En tro som håller hela livet

Jag kom att tänka på det förra söndagen, när vi sjöng psalm 168 i gudstjänsten. Vers tre:

Gud har gjort under och rikligt välsignat vår möda. / Växten han givit, och jorden har burit sin gröda. / Än mera gott, / rikare gåvor jag fått, / själen till glädje och föda.

Det slog mig hur psalmen sätter in människan i ett sammanhang där hon är en liten del av en stor helhet. Versen talar om hur årstiderna växlar, hur åren går, och vi påminns om att Gud har gjort dessa under i generation efter generation. Jag är bara en människa av miljarder, som gör samma erfarenhet, och efter mig kommer mina (eventuella) barn att göra samma erfarenhet till dess att årstidernas växlingar upphör.

Det är perspektiv som dessa som gör att jag sätter så stort värde på psalmerna. De fångar erfarenheter, känslor och stämningar, som binder samman människor över generationer. Här finns djupa känslostämningar, men de är aldrig krystade eller extatiska. Här finns djup förundran inför Guds storhet men klätt i ett språk som också en ovan kyrkobesökare kan förstå.

Det är klart att sångerna kan tyckas torra för en som har vant sig vid Hillsong-musik el. dyl. men jag funderar över hur sångerna präglar vår tro sett till en livstid. (Jag menar nu inte att skapa en motsättning mellan ny och gammal musik, eller att klanka ner på Hillsong, etc. Däremot vill jag reflektera över musikens roll i att forma vår tro.)

Som predikant/pastor är det min uppgift att leda människor alltifrån den nyfödde till den som närmar sig slutet av sitt liv. I Roseniuskyrkan är vi välsignade med många unga vuxna och jag känner en särskild längtan till att hjälpa dem att forma en tro som håller genom livet. Särskilt bland unga människor är det inte svårt att skapa en andlighet som liksom går på anabola steroider. Fet musik, peppande undervisning och en atmosfär som fångar upp unga människors starka tilltro till möjligheten att förändra världen. Och samtidigt är det ett faktum att en del av dem som jag möter när de är unga antagligen kommer att hamna i skilsmässa eller svåra utmaningar i sina nära relationer; en del kommer att drabbas av svåra sjukdomar; någon kommer att förlora ett barn; så gott som alla kommer att förlora sina föräldrar; några kommer att uppleva stor framgång; några kommer att fastna i långtidsarbetslöshet … o.s.v. Hur hjälper jag dem forma en tro som bär genom alla dessa ups-and-downs som livet ofrånkomligen medför?

En sida av saken är just sångerna. För egen del är jag tämligen skeptisk till allt som framkallar starka känslor. Inte för att jag tycker illa om starka känslor eller för att jag inte tror att det kan finnas sanning i känslorna eller för att jag inte tror att Gud kan verka genom känslorna – utan för att jag tror det finns någonting djupare och viktigare: tilliten till Gud. Den tilliten, däremot, kan skapa djupa och starka känslor. Fokus i psalmerna ligger på undervisning i någon form. Också lovpsalmerna är undervisande. Ta t.ex. psalm 10 som vi sjunger varje söndag: Lov, ära och pris. Vi får tillbe Gud som en gudom i tre personer, och vi får tillbe varje person efter dennes särskilda uppgift: Fadern tillbes för sin kärlek, Sonen för sitt ställföreträdande offer, och Ande för dess vittnesbörd om Jesus.

Jag förstår att någon kan tycka att jag är väl svartvit. Jag har varit det för att få fram en poäng. Jag menar inte att en psalm nödvändigtvis är bättre för att den är äldre. Det finns flera gamla sånger som förvisso är undervisande och tillbedjande men ändå helt omöjliga på grund av språk, liknelser, tilltal eller melodi; och givetvis finns det nya sånger som är alldeles fantastiska. Personliga favoriter är t.ex. ”The Power of the Cross” och ”How Deep the Fathers Love for Us”.

Kommentera gärna och hjälp mig att bättre få fram min poäng genom att ge kritiska kommentarer och frågor.