Trogen eller framgångsrik – måste man välja?
Frågan slår mig när jag läser introduktionen till boken: kan man svara på frågan huruvida Roseniuskyrkan är trogen Jesus eller inte? Det finns två uppenbara diken. Det ena är att betona framgången och säga, ”Den kyrka som växer mest i antal” eller ”ser flest under” eller ”startar nya församlingar”, är bäst. Det är väldigt frestande att snegla åt det diket, men det är inte troget verkligheten. Vi vet om att det inte är så enkelt i relationen till människor, och ännu mindre när det gäller relationen till Gud. Jesus säger:
Många skall säga till mig på den dagen: Herre, Herre, har vi inte profeterat med hjälp av ditt namn och med hjälp av ditt namn drivit ut onda andar och med hjälp av ditt namn gjort många kraftgärningar? Men då skall jag säga dem sanningen: Jag har aldrig känt er. Gå bort ifrån mig, ni laglösa! (Matteus 7:22-23)
Vi behöver ständigt vara på vakt mot förenklingens frestelse. Det andra diket är att betona trofastheten och säga, ”bara vi predikar evangelium så har vi gjort rätt”, men då har vi bortsett från verserna som föregår citatet ovan:
På deras frukt skall ni känna igen dem. Inte plockar man väl vindruvor från törnbuskar eller fikon från tistlar? Så bär varje gott träd god frukt, men ett dåligt träd bär dålig frukt. (Matteus 7:16-17)
Kallad till ”fruitfulness”
I inledningen till boken lyfter Keller fram ”fruktbarhet” (engelskans fruitfulness) som medelvägen vi bör eftersträva. Den församling vi har fått ansvar för ska bära frukt i tro, hopp, kärlek, lydnad och goda gärningar. ”Att bära frukt” förutsätter trohet till evangelium men innefattar också synliga resultat. Keller liknar pastorn vid en trädgårdsman: ”Trädgårdsmästare måste vara trofasta i sitt arbete, men de måste också vara skickliga, annars går trädgården förlorad.”
Ytterst sett är såväl församlingsledaren som trädgårdsmannen beroende av faktorer som ligger utanför dennes kontroll. I vårt arbete, i Roseniuskyrkan, måste vi ständigt påminna oss om kallelsen till evangelium och kallelsen att arbeta med nit och vishet, men vid dagens slut är det detta som är avgörande: att Herren bygger sin kyrka genom oss. (Psaltaren 127:1) Eller som den brittiske pastorn John Stott uttryckte det i sin kommentar till Uppenbarelseboken kap. 1-3:
Han [Jesus] vandrar omkring bland lampställen [d.v.s. församlingarna], patrullerar och övervakar sina kyrkor. Han är den främste pastorn för sitt folk.
Därför är kallelsen till bön högt prioriterad i vårt arbete. Där samtalar vi med den Herre som själv sköter vår kyrka, och där lär vi oss att det är Gud som ger troheten, ivern, visheten, och till slut också frukten.
* * *
Evangelium är inte ABC utan A till Ö
För att återknyta till frågan jag inledde texten med: jag och Martin samtalade en del om hur vi ska kunna predika och leda på ett sätt att den som lyssnar också växer i karaktär och bär frukt. Om det ska hända måste hela evangeliet predikas. Vad menar jag med det? Jo, bibelordet måste få avslöja oss så att vi ser hur hopplös vår belägenhet är utan Gud. Jag behöver göra den personliga insikten att jag inte når fram till Guds standard. Gud har rätt när han förklarar att jag är en syndare. Samtidigt måste korset och försoningen bli så verklig att jag får se att Gud har blivit syndare i mitt ställe. Han har gjort vad jag inte kan göra. Han har burit min skuld och därför tagit bort alla anklagelsepunkter. Jag är fri och förlåten!
Men evangelium kan inte sluta där. I förkunnelsen måste vi leda människor vidare till att se hur evangeliet får konsekvens för livsföringen: om det faktiskt är så att Jesus har befriat oss från synden – hur kan vi då leva kvar i den? Nej, som förlåtna och upprättade ska vi nu identifiera oss med ”den nya människan” som vill det Gud vill, och avskyr vad synden vill. Den kristne lever ett nytt liv med Jesus.
Men vi kan också gå ett steg längre och försöka förklara hur vreden, avundsjukan, otron, och så vidare, ytterst beror på att jag inte har låtit evangeliet gå till hjärtat: vreden hör samman med att jag vill ta Guds plats som domare; avundsjukan hör samman med att jag inte tror att Gud vet vad som är bäst för mig; och otron hör samman med bristande förtroende för Gud. Men försoningen visar mig att Gud har gjort slut på domen; att Gud har makt att rädda min själ; och att jag, efter försoningen, har all anledning att lita på Guds godhet.
I evangelium finns kraft till såväl fruktbarhet, trohet och växt. Jag ber om nåden att själv kunna praktisera och tillämpa detta.
Kommentera