Att återse en litterär hjälte

Jag gick en sväng på Kungliga Biblioteket igår. Jag älskar att strosa bland de nyinförskaffade böckerna och kolla bokryggar, plocka ut lite böcker, kolla innehållsförteckningar o.s.v.

Jag skulle just lämna biblioteket när jag kom förbi ett ställ, där de hade lagt fram några böcker, och en av dem handlade om den franske filosofen och författaren Albert Camus. (Det var den här boken.) 2013 var det 100 år sedan Camus föddes, och i den här boken hade hans dotter sammanställt foton och utdrag ur hans texter som sammanfattade och gav en inblick i hans liv. Jag blev genast fångad och satte mig med boken och påmindes om en författare som får mitt hjärta att bulta lite hårdare.

Jag minns inte när jag läste en av hans böcker för första gången, men det var väl i slutet av tonåren som jag kom över Främlingen. Sedan dess har jag läst om boken ett par gånger samt läst Pesten och Fallet, liksom essän Myten om Sisyfos (tyvärr är jag bara halvvägs genom Människans revolt). Camus’ böcker handlar om de stora frågorna i livet, inte minst frågor om skuld, om lättnad från skuld (finns det?), ondska och godhet, och livets absurditet. Det är teman som passar en ung människa, men de blir inte desto mindre påträngande bara för att man blir äldre. Romanerna är litterära gestaltningar av dessa frågor, och essäerna utvecklar frågorna i mer filosofisk form.

Camus blev en superstjärna (får man väl säga) när han kom ut med Främlingen och blev omskriven av modefilosofen och -författaren Jean Paul Sartre som en existentialistisk stjärna. De var (åtminstone mer eller mindre) goda vänner under de kommande tio åren, men när Camus släppte boken Människans revolt, i vilken han tar avstånd från marxismen, ledde det ett slutgiltigt och smärtsamt brott med Sartre. Nästa roman, Fallet, är troligtvis delvis en otroligt sinnrik vidräkning med Sartre.

Ingenting är enkelt i Camus’ böcker, och det är nog det som har tilltalat mig så starkt. Jag har personligen väldigt svårt för diskussioner där stora frågor reduceras till retorik och förenklingar. Frågor om skuld, om livets mening, om godhet och ondska, är så svåra och så djupa och så grundläggande för vår mänsklighet att de förtjänar långt mycket mer omsorg än några arga tweets. Camus’ böcker gestaltar och utlägger denna komplexitet, och det är väl en av anledningarna till att jag tycker så mycket om honom. En annan anledning är troligtvis att en av hans viktigaste litterära dialogpartners var Fjodor Dostojevskij, som är min kanske största litterära kärlek. Dostojevskij behandlar samma svåra frågor som Camus, men medan Camus gör det från en ateistisk synvinkel (väl …? eller hur ska man egentligen tolka slutet på Fallet?), gör Dostojevskij det utifrån en ortodox kristen.

Både Camus och Dostojevskij ställer de grundläggande frågorna i sina böcker och låter romangestalter förkroppsliga möjliga svar. Det ger böckerna en särskild rymd och komplexitet. Det är också det som är (en av) anledningarna till att det är så oerhört värt att läsa om böckerna både en och två och tre gånger. Där finns alltid någonting nytt att upptäcka – dels eftersom böckerna är mästerverk, dels eftersom jag har hunnit mogna sedan jag läste boken senast och därför bättre kan tillgodogöra mig innehållet vid nästa omläsning. Öppningen i Myten om Sisifyos är fantastiskt gripande, och jag har inte glömt den sedan jag första gången läste den för tio år sedan.

Det finns endast ett verkligt allvarligt filosofiskt problem: självmordet. Då man avgör om livet är värt att leva eller inte, besvarar man filosofins grundläggande fråga. Allt det övriga – om världen har tre dimensioner, om tanken har nio eller tolv kategorier – kommer i efterhand. Sådant är tidsfördriv; första måste den väsentliga frågan besvaras. […] Om jag frågar mig av vilka skäl en fråga ter sig angelägnare än en annan, så svarar jag att det beror på de handlingar den förpliktar till. Jag känner inte någon som har dött för det ontologiska gudsbevisets skull. Galilei, som satt inne med en viktig vetenskaplig sanning, avsvor den sig utan vånda, då han märkte att de utsatte hans liv för fara. På sätt och vis handlade han riktigt. Denna sanning kunde inte väga upp bålet. Det är fullkomligt likgiltigt att veta om jorden roterar runt solen eller tvärtom, ja det är helt enkelt en struntfråga. Däremot vet jag att många människor dör, emedan de anser att livet inte är värt att leva.

O.s.v. Det är värt att läsa mer än bara första sidan i boken. Det är väl överflödigt att påtala att jag inte delar Camus’ livssyn, utan tror att den kristna tron är sann och ger bäst skäl för att leva, men det jag älskar med Camus är att han är så rak med det som är svårt och samtidigt kan göra det svåra till någonting vackert. Sådant kan man återvända till, gång på gång.

Taggar: ,
Publicerad i Läst och reflekterat

Kommentera