Jag håller för tillfället på att läsa Bo Giertz lilla bok ”Kyrkofromhet – Guds väg till människans hjärta”. Första delen handlar om ”Nådens ordning”. Jag har läst det stycket tidigare, men jag blir så oerhört upplyft när jag på nytt läser om det, och tänker: ”Det här borde varje andlig ledare läsa!”
Giertz ser sin text som en sammanfattning av den samlade lutherska erfarenheten av själavård och skriver därför återkommande om ”de gamle” och ”om våra fäder”. Det kan vara lite störande, men Ordspråksboken lär oss att den är klok som lyssnar till de äldre – det har också vi skäl att göra. Nådens ordning är en beskrivning av hur Gud söker människan och de olika ”faser” människan går igenom på sin väg till en salig tro. De stegen som Giertz tar upp är:
- Kallelsen
- Upplysning genom lagen
- Upplysning genom evangelium
- Omvändelse
- Rättfärdiggörelse och pånyttfödelse
- Helgelse
Det som särskilt har slagit mig är Giertz betoning på hur kallelsen uttrycker sig: den kan vara stark, Gud bli verklig för mig; jag förstår att Gud vill någonting med mitt liv och gör jag en mängd förändringar i mitt liv som svarar mot vad jag har upptäckt. Många tar ”kallelsen” för ”omvändelsen”, men det är i den sammanväxlingen som vi riskerar att gå fel, menar Giertz. Erfarenheten säger nämligen att det dröjer ett litet tag på kallelsens väg (det kan handla om ett par månader eller flera år) innan den tidigare känslan och hänryckningen tar slut, och jag börjar se allting som är negativt i mitt liv. Då börjar jag upplysas genom Guds lag och upptäcker att jag inte är så from och helig som jag trodde. Utan kunskap om nådens ordning är det lätt att tro att allting har varit bluff och båg, och jag riskerar att lämna tron desillusionerad; men i själva verket så är det Gud som söker fördjupa min trohet till honom. Han gör det genom att rycka undan mina ”falska tröstegrunder”, som de äldre uttryckte det – d.v.s. sådant jag litar på hos mig själv i stället för Gud. En gammal sång kommer för mig:
På nåden i mitt hjärta / jag stödde mig en tid, / men då – vid syndens smärta – / jag miste all min frid. / Jag var så länge nöjder, / som jag mig kände rörd, / men var jag mindre böjder, / var strax min ro förstörd.
Jag upptäcker att jag är en obotlig syndare. Jag upptäcker att jag hellre spelar ett mobilspel än läser Bibeln. Jag märker att jag hellre kastar bort pengar på ap-dyra strumpor än hjälper en medmänniska. Jag märker att jag hellre ljuger för min partner än är ärlig i en känslig fråga, o.s.v. Kan jag vara en kristen?
Genom lagens upplysning vill Gud täppa till munnen på varje människa så att vi alla står där med skuld inför Gud, som Paulus skriver i början av Romarbrevet. Elakt? Nej, det är nåd, för det är först nu som jag inser att jag faktiskt inte kan stödja mig på mina upplevelser i kallelsen, min bibelläsning, min helgelse eller någonting annat. Jag har bara Jesus att hålla mig till. Han är min Herre och vän som har kommit för att försona just sådana som inte har någon lust till att hålla vänskap med honom, men som ändå vill be om försoning.
Men Gud ske pris, som lärt mig / att felet nu förstå / och bättre grund beskärt mig / att nu få vila på: / På nåden i Guds hjärta, / den Jesus bragt oss fram, / då han för oss i smärta / blev död på korsets stam.
Här först sker omvändelsen, menar Giertz, när jag slutligen har insett att jag bara kan lita till Guds nåd, helt och hållet utan egen förtjänst. Då börjar också pånyttfödelsen och rättfärdiggörelsen. Jag får en ny vilja och ett nytt hjärta, som vill vad Gud vill – inte för att huvudet säger att jag ska tycka så, utan därför att jag litar på att Gud vet bäst och vill bäst för mig. Med den insikten, och buren av den kärleken, kan helgelsen börja. Jag kommer fortfarande att falla i synd, men nu strider min inre nya människa mot min gamla människa, och jag vet om att min synd är försonad.
Giertz är noga med att poängtera att nådens ordning inte är en lista på punkter man betar av en efter en; människan och livet är mer komplicerat än så. Saker och ting händer huller om buller, man går fram och tillbaka och så vidare.
Så har vi äntligen slutat vår vandring på själens väg till Gud. Den har varit lång. I levande livet är den ofta ännu längre. Och det skall nu till sist påminnas om något mycket viktigt, som de gamla själasörjarna brukar inskärpa: en människa kan själv sällan avgöra, var hon står på den vägen. Det har inte heller stor betydelse för henne. Hon får nöja sig med att veta, att hon av allt sitt hjärta vill höra Gud till och att Gud har med henne att skaffa. Hon har ett råd att hålla sig till, som förblir oföränderligt lika, var man än befinner sig på vägen: att bruka Guds ord och bedja i den redliga avsikten, att Gud skall få utföra sitt verk, så som han själv vill. F.ö. får man komma ihåg, vad vi redan sagt, att nådens ordning inte är en lag, som man måste följa i sin andliga utveckling. Det tjänar ingenting till att försöka räkna ut, vad som skall ske härnäst. Men när man kommer i svårigheter, vare sig de beror på missriktad själavård eller hör med till de oundvikliga hindren på vägen, brukar man kunna ha hjälp av att se, att det varit likadant för andra, och det brukar då kunna bli en befrielse att få lysna till Kyrkans sekelgamla och tusenfalt bekräftade erfarenhet. (s. 51)
Ett par strofer till ur sången är värda att läsa:
Väl har jag ännu skiften / och känslan växlar om, / än varm och rörd av Skriften, / än kall och död och tom; / Men nu jag lärt betrakta: / det skiftar ej hos Gud; / och nu jag lärt förakta / mitt eget hjärtas ljud.
Väl är min tro anfäktad /men är dock nu en tro; / vanmäktig och försmäktad / jag dock med den har ro. / Och kan jag rätt mig dölja / i Kristus och bli still, / så plägar kärlek följa / fast icke som jag vill.
Den egendom, som köptes, / med Jesu Kristi blod / beseglad, när jag döptes, / blott den är fast och god. / Den ligger i Guds hjärta / och i det fastebrev / som under dödens smärta / Guds Son med blodet skrev. (Lova Herren nr. 393, av C.M. Montin och C.O. Rosenius)
Halleluja. I den tron är det gott att vila.
* * *
För övrigt ska jag till riksdagen i eftermiddag för att vara med på årsmötet för Nätverket för sexualitet och samlevnad, som observatör för ELM. Det är ett nätverk som arbetar för en sund och god sexualundervisning, och som vill vara ett alternativ till RFSU:s monopolställning på området. De väckte uppmärksamhet i våras med en debattartikel i Expressen: ”Ett övergerpp på eleverna av RFSU” Det ska bli spännande!
Kommentera