En vecka i Sarajevo

Utsikt från hotellet nära gamla stan i Sarajevo.

Förra veckan hade jag privilegiet att få resa till Sarajevo för fyra dagars träff med kristna ledare från (nästan) hela Europa. På grund av brist på tid och stabilt wi-fi laddas denna lilla reflektion upp från Vällingby istället för istället för från hotellet i backarna ovanför duvtorget i Sarajevos gamla stan.

Sarajevo är en vacker stad där byggnaderna bär på mycket charm och karaktär, men också på sår i form av kulhål som påminner om kriget och de spänningar som fortfarande existerar under ytan. Bara åtta år efter stadens moderna höjdpunkt, de olympiska vinterspelen 1984, led Sarajevo av en av de längsta belägringarna i modern tid. Under tre år saknades i hög utsträckning mat, vatten, elektricitet och andra förnödenheter.

Slavko visar en bild från en fredshögtid för några år sedan. Varje röd stol i mitten av gatan representerar ett offer för kriget, endast från staden Sarajevo.

Även sedan Jugoslaviens uppdelning består själva Bosnien av en tyvärr svårförenad mix av etnisk-religiösa identiteter. Muslimska bosniaker, katolska kroater och ortodoxa serber har en gemensam men komplicerad historia och framtid. De evangeliska kyrkorna samlar mindre än en halv procent av befolkningen, och det faktum att de trotsar de cementerade identiteterna är på samma gång ett vacker vittnesbörd som det är en provocerade stötesten för den värld som ser på.

Vad gjorde jag då där? Sedan en tid tillbaka har jag varit involverad i att starta en svensk gren av nätverket Langham. Många av er känner till att Roseniuskyrkan stått värd för två fortbildningskonferenser för förkunnare just i Langhams regi (jag bloggade om den första av dessa). Förra veckan samlades ca 20 personer från lite drygt 16 länder för att tillsammans prata om hur arbetet kan växa och utvecklas i Europa, och jag fick representera Sverige.

Östeuropa är på många sätt en blind fläck för mig, så det var nyttigt att få mer kontakt med kyrkan i dessa länder. Inte minst är det fantastiskt att se kristna samlas över gränser som det nyligen utkämpats krig om. Historien i dessa länder är komplicerad, men är ett levande arv på ett sätt som gör att jag som svensk inser hur kollektivt glömska vi är häromkring.

På hotellet med Slavko Hadzic och Mark Meynell som samordnar Langhams arbete i Europa.

Samtidigt bedrövades jag av vad mina nya vänner berättade om en blandning av kristen och nationell identitet. Här blir ofta själva korsets tecken indraget spelet, och förvandlat till en symbol för maktanspråk istället för fred. Kriget ledde inledningsvis till ett andligt uppvaknande, men efter några år av snabb växt är det nu svårare att tala om evangelium. Att konvertera uppfattas som att byta nationalitet, och vem vill överge sitt historiska, sociala, kulturella arv på det sättet? Här finns en verklig utmaning för de evangeliska kristna, som vill presentera både ett ”radikalt” evangelium och samtidigt ge utrymme för människor att vara sig själva och bejaka sin tidigare historia och identitet.

Jag lämnade Sarajevo med 20 nya vänner och syskon i kyrkans tjänst, och med förnyad inspiration för svenska Langhams arbete med att stärka bibelutläggande undervisning i Sveriges kyrkor.

Taggar: ,
Publicerad i (Helt vanliga) blogginlägg
En kommentar på “En vecka i Sarajevo
  1. Sonia Lunnergård skriver:

    Tack för berättelse om din resa! När vår familj var i Dubrovnik för 11 år sedan fick vi se lämningar av belägringen även där. Jag är sugen på att resa till Albanien. Jens har varit ibåde Slovakien och Slovenien i samband med Noreamöten!
    Keep up the good work, Martin! ?
    Sonia

1 Pings/Trashbacks för "En vecka i Sarajevo"
  1. […] har lärt mig mycket genom Langham, och fått betydelsefulla relationer både i Sverige och internationellt med andra som strävar efter att utvecklas i konsten och hantverket att undervisa Guds ord på ett […]

Kommentera