Yttrandefrid på glid?
Hur fritt är egentligen talet och konsten i västvärlden idag? Det har skrivits en del om universitet, främst i USA, där man vill ha ”trigger warners” (alltså en typ av varningstext) för böcker och dylikt som kunde uppröra människor. På YouTube har jag sett hur studenter har obstruerat en föreläsning av psykologen Jordan Peterson och i Sverige har vi haft diskussioner om Tintin och Pippi Långstrump och huruvida man bör redigera böckerna för att ta bort material ur dem som är eller kan uppfattas som rasistiskt.
I helgen publicerade DN en lång essä av Bengt Ohlsson (jag tror tyvärr att artikeln är låst) där han förde ett resonemang om huruvida konsten har blivit begränsad och om man egentligen får pröva vilka tankar som helst. I SvD pågår en debatt om statens litteraturstöd, och i dagens DN skrev Nathan Shachar om ”moralpoliserna” som vill ta bort misshaglig konst från muséerna.
För att vi ska kunna blomstra som människor måste vi få lov att pröva oss fram. För att ett samhälle ska må bra måste det stå ut med de djupt obekväma rösterna.
Sokrates död, Jacques-Louis David, 1787.
Men kväver inte religionen yttrandefriheten? Det finns givetvis sådana exempel – både nutida och historiska – och vissa religioner är avsevärt mer intoleranta än andra. (Givetvis gäller detsamma för politiska ideologier – till och med demokratin!) Samtidigt är det viktigt att inte falla för frestelsen att köpa upplysningens mytologi om hur filosoferna och vetenskapsmännen kom med ljuset och befriade oss från religionens makt. För det första ledde också upplysningen till mörker – tänk särskilt på Robespierres terrorvälde under Franska revolutionen. För det andra hade Europa präglats av en rik idédebatt under hundratals år före upplysningen där man diskuterade påvens makt, naturliga mänskliga rättigheter och mycket annat.
Ett teologiskt försvar av rätten att förolämpa
I den judisk-kristna tron finns en grundläggande respekt för alla människors jämlikhet som skapade till Guds avbild. Mannen och kvinnan, kungen och slaven, främlingen och den troende – samtliga är de lika mycket Guds avbild och samtliga är de lika mycket föremål för Guds längtan och kärlek. Det finns enstaka tillfällen i Israels historia då folket använder våld mot omkringliggande folk, men då finns det goda skäl för det (se videon om Josuas bok för en kort förklaring till varför Israel tog över Kanaan). I övrigt lever judar och hedningar sida vid sida, åtminstone så långt det kommer an på judarna, och samma mönster ser vi på kristendomens tid. De kristna lever sida vid sida med romare och andra som inte delar deras tro, och även sedan kejsar Konstantin har blivit kristen råder en pluralism i Romarriket (Peter Brown berättar om hur kristendom och hedendom lever bredvid varandra under århundraden i sin bok The Rise of Western Christendom).
Det är dessutom viktigt att lyfta fram exempel ur Bibeln på hur människor tillåts ifrågasätta Gud. Job är kanske det bästa exemplet. Han ifrågasätter Guds handlande och anklagar Gud för att vara orättvis. Gud säger visserligen emot och menar att Job inte har tillräckligt stort perspektiv för att kunna ifrågasätta Guds rättvisa, men poängen är att Gud låter Job tala och inte straffar honom för anklagelserna. Mycket tydligare än så blir inte Bibelns praktiska försvar av tanke- och yttrandefriheten.
Vilka vill vi vara?
Denna grundläggande respekt måste framhållas också idag. ”Men innebär inte respekt för medmänniskan att man vinnlägger sig om att inte förolämpa och kränka denne?” Nej, det är faktiskt inte vad respekt innebär, av det enkla skälet att kränkthet är en subjektiv fråga.
Men framför allt handlar frågan om någonting ännu viktigare: nämligen vad det är att vara människa. Vi är skapade fria och jämlika, och Gud skapade oss med ett förnuft och moralisk kompass. Det är människans plåga och privilegium att försöka göra världen så bra som möjligt. Men det kommer med nödvändighet innebära att vi kommer till olika slutsatser i grundäggande frågor.
Vissa kommer att göra det till sin livsuppgift att bekämpa religioners skadliga inflytande. Andra kommer att göra det till sin livsuppgift att kämpa för så låga skatter som möjligt. Andra kommer att kämpa för fattigdomsbekämpning, andra kommer att offra sina liv för missionens sak, och ytterligare några kommer att ägna hela sitt liv åt konsten. Ibland kommer dessa idéer att stå emot varandra och krocka med varandra.
Givetvis kommer vissa att bli kränkta av att Pippis pappa är ”negerkung”. Givetvis blir vissa kränkta av Elisabet Ohlson Wallins ”Ecce homo”, och givetvis blir vissa kränkta av dem som kritiserar queerideologin. Men vad är alterativet?
Samtliga dessa exempel – och jag skulle givetvis kunna hitta på hundratals fler – handlar om värdefrågor, och värdefrågor kan inte bevisas på samma sätt som kemiska eller matematiska frågor kan. Men de är långt viktigare.
Det går alldeles utmärkt att leva sitt liv utan att känna till det periodiska systemet eller kunna lösa en andragradsekvation, men det är svårt att leva ett gott liv utan att ta ställning till normativa frågor om hur man bör bemöta lidande och orättvisa, och på ett metaplan: vad ”lidande” och ”rättvisa” egentligen är .Frågorna handlar om vilka vi är och vilka vi vill vara.
Just därför måste friheten vara så mycket större.
Lyckan i att bli förolämpad
När vi beskär yttrandefriheten i värdefrågor beskär vi människors möjligheter att förverkliga sina gudagivna potential. Det är en svår försyndelse. Därför saknar det (nästan) betydelse hur misshagliga vissa åsikter är – de måste fortfarande få framföras. Det enda (?) som inte bör få framföras är uppviglande till våld och grövre former av ärekränkning.
Därför vill jag träna mig i att se det som en förmån att bli förolämpad utan att den andre blir fängslad eller hotad eller trakasserad, för det pekar på att yttrandefriheten fortfarande lever. Jag uppskattar verkligen inte Ohlson Wallins Ecce Homo-utställning, som var på tapeten för ett antal år sedan, men den borde inte förbjudas. (Däremot bör den inte visas i en kyrka, men det är en annan sak.) Jag uppskattar inte Charlie Hebdos karikatyrer av Muhammed, jungfru Maria m.m. men de bör inte vara förbjudna. Jag uppskattar inte RFSL:s sexualetik, men den bör inte förbjudas.
I stället ska vi mötas i respektfulla debatter där argument får prövas mot varandra. Om människor blir kränkta av samtalen, eller om studenter blir förolämpade av akademikers idéer, utan åtgärder? Gratulerar! Vi lever i en demokrati.
Kommentera