de som andra håller sig för goda att umgås med.

När vi möter detta ”motsatspar” (som ju egentligen inte är motsatser eller i motsägelse), kan vi alltid pröva oss som individer eller vår kyrka: drar jag endast åt ett håll, eller strävar jag mot båda dessa? Har min strävan efter helighet lett mig till att ta avstånd från människor? Har min strävan att vara en del av världen gjort mig värdslig på bekostnad av min kallelse till helighet?

Taggar: , , , , ,
Publicerad i (Helt vanliga) blogginlägg

Kommentera