Från kyrkomötet

I veckan är det kyrkomöte i Uppsala och representanter för Svenska Kyrkan över hela landet träffas under några dagar för att besluta i olika ärenden som rör kyrkans tro och liv. Det är lite som en religiös riksdag.

Alldeles nyss rapporterade tidningen Världen Idag att ”kyrkomötet sa ja till hbt-certifikat”. Motionens förslag, som kan hämtas här, är att:

Kyrkomötet beslutar att uppdra till kyrkostyrelsen att uppmuntra alla stift att sträva efter att i möjligaste mån genomföra HBT-certifikat på arbetsplatser i Svenska kyrkan.

Och nu har alltså kyrkomötet yrkat bifall till motionen. Jag säger inte att kyrkan ingenting kan lära från det sekulära samhället – givetvis kan hon det! Vi ska gärna lyssna till människors erfarenheter och åsikter, men det förändrar inte sakfrågan: den självförståelse som framkommer i kyrkomötets beslut är något mycket märkligt, och det av flera anledningar. För det första är det värt att påpeka vilka som utfärdar dessa certifikat: det är inte en instans inom Svenska Kyrkan, som efter teologiska överväganden utfärdar certifikaten, utan den sekulära lobbyorganisationen RFSL som utefter normkritiska perspektiv ska bedöma kyrkans hantering av praktiskt etiska frågor. Beslutet innebär alltså att kyrkan accepterar att en sekulär organisation bedömer kyrkans etik. Det för mig till den andra anledningen till varför beslutet är märkligt:

Hur ser egentligen Svenska Kyrkan på sig själv och sitt uppdrag, och vad säger det om hennes självförståelse när hon menar att en sekulär organisation bör bedöma hennes etik? Se här hur Paulus ser på kyrkan:

Alltså är ni inte längre gäster och främlingar utan medborgare tillsammans med de heliga och tillhör Guds familj. Ni är uppbyggda på apostlarnas och profeternas grund, där hörnstenen är Kristus Jesus själv. Genom honom fogas hela byggnaden samman och växer upp till ett heligt tempel i Herren. I honom blir också ni uppbyggda till en Guds boning genom Anden. (Efesierbrevet 2:19-22.)

Församlingen är alltså uppbyggd på Kristus, Guds enfödde Son, vår Herre, och hans ord. Vem är han? Jo,

Han är den osynlige Gudens avbild, förstfödd före allt skapat. Ty i honom skapades allt i himlen och på jorden, det synliga och det osynliga, tronfurstar och herradömen, makter och väldigheter. Allt är skapat genom honom och till honom. Han är till före allting, och allt består genom honom. Han är huvudet för sin kropp, församlingen. (Kolosserbrevet 1:15ff.)

Hur kan en kyrka, som står på en sådan grund, få för sig att det sekulära samhället skulle kunna tillföra något till hennes etik? Hur kan hon låta det omgivande samhället bedöma vad hon tror och gör? Det är oförståeligt för mig! För att citera Paulus en sista gång:

Vet ni inte att de heliga skall döma världen? Om nu världen skall dömas av er, duger ni då inte till att döma i de minsta mål? Vet ni inte att vi skall döma änglar? Skall ni då inte kunna döma i vardagliga ting? Men när ni har sådana tvister, sätter ni dem till domare som församlingen inte har förtroende för. Det här säger jag för att få er att skämmas. (1 Korinthierbrevet 6:2-5.)

– – –

Bara ett sista ord om vad jag inte menar: jag menar inte att kyrkan aldrig har någonting att lära av det omgivande samhället. Givetvis har hon det! Jag säger inte heller att vi har rätt att behandla oliktänkande på ett nedvärderande sätt. Vad jag säger är att kyrkan förvaltar Guds uppenbarelse i Jesus Kristus, och att hans ord bör vara standard för vår etik. Vi behöver inte sekulära certifikat för att lära oss hur vi ska behandla varandra – Guds ord räcker!

Huruvida en praktiserande homosexuell kan vara präst i Svenska Kyrkan är inte i en politisk fråga utan en teologisk och etisk fråga, och där kan man ha olika uppfattningar. Den som vill ändra gammal praxis måste argumentera utifrån Skriften. Det kan jag inte se att Kyrkomötet har gjort.