Borra och spränga – mer om kontextualisering

Det är dags för ett sista inlägg om ”kontextualisering”, att utforma sitt budskap så att det kommunicerar framgångsrikt till målgruppen. Jag dammar av lite tankar som jag inte fick färdiga före jul-”lovet”!

För att förstå vad kontextualisering innebär i praktiken (ja, det är hög tid att bli konkret!), har vi stor hjälp av en bild som Keller använder: Om du ska spränga i ett berg behöver du göra två saker. Borra dig in, och sedan spränga. Om du spränger utan att borra kommer explosionen bara studsa på ytan av klippan, och om du borrar utan att spränga har du inte kommit någon vart. På vilket sätt hjälper det här oss att förstå hur relevant kommunikation av kristen tro fungerar?

Kristen tro konfronterar alla människor. Evangeliet har en ofrånkomlig ”anstöt” eller provokation i sig: genom din synd är du skild från Gud, och bara den försoning Gud erbjuder genom Jesus kan rädda dig. Att tala om synd och behovet av frälsning är själva sprängandet. För att det ska träffa i djupet av hjärtat hos den som lyssnar behöver du borra; du behöver jobba på att identifiera dig och sympatisera med åhöraren. Vi kan nog ganska lätt känna igen oss i de två typer av kristen förkunnelse som annars uppstår:

  • Samhällskritisk, separatistisk förkunnelse som kritiserar all synd ”därute”. Ingen identifikation med kulturen, och därför träffar kritiken inte utan studsar bara på ytan. Icke-kristna får lock för öronen och för de kristna förstärks kontrasten mellan ”vi” och ”dem”.
  • Enbart positiv och bejakande, ”trevlig” förkunnelse som bara borrar – träffande beskriver vår kultur och skapar identifikation med samtidens värderingar. På det här sättet kommer man inte till evangeliet överhuvudtaget, eftersom konfrontationen aldrig äger rum.

Poängen är inte att peka ut personer eller sammanhang som går den ena vägen, utan att se två poler som man måste vara uppmärksam på. Men lösningen är inte så enkel som att blanda ”sött” och ”surt” i lagom mängd. Om man känner sig nöjd och ”profetisk” för att man petat i en av kulturens blinda fläckar eller ovanligt tillmötesgående när man bejakat människors sökande är det ändå inte säkert att man nått ända fram. Kellers poäng är att du måste spränga där du borrat. Att borra ett hål och ändå spränga bredvid är ju lika ineffektivt som att bara göra endera. Så hur gör man då?

”Aktiv Kontextualisering”…

…sker enligt Keller i tre steg. För det första måste du gå in i kulturen: lära känna dess berättelser och värderingar, vad kulturen tror på, hoppas på och fruktar. När du sett detta behöver du lära dig att uttrycka detta så väl att människor upplever sig kända. Resonera övertygande, förklara med språk och illustrationer ur åhörarnas värld och visa känslor och humor på ett passande sätt. Såklart bygger detta inte bara på att lära känna ”kulturen” på något slags abstrakt sätt, utan att leva bland de människor du önskar nå och lära känna dem. När du går in i kulturen letar du efter fragment av biblisk sanning som du kan bejaka: människans värde, behovet av mening, längtan efter rättvisa etc.

För det andra ska du utmana kulturen. Men inte i allmän mening, utan just på den punkt du visat att du bejakar. Keller resonerar så här: varje mänsklig kultur upphöjer något gott och sant, men söker det i isolering från den Gud som ytterst sett är all godhet och sanning. Därför har varje kultur en inbyggd motsägelse. Ett kort och schematiskt exempel: Vår kultur har ett starkt rättvisepatos samtidigt som den förkastar tron på en skapare och människan som Guds avgild. Därmed undergräver den sin egen längtan efter rättvisa, eftersom grunden för objektiv moral och verklig rättvisa är ganska svag utan en transcendent standard och auktoritet, eller ett universellt värde i människan. Här kan man utmana kulturen genom att rikta det vilsna sökandet efter något gott mot dess rätta mål: Gud. Eftersom du har etablerat ett förtroende genom att gå in i åhörarens värld har du en helt annan möjlighet att beröra med din konfrontation än om du börjat i den ändan.

För det tredje, presentera Kristus och vädja till omvändelse och tro. Det första steget etablerar förtroende, det andra sätter fingret på ett problem, på hur synden förvrider människans riktning från Gud mot sig själv. Det tredje steget handlar om att visa hur Jesus är lösningen på problemet – inte bara generellt, utan hur evangelium om korset och uppståndelsen talar in i det problem som inte bara är intellektuell inkonsekvens utan det mänskliga hjärtats problem; otron. Jesus är lösningen på kulturens missriktade sökande eftersom han i sitt liv visar oss rätt, men framför allt för att han i sin ställföreträdande död tar konsekvenserna av vår synd, och i sin uppståndelse ger oss rättfärdighet och nytt liv. När syndens problem blivit kännbart blir också skönheten i evangelium mer uppenbar och attraktiv. Jesus i all sin kärlek och skönhet är den djupaste trösten för hjärtat liksom han gör upp med vår moraliska skuld och banar en väg för oss till vad vi själva sökte på fel ställe.

Vad Keller lyfter fram har många likheter med vad som i lutherska sammanhang kallas för evangelisk förkunnelse där lag ska ge övertygelse om synd och evangelium erbjuda frälsning i Jesus av nåd. Det värdefulla tillägget ligger i att knyta dessa begrepp till frågor och problem som finns i den specifika kulturella situationen, och att etablera ett förtroende innan man konfronterar. Eftersom ”kulturen” existerar i kyrkan lika väl som utanför den är det inte ett mönster som bara kan tillämpas i ”utåtriktade” sammanhang, utan talar till också de mer kyrksamma och troende.

Taggar: , , ,
Publicerad i Center Church, Läst och reflekterat

Kommentera