Den tidiga kyrkan och kvinnorna

Det är sista dagen på kontoret och i eftermiddag åker jag upp till Umeå för att vara med på ELM’s årskonferens. Den här veckan har varit väldigt lugn. Jag har fortsatt sammanställa bibelförklaringarna till Första Petrusbrevet och redigerade nyligen sträcka 8 som handlar om familjen och inte minst Petrus råd till gifta kvinnor (Ida S hade förresten väldigt fin undervisning över den texten!). Det kräver visst arbete om man ska göra texten begriplig eftersom det gapar en kulturell och historisk avgrund mellan oss och Mindre Asien för snart 2 000 år sedan, och det är lätt att avfärda Petrus som patriarkal och kvinnoföraktande precis som en del behandlar Paulus.

Vad hände i antiken?

Så jag plockade fram Rodney Stark’s bok The Triumph of Christianity och läste hans kapitel om varför den tidiga kristendomen lockade så oerhört många kvinnor, samtidigt som jag tänkte på vad jag läste om kvinnans ställning i den tidiga kristenheten i Larry Siedentop’s Inventing the Individual (ursäkta om någon tycker att jag tjatar om den här boken, men den är värd att tjata om!). Det är en anmärkningsvärd historia som berättas. Kulturen i Romarriket var alltigenom patriarkal, och det manliga könet premierades i hög utsträckning över det kvinnliga. Stark menar att vi har goda skäl att tro att det gick ca 130-140 män på 100 kvinnor, vilket innebar att kvinnor var eftersökta som hustrur. Det ledde till svåra situationer för kvinnorna:

Som ytterligare bevis på den akuta bristen på kvinnor, var det vanligt att de gifte sig om och om igen, inte bara efter att en make hade dött utan också efter att deras make hade skiljt sig från dem. Faktum är att statslagstiftning straffade kvinnor under femtio som inte gifte om sig, så att ’ett andra och tredje äktenskap blev vanligt,’ (Balsdon 1963) särskilt eftersom de flesta kvinnor gifte sig med män som var långt äldre än de själva. Tullia, Cicero’s dotter, ’var inte ovanlig … gift vid 16 … änka vid 22, omgift vid 23, skiljd vid 28; gift igen vid 29, skiljd vid 33—och död, kort efter förlossning, vid 34 (Clark 1981). (Stark, s. 130)

Vidare berättar Stark om hur flickor giftes bort vid ca 12 års ålder, hur mannen bestämde om ett barn skulle behållas eller om det till och med skulle aborteras före födseln (det gick, och Stark berättar gruvliga historier om hur man gick tillväga för att ta död på fostret, i moderns mage, medelst nål, knivblad och en fettad hand …), och hur kvinnan/flickan hade ytterst lite att säga till om i dessa angelägenheter.

I den kristna församlingen såg saker annorlunda ut. Det finns goda skäl att tro att barn inte giftes bort i tillnärmelsevis samma utsträckning som i det romerska samhället. Även om följande siffror inte kan beläggas med statistisk säkerhet, så menar Stark att det finns goda skäl att anta att knappt hälften av de kristna kvinnorna ännu inte hade gift sig när de var 18 – och det i ett samhälle där 20 % av de hedniska flickorna giftes bort vid 12 års ålder (4 % vid 10 års ålder). Med tanke på att äktenskapen dessutom ”fullbordades” omedelbart efter äktenskap, kan vi förstå att flickorna som växte upp i kristna familjer var avsevärt mycket mer skyddade än sina hedniska medsystrar. Dessutom har vi bevis för att kristna flickor hade mycket mer att säga till om ifråga om sina äktenskap. Allt sammantaget är det inte svårt att se hur kvinnor i de kristna gemenskaperna hade det långt mycket bättre än i det omgivande samhället. Till det kan läggas att de kristna gemenskaperna vägrade att vare sig abortera eller att sätta ut sina barn att självdö – oavsett om de var pojkar eller flickor – vilket gjorde att könsfördelningen var mycket jämnare i kristna kretsar än i hedniska. Dessutom tillämpade inte de kristna någon dubbelstandard på avhållsamhet som man kunde göra i andra sammanhang (och än idag gör …). Även om man prisade (kvinnlig) sexuell avhållsamhet, så tillät man inte männen några snedsprång. ”Som Henry Chadwick förklarade ’betraktade kristna okyskhet bland män som ett lika stort lojalitets- och trohetsbrott som otrohet från en kvinnas sida’.” (Stark, s. 129) Siedentop berättar övertygande om hur kristendomen både gav kvinnor status som jämlika männen, också i rationalitet och inte minst självrespekt, och han berättar om hur många (överklass)kvinnor sökte sig till klosterrörelsen i den tidiga kyrkan, bl.a. eftersom det var ett av de starkaste uttrycken för deras nyvunna frihet, d.v.s. rätten att avstå från sex.

Vad hände på väg till idag?

Det är verkligen en extraordinär berättelse som både Stark och Siedentop delger, och det finns goda skäl att tala om hur kristendomen kom med oanad frihet och värdighet åt kvinnor i Romarriket. Hur kommer det sig då att vår kulturella berättelse är den om en kyrka som förtrycker medan det omgivande samhället anses vara det som upprätthåller kvinnans frihet?

Det är givetvis så att historien är lång och komplex. Det intressanta med Siedentop’s bok är att han argumenterar för att vårt samhälle inte hade kunnat vara en kultur där idén om mäns och kvinnors jämlikhet, frihet och rationalitet är så grundläggande moraliska uppfattningar som de är idag, om det inte hade varit för vårt kristna idéarv. Jag har inga svar att komma med, angående varför vi är där vi är, men jag funderar över hur kyrkan idag kan uttrycka denna glädje över livet och mångfalden i skapelsen som utmärkte kyrkan då och samtidigt vara tydliga med vad hon tror är rätt och gott. Givetvis mötte de tidiga kristna starkt motstånd från omgivningen, och det kommer såklart dagens kristna också att möta, men livet ska segra till slut.

Tyvärr kommer jag inte så mycket längre i funderingarna just nu., men vi har en uppgift framför oss att visa i ord och handling att en kristen etik är lika överlägset attraktiv dagens sekulära, som den en gång var i Romarriket.