Jag fortsätter på samma tema som igår. Jag läser för närvarande Bo Giertz’ bok ”Kyrkofromhet” och har nu kommit till avsnittet om högmässans utformning och kyrkans gemensamma bön. Nog kan jag tycka att han är lite väl svartvit ibland, men det finns någonting djupt tilltalande i vad han lyfter fram. Särskilt träffad blev jag den här morgonen av hur Giertz skriver om kyrkans böneliv och hur det är gudstjänstens mening att göra gudstjänstdeltagarna till en bedjande församling och inte bara en lyssnande. Därför lyfter Giertz särskilt fram de formaliserade och liturgiska bönerna som bygger på Psaltaren och kyrkans mångtusenåriga historia. Han menar att vi, genom att använda en redan formulerad bön, lär oss att känna igen orden och därigenom kan gå in i bönen med ett nytt lugn och bli en bedjande församling. Kontrasten är när någon leder i fri bön och man måste ägna mer koncentration åt att försöka uppfatta vad den bedjande ber om samt huruvida man kan stämma in i bönen; dessutom infinner sig lätt risken att bönen utvärderas och att den bedjande känner sig utvärderad. Så förfelar bönen sitt syfte. Jag tänkte särskilt på hur vi utformar kyrkans förbön i Roseniuskyrkan, när jag läste detta avsnittet. Vi har haft en formaliserad mall tidigare, men jag har valt att gå ifrån den. Jag ska nog ta och tänka ett varv till på om vi skulle återgå till kyrkans handbok för förbönerna.
Sedan var det en annan sak som slog mig med anledning av läsningen och vad jag skrev om igår. Jag citerar ett längre stycke:
Den enskilda bönen har sina stora och svåra problem. I tider av andlig högspänning tänker man kanske inte på det. Det andliga livet har brutit fram som en stormflod, man bärs av ett oemotståndligt inre behov. Böneämnena trängas om platsen, känslan lyfter sig mäktig och vingstark mot höjden. Men så kommer den grå vardagen, högspänningen viker, känslorna falnar ner. I dessa trons sållningstider kommer det fria och formlösa bönelivets stora kris. Vi känner det alla av bitter erfarenhet. Orden föds inte längre med ingivelsens spontana kraft. I minnet ligger det kvar vissa bönepunkter, som förr brukade anmäla sig av sig själva för var dag. Man tar fram dem med minnets hjälp, man ber för sitt arbete, för sina närmaste, för några goda vänner eller för någon som har det svårt. Från början var det kanske en ganska lång lista. Men man märker själv, att den oupphörligt smälter samman och förkortas. Man försöker kanske av pur ambition hålla alla de gamla punkterna kvar, man går samvetsgrant igenom släkt och anhöriga, vänner och ovänner. Men nu inställer sig den pinsamma känslan: Vad är det nu, som jag har glömt? Eller kanske: Vad var det nu härnäst, som jag skulle komma ihåg? Så börjar böneumgänget med den himmelske Fadern bli en plågsam läxläsning. Och allvarligast av allt: utan att man märker det, glider hela bönelivet ned i begärande och egocentrisk bön. Tillbedjan och betraktelse kommer till korta, hela det skådande av Guds väsen och härlighet, som är så väsentligt, om inte tron skall krökas in i sig själv och religionens medelpunkt bli människan i stället för Gud. Slutet på utvecklingen brukar bli, att bönelivet förtorkar och skrumpnar samman till en liten morgonbönsstump och en aftonramsa, lagom att somna vid. En inventering av svenska folkets böneliv under denna sista vecka skulle ge ett resultat, som många solida kristna är glada att slippa se publicerat.
Är det något att göra åt allt detta? Något som ger varaktig hjälp?
Kyrkans svar är glatt och trosvisst: Det finns hjälp. Din svårighet är alla kristnas svårighet. Modern Kyrkan känner den sedan 2000 år tillbaka, och hon har samlat seklers erfarenhet för att hjälpa sina barn.
Vad säger Modern Kyrkan? Hon följer sitt Huvud och sin Herre. När en av hans lärjungar kom till honom och sade: ”Herre, lär oss att bedja”, då svarade han inte på den överandliga individualismens sätt: Käre vän, du måste bedja, fritt, spontant, med dina egna personliga ord. Utan han svarade: ”När ni ber, skall ni säga så:” – och så lärde han dem Fader Vår, en liten enkel, formulerad bön.
Så gör också Modern Kyrkan. Hon sätter först och främst en bönbok i handen på oss och säger: Se här, tag och bed! (s. 106-107.)
Vem känner inte igen sig i Giertz’ beskrivning av hur det går med föresatserna att be fritt och hjärtligt? Jag känner igen mig. Och så själavårdande svaret han ger mig är: ta Psaltaren. Använd tidegärden. Använd de skrivna bönerna. Det behöver inte vara mer komplicerat än så. – Nog är det vackert också, att detta svar är kyrkans samlade erfarenhet genom årtusenden. Jag är inte annorlunda människor i alla tider. Det som är mina svårigheter var deras svårigheter. Det som var deras hjälp kan också få bli min hjälp. Om jag vill ödmjuka mig och ta emot den hjälpen.
Detta vill jag tänka på under den närmaste tiden, och försöka tillägna mig i min egen andakt.
Gud vare tack.
Kommentera