Förnyelse och andlig längtan/hunger

Det kapitel jag och Daniel senast avverkat i Center Church var nog det som har berört mig mest hittills. Det är alltid svårt att förmedla det berörande vidare till någon annan, men jag är så illa tvungen att försöka, för det här är viktigt!

Keller har alltså ägnat dels några kapitel till att beskriva evangeliet, dels några kapitel till att prata om evangelisk förnyelse och väckelse. Här bränner det till. Keller sätter nämligen fokus på hur lätt hjärtats förundran, tacksamhet och upprymdhet över evangeliets storhet byts ut mot en slentrianmässig kristendom. Att vara kristen blir en fråga om medlemskap i församlingen, inte mottagande av syndernas förlåtelse och överföring av tillit från jaget till Kristus. Bönen går från bekännelse, tacksamhet och längtan efter Guds härlighet i sitt och andras liv till att enbart handla om praktiska problem man önskar att Gud ska lösa.

I alla historiens andliga väckelser har bönen spelat en stor roll – särskilt den bön som är gudscentrerad och inte bara utgår från privata behov och önskningar utan den bön som drar in bedjarna och gemenskapen i Guds närhet och gör dem till varma och ”smittsamma” troende. När lärjungarna i Apostlagärningarna 4 hade fått smaka den första förföljelsen från officiellt håll och sedan mirakulöst frigavs bad de inte ”beskydda oss och gör så att detta aldrig händer igen” utan

Och nu, Herre, se hur de hotar oss, och hjälp dina tjänare att frimodigt predika ditt ord. (Apg 4:29)

Här träffar det rakt i hjärtat. Det är obehagligt lätt att falla in i en halvt likgiltig ljumhet både som kristen och församlingsarbetare. Det är såklart grundläggande kristen tro att det inte är styrkan eller värmen i min tro som räddar mig, men likgiltigheten kan tyda på att jag somnat i min tro eller i värsta fall att evangelium aldrig nått mitt hjärta utan bara yttre beteende. Min poäng är inte att oroa någon (oro över sin likgiltighet brukar förresten vara det säkraste tecknet på att man inte är likgiltig) – utan bara påminna mig själv och oss i kyrkan om vad vi är; räddade från död till liv och satta i arbete med att räcka räddningen till fler. Jag önskar så att Stockholm ska upptäcka Jesus – men väckelsen behöver börja med oss som lunkar in och ut ur kyrkan och tror korrekt men saknar elden i hjärtat.

Bland de konkreta redskap Keller presenterar för att verka för förnyelse finns mycket för oss predikanter att lägga på minnet, men låt mig skicka ut en passning som gäller oss alla: Kan vi ge Jesus mer plats i vår tid tillsammans i kyrkan? Berätta om hur vi erfarit Guds nåd och fråga varandra om hur vi mött Gud? Chansen att vi får mod att nämna Jesus för en vän utanför kyrkan ökar drastiskt om vi delar, tillämpar och utforskar evangeliet med våra kristna vänner. Det får inte anses pinsamt att prata om Gud på kyrkkaffet eller hemma hos varandra!

Be med mig om att Gud ska väcka en varm kärlek i våra hjärtan, så att den smittar av sig i hela kyrkan och rinner över, ut på Stockholms gator!