Jag rullar snart in i Djurås, Gagnef, för gudstjänst i ELM-föreningen där. På resan upp har jag förutom att fila till kvällens predikan, skrivit klart (nästan) bibelförklaringen som jag ska ha på ELMs medarbetardagar i Åhus mån-tis i nästa vecka. (Om du ska vara med på tisdagens bibelstudium och inte i förväg vill veta vad jag ska säga, så bör du sluta läsa nu.) Jag kommer att gå igenom Romarbrevet 10: 1 – 17 och sitter nu med de sista verserna i brevet som handlar om predikan och förkunnelse av evangelium. Det är en fantastisk uppgift att få förkunna Guds Ord! Så här kommer jag att uttrycka mig på tisdag:
14 Men hur ska de kunna åkalla den som de inte har kommit till tro på? Och hur ska de kunna tro på den som de inte har hört? Och hur ska de kunna höra om ingen predikar? 15 Och hur ska några kunna predika om de inte blir utsända? Som det står skrivet: ’Hur ljuvliga är inte stegen av dem som förkunnar det goda budskapet!’ 16 Men alla ville inte rätta sig efter evangeliet. Jesaja säger: ’Herre, vem trodde vår predikan?’ 17 Alltså kommer tron av predikan och predikan genom Kristi ord.
Här argumenterar Paulus i en logisk kedja för predikans nödvändighet. Frälsningen kommer av att åkalla Guds namn, men för att åkalla honom måste de ha hört honom. James Dunn menar att den andra delen av vers 14 bör översättas ”hur ska de kunna tro på den som de inte har hört” och inte: ”hur ska de kunna tro på den om vilken de inte har hört”. Det handlar om att människor hör Kristus när evangelisten/predikanten förkunnar Guds ord. De hör alltså inte bara om Kristus utan de hör Kristus själv genom sina budbärares förkunnelse. Vilket uppdrag vi har fått som förkunnar Guds ord på olika sätt. Gud talar genom predikan. När vi åker för att förkunna Guds ord i predikan, på läger, i ungdomsgrupp eller i en enkel andakt så är inte människorna där för att höra oss. VI är inte intressanta i sammanhanget. Människorna behöver höra Kristus tala genom oss. Det är som Paulus förklarar i 2 Korintherbrevet 5: Vi är alltså sändebud för Kristus, och Gud vädjar genom oss. Så stort är vårt uppdrag. VI är språkrör för Gud.
Det är därför vi aldrig får lov att glömma bort vad predikan handlar om. Predikan är proklamation av Guds evangelium, alltså det livsomvälvande budskapet att Gud har försonat världen med sig och att Guds rättfärdighet finns tillgänglig för var och en som åkallar Guds namn. Predikans centrum är att Jesus Kristus har dött för våra synder och uppstått för vår rättfärdiggörelses skull, och att han har sänt sin Ande i våra hjärtan för att helga och frälsa oss. Som Paulus fortsätter i 2 Kor: Vi ber på Kristi uppdrag: låt försona er med Gud! Han som inte visste av synd, honom gjorde Gud till synd i vårt ställe, för att vi i honom skulle bli rättfärdiga inför Gud. Det är kärnan i evangelium. Det är vad vi ska förkunna. Vi löper alltid risken att tro att det inte räcker utan att vi måste hjälpa evangelium med hur vi utformar gudstjänsten, eller vilken teknik vi har, eller vilken musik vi använder eller dylikt; men det är inte självklart sant. Vi ska givetvis anpassa våra former till vår tid och kultur så att vi inte lägger någon anstöt till evangelium som inte bör vara där, men evangelium är kraftfullt och attraktivt i sig själv. Gud har nog påtalat det för mig lite tydligare det senaste året och hjälpt mig till lite mer frimodighet i just den övertygelsen: jag är kallad att predika evangelium och Gud ska nog se till att evangelium är just så attraktivt som han vill att det ska vara. Det är nämligen bara genom evangelium som människan kan väckas till insikt om att hennes egen rättfärdighet inte duger utan att hon är ”fattig och fördömd inför varje Guds bud” i sig själv. Den insikten kan vi aldrig förmedla genom teknik eller retorik; den insikten måste Guds Ande ge, och han använder sig av Bibelns ord. Därför hör tro, evangelium och frälsning så intimt samman. John Stott lyfter fram Paulus argumentation på ett väldigt övertygande sätt:
Kärnan i Paulus argument kan ses om vi placerar hans sex verb i motsatt ordning: Kristus sänder budbärare; budbärare predikar; människor hör; hörare tror; troende åkallar; och den som åkallar blir frälst. Och den obevekliga logiken i Paulus case för evangelisation blir ännu starkare om vi negerar de sex stegen och ser hur varje steg är nödvändigt för nästa steg. Alltså, såvida inte vissa personer är avskilda för uppgiften, så kommer det inte finnas några evangeliets förkunnare; såvida inte evangelium förkunnas så kommer inte syndare att höra Kristi budskap och röst; såvida de inte hör honom, så kommer de inte att tro sanningarna om hans död och uppståndelse; såvida de inte hör dessa sanningar, så kommer de inte att åkalla honom;och såvida de inte åkallar hans namn, så kommer de inte att bli frälsta.
Därför måste vi, ständigt och på nytt, förkunna evangelium. Utan rädsla. Utan uppehåll. Utan förbehåll. Gud hjälpe oss alla därtill!
Kommentera