Att få ett arv är egentligen inte något vidare roligt … Vem som helst kan väl tänka att det är praktiskt att få en större summa pengar som man inte har arbetat för, men ett arv förutsätter ju att någon har dött och det vanligaste är att vi ärver dem som står oss riktigt nära. Annat vore det givetvis om vi blev inskrivna i en mycket förmögen människas testamente, som vi inte har någon relation till, typ investeraren Warren Buffet. Han är en av världens mest förmögna människor. Det hade varit någonting att stå med i hans testamente.
Jag sitter med slutarbetet inför söndagens gudstjänst och förbereder just nu inledningen till syndabekännelsen. Jag kommer att utgå från Romarbrevet 8:14-17, som är söndagens episteltext:
Alla som drivs av Guds Ande är Guds barn. Ni har inte fått slaveriets ande så att ni på nytt måste leva i fruktan. Nej, ni har fått barnaskapets Ande, och i honom ropar vi: ”Abba ! Far!” Anden själv vittnar med vår ande att vi är Guds barn. Och är vi barn så är vi också arvingar, Guds arvingar och Kristi medarvingar, lika visst som vi lider med honom för att också förhärligas med honom.
Här talas det om att vara arvinge, d.v.s. en som ärver, men det handlar inte om att ärva en avlägsen släkting som man saknar relation till, utan det viktigaste i texten är att vi får vara barn hos Gud.
Det är en anmärkningsvärd tanke: genom dopet och tron blir vi adopterade av Gud. Vilka fördelar hade man egentligen fått av att kunna skriva ”Buffet” som sitt efternamn och få höra honom säga: ”Daniel, allt mitt är ditt.” Fördelarna skulle vara stora. Men så förklarar Bibeln att vi får vara Guds barn och att vi ska få ärva himmelriket tillsammans med Guds Son Jesus Kristus. Är inte det ett häpnadsväckande perspektiv?
Vad finns det som du är rädd för? Jag kan vara rädd för många saker. Jag kan vara rädd för att jag ska förlora människor som jag älskar, rädd för sjukdom, rädd för att stå utan arbete och meningsfull sysselsättning, och så vidare. Inte så att jag går runt och oroar mig för de här sakerna, men jag skulle helst slippa konfronteras med dem …
När väl rädslan får oss i sitt grepp kan vi bli förlamade och fängslade av den. Särskilt ångesten har denna egenskap.
Att vara Guds barn betyder att få ha en pappa som vet allt och förmår allt – och som är fullkomlig i sin kärlek. Därför skriver Paulus att Guds barn inte är slavar som måste leva i rädsla, utan barn som kan ropa: ”Älskade pappa!”
Djupast sett grundar sig tryggheten i att Gud har besegrat det onda genom Jesu död och uppståndelse. Allt som hotar och skrämmer i livet och i döden hör samman med tillvarons ondska, men Jesus har besegrat det onda. Därför behöver du inte vara rädd, vare sig för livet eller för döden.
Som barn hos Gud har vi tillgång till Guds resurser. Som barn hos Gud får vi göra som barn hos sina föräldrar: be frimodigt om vad vi behöver. Vi kommer inte alltid att få allt vad vi tror att vi behöver – barnen vet inte alltid vad som är bäst – men vi kommer att få allt vad vi behöver. Det är en del av vad det innebär att få ärva Gud. Det största arvet är den tillkommande världens liv, detta arv ”som aldrig kan förstöras, fläckas eller vissna och som förvaras åt er i himlen” (1 Petr. 1:4).
Kommentera