Goda vänner växer inte på träd. De är sällsynta. Så om du någonsin kommer över en ska du vårda den vänskapen ömt.
I min bibelläsning har jag kommit ungefär halvvägs in i Apostlagärningarna. Under gårddagens läsning var det två exempel på vänskap som grep tag i mig och som jag skulle vilja dela med er. Jag har läst om händelserna förut, men de upphör inte att gripa mig.
Det första exemplet är en märkvärdig historia. Saul (som vi snarare känner som Paulus) har precis mött Jesus och har därmed genomgått en stor förändring. Från att ha förföljt de kristna och samtyckt till att en av dem, Stefanos, dödades, har han nu insett att Jesus är Herre. Då talar Gud till en lärjunge, Ananias, och säger åt honom att söka upp Saul för att be för honom. Ananias känner till hur mycket ont Saul har gjort mot de kristna, så han är av förklarliga skäl ovillig, men Gud övertygar honom, och han går. Och så kommer versen som grep mig:
Då gick Ananias, och när han kom in i huset lade han händerna på honom och sade: ”Saul, min broder! Herren Jesus, som visade sig för dig på vägen hit, har sänt mig för att du ska kunna se igen och bli uppfylld av den helige Ande.” (Apostlagärningarna 9, vers 17.)
Ananias säger: ”Saul, min broder!” Jag slås av förundran varje enskild gång jag läser de tre orden. Hur kan Ananias kalla Saul för ”broder”, när han vet hur mycket ont Saul har gjort mot de kristna? Hur reagerade egentligen Saul när han hörde det tilltalet, från en människa vars vänner han har förföljt? Den sortens vänskap som Ananias ger prov på kan bara komma från Guds kärlek. Ananias litar på Gud och på Guds försäkran att Saul har lärt känna Herren Jesus, och då får Ananias styrka att till och med kalla sin förföljare för ”broder”. Gud, ge också oss samma villighet att kalla dina vänner för våra vänner!
Det andra exemplet är kanske ett av de vackraste i Nya Testamentet, och det beskrivs bara några verser efter Sauls omvändelse. Direkt efter sin omvändelse börjar Saul predika att Jesus är Guds Son, men judar i staden försöker ”röja honom ur vägen” och Saul lämnas Damaskus. Han ger sig av till Jerusalem, där flera av Jesu lärjungar befinner sig, men människorna är rädda för honom och litar inte på att han verkligen är omvänd. Saul står utanför.
Det är inte så märkvärdigt. Det är ju ren självbevarelsedrift att vilja hålla en av sina farligaste motståndare på avstånd, och Saul kunde säkert ha förståelse för deras agerande. Samtidigt måste det ha varit svårt för honom. Jag har ingen aning, men kan ibland fundera över, vilka känslor Saul gick med under den här tiden. Han hade fått Guds förlåtelse och Guds kallelse, men kom han egentligen någonsin över det faktum att han hade förföljt Gud och Guds vänner?
Det är i detta sammanhanget som nästa exempel på vänskap dyker upp:
Då tog Barnabas hand om honom. Han förde honom till apostlarna och berättade för dem hur Saulus hade sett Herren på vägen, att Herren hade talat till honom och att han i Damaskus hade predikat frimodigt i Jesu namn. Sedan stannade Saulus hos dem, och han gick in och ut i Jerusalem och predikade frimodigt i Herrens namn. (Apostlagärningarna 8, vers 27-28.)
Är inte det vackert? Barnabas går i god för Saul och vittnar om att han verkligen har omvänt sig och numera är deras vän och broder. Barnabas är vän med Saul och vän med apostlarna, och därför är nu Saul vän med apostlarna. Det är ett så vackert exempel på vänskap också när det är opopulärt att stå upp en annan. Barnabas riskerar trots allt någonting (rätt så mycket, om de skulle välja att inte tro honom) genom att presentera Saul för apostlarna. Och apostlarna i sin tur riskerar mycket genom att lita på Barnabas. Men vänskapen är så stark att de vågar lita på varandra, och det bär rik frukt.
Gud give oss alla vänner som Ananias och Barnabas, och Gud hjälpe oss att själva vara sådana vänner.
Kommentera