Den här veckan sätter jag tänderna i en roman av den svenske författaren Niklas Rådström. Han kom tidigare i höstas ut med romanen Boken och jag blev genast intresserad. Boken är en skönlitterär tolkning av Bibeln – från början till slut. Den övergripande berättelsen som vi följer är berättelsen om Gud som skriver fram världen; den andra berättelsen – som är den som upptar mest plats – är Bibelns berättelse.
Det är ingen konventionell bibeltolkning Rådström ger oss. Gud gör misstag när han skriver sin berättelse, människorna beter sig på ett sätt han inte hade förväntat sig och berättelsen om Gud, författaren, blir samtidigt en berättelse om författarskap. Men det är så vackert. Berättelsen om Mannen och Kvinnan (Adam och Eva) som försöker förstå sin plats i tillvaron sedan de blivit utestängda från Eden. Guds vånda över att behöva utesluta dem. Den hoppfulla berättelsen om Josef, slaven som blev mäktig Herre, berättad från en fängelsehåla i Egypten. (Jag har ännu inte kommit förbi Mose, så jag väntar fortfarande på att se hur Rådström hanterar Kärnan och Stjärnan i berättelsen.)
I ett samtal i P1 från Bokmässan i Göteborg, tidigare i höstas, samtalade Niklas Rådström och den kristna litteraturkritikern Josefine Holmström om boken. Rådström påpekade att Bibeln är en omistlig del av vår kultur och att den samtidigt bär på berättelser som låter oss tolka våra egna liv på ett tidlöst sätt, men alltför ofta möter vi Bibelns berättelser med förutfattade meningar. Hans ambition har varit att ta sig bortom de invanda tolkningsramarna och låta oss möta Bibelns berättelser ”naket”, i all sin kraft. Han är verkligen någonting på spåren.
Om man, som jag, har vuxit upp med söndagsskolan och Barnens bibel, så kan man de olika berättelserna och man vet hur de ska läsas och tolkas. Det ligger ett stort värde i att ha fått den introduktionen till berättelserna, men det kan också hindra mig från att se vad berättelserna faktiskt säger. Jag tänkte på det när jag, under mina studier i litteraturvetenskap, läste den judiske litteraturforskaren Erin Auerbach och dennes jämförelse mellan Bibelns berättelse om Abraham och Homeros skildring av Odysseus. Auerbach visar hur Bibelns berättelser bär på ett djup som är fjärran ifrån Homeros värld. I Homeros diktning ligger alla känslor på ytan – vi kan läsa vad som händer inom och utom karaktärerna – men när Abrahams vandring till Moria berg skildras, får vi inte veta något om vad som försiggår i Abrahams inre. Vi kan bara ana. Rådström ger en tolkning av vad som sker i det inre och aktualiserar samtidigt berättelsen så att jag konfronteras med texten.
Jag har bara läst snart halva boken ännu och kan inte säga om han lyckas, men jag är mycket tilltalad av vad jag hittills har läst.
Kommentera